Att inte döma

Här kan ni höra en predikan som hölls i Missionskyrkan i Skellefteå, den 28 juni 2015. Vad innebär det att inte döma och vilka följder har det för oss och vår omgivning om vi dömer, eller inte?

Annonser
Märkta med:
Publicerat i Predikningar

Hur är Gud?

Här kan ni höra en predikan som hölls 31 maj 2015, i Missionskyrkan i Skellefteå, där vi ställer oss frågan: Hur är Gud?

Märkta med:
Publicerat i Predikningar

Tron i praktiken

Idag kommer min predikan att handla om tron i praktiken.
Som kristna har vi läror, värderingar och traditioner som är tätt förknippade med att vara en kristen.

Vi tror på en enda Gud.
Vi tror att denna ende Gud älskar oss så mycket, att han i självutgivande kärlek, blev en människa och levde som en av oss, för att till slut ta på sig straffet för våra synder, så att vi skulle kunna komma till Gud skuldfria.
Vi tror att denna älskande Gud, leder, utrustar och styrker oss genom sin heliga Ande.

Vi tror att vi i bibeln har ett rättesnöre för hur Gud vill att vi ska leva.

Vi tror att Gud hör våra böner och vi tror att han svarar oss när vi ber.

Vi tror att vi som följer Jesus ska vara ett salt i världen.

Men vad får allt detta för uttryck i praktiken?

Vi lever i en tid då det blir frestande att forma sin tro och sina värderingar efter vad som är minst besvärligt, men som kristna ska vi inte forma Gud till vår avbild.

Som kristna ska vi istället, genom mötet med Guds gränslösa kärlek, förvandlas, formas och fostras till att allt mer likna honom.

Att vara en lärjunge är inte bara att tro att Bibeln talar sanning om Gud.
Att vara en lärjunge är inte bara att regelbundet gå till kyrkan.
Att vara en lärjunge är inte bara att för egen del bära en tro och en övertygelse.
Att vara en lärjunge är att tro på och följa Jesus i alla situationer och i alla delar av våra liv.

Vi ska läsa en text ifrån Jakobsbrevet 1:22-27
Det finns mycket mer matnyttigheter i det här brevet, men vi börjar med det här stycket.

Jak 1:22-27
Bli ordets görare, inte bara dess hörare, annars tar ni miste.
Den som hör ordet men inte gör vad det säger, han liknar en man som i en spegel betraktar sitt eget ansikte:
han ser sig själv men går därifrån och har strax glömt hur han såg ut.
Men den som har blickat in i den fullkomliga lagen, frihetens lag, och håller sig till den och inte glömmer vad han hört utan verkligen gör något, han blir salig genom det han gör.
Den som menar sig vara from men inte kan tygla sin tunga utan lurar sig själv, hans fromhet är ingenting värd.
Men att söka upp faderlösa och änkor i deras nöd och hålla sig själv obesmittad av världen, det är en fromhet som är ren och fläckfri inför vår Gud och fader.

Jakob påminner om många viktiga saker i sitt brev.
Framför allt framhåller han, att vi måste låta det vi lärt oss från evangelierna, få forma hela vårt sätt att leva.
Det vi möter och utforskar i predikan, bibeln och bönen, måste få nå längre än våra tankar och bli till praktiska uttryck av omsorg.

Jakob framhåller också att vi inte ska låta oss färgas av omvärldens trender, så att vi helt sonika bara gör och resonerar som samhället i övrigt.
Istället ska vi genom vad vi gör, säger och prioriterar, visa på den Gud vi tror på.

Samhällens etik och människosyn varierar och svänger snabbt, men Gud är konstant.
Han älskade alla människor till den grad att han gav sig själv i vårt ställe.
Guds kärlek är gränslös och oerhörd och vi är uppmanade att älska varandra, så som han älskat oss.
Vi uppmanas att be för dem som förföljer oss och visa omsorg om människor som andra tar avstånd från, eller går omvägar runt.

I vårt land och i vår omvärld vinner högerextrema grupper mark, med argument som ofta handlar om vem som är och inte är min nästa.
Vem som angår mig och vem som inte är mitt ansvar att ta hand om.
Retoriken handlar inte sällan om att utmåla den som inte kunnat etablera sig i samhället, som en icke önskvärd och kostsam parasit.

Jimmie Åkesson talar sig varm för att vi inte har råd att hjälpa människor som flyr för sina liv.
Han talar om hur vi istället borde satsa på att hjälpa människor i deras hemländer, så att de inte behöver komma hit.
Visst är det en fin tanke, men hur hjälper man någon i sitt hemland,
om hemlandet i sig är en plats där människor dödas för sin tro, sin hudfärg, eller sin övertygelse.
Att inte ta emot människor som flyr från den sortens förtryck, är som att inte ta emot människorna som flydde undan Hitlers koncentrationsläger.

På torgen i svenska städer har vi fått se fler och fler människor, som rest hit för att tigga för sin överlevnad och debatten går hög om huruvida vi ska ta oss an de här människorna, eller låtsas att vi inte ser dem.

Tiggaren på gatan påminner oss om hur orättvist fördelade resurserna är, men innebär den orättvisan, att den som tigger är en mindre värdefull människa, än den som tiggaren vänder sig till?

Vi ska läsa ett stycke till från Jakobsbrevet

Jak 2:1-9
Mina bröder, gör inte skillnad på människor, ni som tror på vår förhärligade herre Jesus Kristus.
Tänk om det i er synagoga kommer in en man med guldringar på fingrarna och vita kläder och samtidigt en fattig man i smutsiga kläder.
Om ni då bara har ögon för den finklädde och säger till honom: ”Här är en bra plats för dig”, men till den fattige: ”Ställ dig där borta”, eller ”Sätt dig på golvet vid mina fötter” –
gör ni då inte åtskillnad och fäller orätta domar?
Hör på, mina kära bröder: har inte Gud utvalt dem som är fattiga i världens ögon och skänkt dem trons skatter och arvsrätt till det rike han har lovat dem som älskar honom?
Ändå visar ni förakt för den fattige.
Är det inte de rika som förtrycker er och släpar er till domstolarna?
Är det inte de som smädar det härliga namn som har uttalats över er?
Om ni uppfyller lagens kungsbud, det som enligt skriften lyder: Du skall älska din nästa som dig själv, då gör ni rätt.
Men om ni gör skillnad på människor begår ni synd, och lagen stämplar er som överträdare.

Vi ska som Jesu lärjungar, se på våra medmänniskor, på det sätt som han ser på oss.
Nämligen med kärlek och nåd.
Vi ska inte behandla andra väl för att de tillhör vår grupp, eller kan ge oss gentjänster.
Vi ska möta andra med kärlek oavsett status, bakgrund eller utseende, därför att det var så Jesus mötte människor.
Jakob påminner oss i den här texten, om det bud som Jesus själv framhöll som det högsta budet.
Nämligen, att vi ska älska Gud med allt det vi har och vår nästa ska vi älska som oss själva.
Börjar vi hitta sätt som gör att människor inte behöver räknas som vår nästa, har vi brutit mot just det budet.

Spännande nog är det just när vi aktivt lyder det här budet, som guds rike blir synligt och trovärdigt.
I åratal har det talats om att kyrkan förlorat sin plats i samhället och att tron inte längre är relevant.

Hur får vi då ett sekulärt land som Sverige att åter vända sitt hjärta till Gud?

Hur får vi människor att lyssna till och tro på evangeliet?

Vi gör det genom att älska Gud med hela vårt hjärta och med all vår kraft och genom att älska vår nästa som oss själva.

När vi i praktiken och av uppriktig kärlek, visar omsorg om andra människor, får det vi säger om Jesus, en helt annan trovärdighet och vikt, jämfört med om vi bara talat om Jesus i predikstolen.
När vårt lärjungaskap leder till praktiskt uttryckt kärlek, öppnar det dörren för evangeliet, även hos den som tidigare dömt ut alla troende som hycklare.

I församlingen jag tillhör i Skellefteå, brukar vi varje höst och vår, ställa upp ett tält på torget.
I det här tältet bjuder vi förbipasserande på kaffe och berättar om församlingens verksamheter och vi bjuder speciellt in till Alfakurser.
Ibland blir samtalen korta och strama och ibland förvånansvärt djupa och innerliga.

En av kvinnorna i församlingen, har en särskild förmåga att se och möta människor med en oerhörd värme.
Vi kan kalla henne Cathrine, för det är så hon heter.

En dag på torget, uppmanade hon glatt en förbipasserande kvinna att stanna på en kopp kaffe.
Kvinnan, som hade sina barn stojandes runt sig, blev stående en stund, utan att säga något.
Cathrine hade snabbt stegat fram till kvinna och fattat hennes hand.
Kvinnan tittade upp på Cathrine med tårar i sina ögon.
”Vill du… …vill du prata med mig?”
Kvinnan var en flykting som levt ett par år i Sverige, utan att ha mött minsta omsorg eller omtanke.
Helt plötsligt hade en annan människa visat intresse för henne och hennes situation.

Kvinnan, som var bekännande muslim, var så rörd av mötet med Cathrine,
att hon började besöka kyrkan på dagarna och anmälde sig till en alphakurs.
Det blev en del praktiskt att lösa runt detta, då hon var ensamstående och inte hade någon som kunde passa hennes barn under kursen.
En av församlingens medlemmar ställde upp och lekte med barnen varje kväll under hela alphakursen och barnen kände sig snabbt hemma.
Kvinnan hade lite svårt att förstå språket, men hängde ändå med hjälpligt i kursen och hon trivdes.
Hon till och med lagade maten till kursdeltagarna vid något tillfälle.
Hon lyssnade intresserat på föredragen och samtalen, men höll fast vid:
”Jag är muslim!”.

Men i slutet på kursen, kom av någon anledning, Jesu liknelse om den förlorade sonen upp, i ett samtal runt bordet och hon var synligt berörd.
När kvällen var slut, bad hon om att få prata med mig i enrum.
Hon ville få bekräftat, att Gud älskar oss lika gränslöst som pappan älskar sin son i liknelsen.
Efter en stunds samtal kom frågan:
Andreas, vad måste jag göra för att bli en kristen?

Hon hade mött omsorg i form av ett varmt samtal och en kopp kaffe och det hade burit vidare, hela vägen till en tro och en relation till Jesus.

Tänk vad en liten handling av omsorg kan leda till!

Slutligen vill jag lämna er med Jesus egna allvarliga vädjan om att låta vår tro bli till praktiskt uttryckt kärlek.

Vi läser från Matteus 25:31-40

Matt 25:31-40
När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron.
Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna.
Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster.
Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse.
Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig,
jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’
Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka?
När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’
Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’

Vi ber.

Publicerat i Predikningar, Tro

ÅTTONDE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET – Andlig klarsyn

Temat för dagens gudstjänst är andlig klarsyn

Klarsyn är något oerhört värdefullt i en tid då vi drunknar i förslag på hur det goda livet ska levas och hur vi ska nå den bestående lyckan. 

Enligt det vi får höra, kan och ska alla vara lyckade och lyckliga, här och nu.

Följ bara några enkla anvisningar, så blir allt bra.

Följer vi bara anvisningarna, så blir allt kalas.

Men vilka, av alla de anvisningar vi har att välja på, ska vi prioritera före andra?

När det gäller allt från tro till heminredning, finns det en mångfald av vägar att välja på. 

Mängder av stora och små val, kommer i en aldrig sinande ström.

Om det är besvärligt att bestämma vilka köksluckor som blir bäst i våra kök, hur svårt är det då inte att få fatt i den tro som är rätt. 

Det finns ju ett helt smörgåsbord att välja från.

Kan man kanske välja bara de bitar man gillar, från olika religioner och traditioner och göra sig en egen tro som passar just mig?

Då behöver jag ju inte ändra på någonting och jag behöver inte avstå eller gå miste om något. 

Problemet blir då att jag formar min tro och mitt liv efter mig själv, istället för att det är tron som formar mig.  

Gör jag så, blir tron aldrig besvärlig, den kommer aldrig att utmana mig och den kommer aldrig att skava någonstans.

Men om jag gör så, är det inte längre Gud som formar mig till sin egen avbild, utan jag som formar Gud, att vara så som jag själv vill ha honom.

Då blir det inte längre Jesus jag tror på och följer, utan något jag snickrat själv.

Man kan ju tycka att det är självklart att Gud ska forma oss och inte tvärt om, men det är oerhört lätt för oss att bortse från Jesus, när han säger eller gör något som inte stämmer med våra egna liv.

När vi hamnar i lägen där Gud genom bibelordet, våra samveten eller predikan, gör oss uppmärksamma på saker vi behöver förändra i våra liv, eller släppa taget om, vill vi gärna skjuta det ifrån oss.

Förändring kan ju vara jobbigt och vi kanske inte vill släppa det bagage vi mödosamt samlat på oss.

Då kan det vara lättare att vända blicken utåt, för att se vad andra gör fel, eller har fått om bakfoten i sin tro.

När vi börjar leta fel hos varandra, blir det svårt för oss att klart se Jesus, som är den som förenar oss med sig själv och varandra. 

I kristendomens historia har vi ibland delat upp oss och ibland gått samman.

Nu och då händer det att olika grupper av kristna har olika idéer om vad som är rätt och fel. 

Historiskt har man delat upp sig, på ett sådant sätt, att kristna som tänker olika i lärofrågor, också tillslut hamnat i olika kyrkor när de firar gudstjänst. 

När sådana delningar har skett, har det fört med sig tankar och uttalanden som att vi gör rätt och är sant troende och de andra gör fel och har missat viktiga delar av tron. 

Idag ser vi tack och lov hur kristna, med rötter i olika kyrkor, närmar sig varandra och lär sig av varandra, på ett sätt som berikar oss alla. 

Samtidigt har kristna fortfarande olika syn på till exempel dopet och vi har olika sätt att vara församling och fira gudstjänst. 

Betyder då mångfalden av sätt att vara en kristen, att vår andliga klarsyn är bristfällig? 

Om vi alla såg samma sak skulle vi väll som kristna inte vara så olika?

Jag tycker att mångfalden av kristna uttryck, visar på hur vi får möta Gud, på mångskiftande sätt och hur samma budskap och samma Gud, utan tummande kan träffa oss, på det sätt vi behöver.

Vad är då andlig klarsyn?

Är det först och främst att kunna se när en annan grupp troende är på tunn is, eller är det något annat?

Är det att ha rätt utformning av sina Gudstjänster, eller är det något annat?

Är det att använda rätt ord i våra böner, eller är det något annat?

Är det att se det övernaturliga, eller är det något annat?

Jag skulle vilja säga att andlig klarsyn handlar om att se på Jesus och inte bruset runtomkring.

Att inte förblindas av trender och omgivningens tyckanden.

Att se våra egna liv i skenet av Jesu exempel och sträva mot detta.

Att se andras liv i skenet av Jesus nåd och kärlek.

Att se och vara lyhörd för Jesus mitt i vardagen.

Andlig klarsyn är att mitt i gyttret av värderingar och val, kunna urskilja den väg som Jesus snitslat för mig. 

Andlig klarsyn är allt detta och att det vi ser i Jesus får forma oss och leda oss även när det inte är det bekvämaste alternativet för oss.

Andlig klarsyn är inte, först och främst, att kunna se vad andra gör som är fel. 

Vi är ju inte kallade att döma våra medmänniskor. 

Vi är däremot kallade att följa Jesus, så att han får leda och forma oss, på det sätt som är i linje med hans vilja. 

Det gör han genom den helige Ande, när vi umgås med honom i bön, bibelläsning, församlingsgemenskapen och när vi tar tid att lyssna in honom.

Att vara en lärjunge, är att först och främst, själv följa Jesus och sedan i kärlek visa andra på honom. 

Att följa Jesus med en klar blick är en utmaning, när vi lever i ett samhälle där vi uppmanas att förvekliga oss själva och bombarderas med mängder av motstridiga budskap om hur detta skulle gå till.

Finns det föresten något som säger att jag måste välja bara en av alla de livsvägar som erbjuds mig?

Dagens evangelietext säger någonting om detta. 

Vi läser från Matteusevangeliet 7:13-14

Matt 7:13-14

Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. 

Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den. 

Texten säger att inte alla vägar leder dit vi vill komma. 

Alla vägar leder alltså inte till Rom.

Det har alltså betydelse att vi väljer rätt kurs och håller den.

Att följa Jesus innebär inte alltid att vandra den väg som är lättast för mig.

En väg som inte alltid är helt enkel, ger mig möjlighet att växa och släppa sådant som gör det svårt för mig att ta mig fram. 

En väg som jag inte själv stakat ut, för mig till platser och människor jag annars inte mött. 

En bred väg kräver inget av mig. 

Den har inga jobbiga hinder och utmanar mig inte att släppa taget om tung packning. 

På en bred väg är jag inte beroende av någon, medan jag på en smal och ibland svår väg, gör mig beroende av en bra vägvisare och hjälpsamma medresenärer. 

Den smala vägen kräver att jag anstränger mig och lämnar tung last längs vägen för att ta mig vidare.

Tron är inte en frisedel från bekymmer i livet och det ska vi inte heller förvänta oss. 

Att urskilja och följa den smala vägen och gå in genom den trånga porten, garanterar inte en lätt resa, eller frisedel från bekymmer.

Men det är en resa jag inte företar mig ensam, Jesus är med mig varje steg på vägen. 

Om jag vacklar och faller, eller går vilse, hjälper han mig upp, eller söker reda på mig och visar mig tillbaka till vägen.

På resan får jag också hjälp av mina medresenärer och jag får i min tur vara till hjälp för dem som kommer efter mig.

 

Utan att förkasta mig, för min brister, utmanar Jesus mig att växa.

Han utmanar mig att mer och mer likna honom.

Genom honom har jag fått tillträde till Gud och det eviga livet, utan att jag behövt vara duktig eller from.

Men när jag väl börjat tro på honom, vill han vandra med mig resten av mitt liv.

Han vill också vara den som leder vår vandring, då han är den som kan vägen. 

Att följa Jesus genom den trånga porten och på den smala vägen, är inte alltid den bekvämaste eller bekymmers friaste vägen men… 

En snårig och smal väg som leder till livet är alltid bättre än en bred och bekväm väg som inte leder någon stans.

Om vår blick blivit klar i Jesu sällskap, får den oss att se vår omgivning med kärlek och omsorg. 

Den får oss att bry oss mer om våra medmänniskor, än regler och ritualer. 

På profeten Jeremias tid hade folket förblindats av allt som hände runt templet.

De började tro att templet var så heligt att inget ont skulle kunna hända dem, så länge som de bara deltog i högtiderna i templet. 

Folket hade fått uppfattningen, att offrandet i templet gjorde att de inte behövde vara så noga med hur de behandlade andra människor. 

Man hade också börjat be till andra gudar, i tron att det inte spelade någon roll, så länge allt gick rätt till vid tempelhögtiderna.

Jeremias första stora offentliga tal riktar sig mot detta och han håller det i en av portarna i templet, mitt under en stor högtid. 

Hans tal var så provocerande för vissa av åhörarna, att de hatade och förföljde honom resten av hans liv. 

Vi ska läsa ett utdrag av vad som retade folket så mycket.

Vi läser från Jeremia 7:1-7

Jer 7:1-7 

Detta ord kom till Jeremia från Herren: Ställ dig i porten till Herrens hus. 

Där skall du ropa ut detta budskap: Hör Herrens ord alla från Juda som går in genom dessa portar för att tillbe Herren! Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Ändra era liv och era gärningar, så skall jag bo bland er på denna plats. Lita inte på lögner som »Här är Herrens tempel, Herrens tempel, Herrens tempel.« Men om ni verkligen ändrar era liv och era gärningar, om ni handlar rätt mot varandra, om ni inte förtrycker invandraren, den faderlöse och änkan, inte låter oskyldigt blod flyta på denna plats och inte skadar er själva genom att följa andra gudar, då skall jag bo bland er på denna plats, i det land som jag gav åt era fäder från urminnes tid och för all framtid.

Jeremia tar upp flera saker som Gud gång på gång påminner oss om i bibeln.

Sådant som borde vara självklart för alla som tro på och följer Gud, men som vi i alla tider haft lätt att glömma. 

 

Han vill att vi ska älska honom över allting och inte lockas att snegla på andra religioner.

Han påminner om att de offer han helst vill se från oss, inte i första hand är ritualer och religiösa högtider. 

De offer han helst vill se, är att jag tar hand om främlingen, den faderlöse och änkan.

Att jag besöker den som är i fängelse.

Att jag ger kläder till den som inte har några.

Att jag ger mat åt den som är hungrig.

Att jag gläder mig med den som gläder sig och att jag gråter med den som gråter.

Allt sådant säger Gud att han vill ha, hellre än ritualer och offer.

Lever jag med Jesus för ögonen kommer jag också formas i den här riktningen. 

Jag kommer aldrig bli så god och omtänksam att jag blir förtjänt av hans kärlek och nåd, men hans kärlek och nåd kan få mig att se mig själv, mitt liv och mina medmänniskor, på ett sätt som utmanar mig att växa som lärjunge och medmänniska.

Vi ber.

Publicerat i Predikningar, Tro

Sjätte söndagen efter trefaldighet- Efterföljelse

Idag handlar predikan om efterföljelse.

Vad är då efterföljelse för något?

Det handlar helt enkelt om att följa Jesus. 

Ja, men det lät ju inte så komplicerat, eller?

När vi pratar om efterföljelse blir det ibland så att vi känner lite dåligt samvete. Dåligt samvete över att vi inte är så duktiga som vi borde på området efterföljelse. 

Syftet med den här predikan är inte att vi ska känna oss för korta för den ribba vi vet vi borde nå upp till. 

Efterföljelsen kan inte mätas med samma måttstock, för alla människor, då vi leds in i olika uppdrag. 

Att jag går i kyrkan mindre än mina bänkgrannar, betyder inte nödvändigtvis att jag i mindre utsträckning följer Jesus.

Däremot kan det givetvis underlätta min vandring med Jesus, när jag får slå följe med andra kristna i bön, bibelstudier, nattvardsgemenskap, predikan och lovsång. 

Församlingslivet är därför något som hjälper oss att hålla vår tro och vårt lärjungaskap levande och det färgar också våra liv utanför församlingen.

Församlingsgemenskapen är en hjälp och en fantastisk möjlighet.

Den är inte måttet på din tro, men gemenskapen i församlingen hjälper oss närmare Gud, närmare varandra och närmare vår omgivning.

När vi fått en tro på Jesus som vår räddare, blir vi också räddade.

Vår frälsning får vi därför att Gud älskar oss och inte för att vi varit duktiga och lydiga mot Gud.

Men varför ska vi följa Jesus, om vi redan fått vår frälsning?

Vi ska följa Jesus därför att han ber oss om det. 

Han vill att vi ska ha honom i våra hjärtans första rum.

Gud vill vara den vi håller högst och den vi prioriterar först.

Gör vi det får han nämligen större utrymme att handla i och genom våra liv.

Det handlar alltså om att stå till Guds förfogande även utanför tiden vi lägger på kyrkobesök.

Jesus uppmaning att följa honom är en allomfattande och livslång kallelse.

Vi ska läsa en text från Lukasevangeliet där Jesus ber människor följa honom och vara till hans förfogande.

Luk 9:51-62

51När tiden var inne för hans upptagande till himlen vände han sina steg mot Jerusalem, 

52och han skickade budbärare före sig. De gav sig av och gick in i en samarisk by för att förbereda hans ankomst. 

53Men man ville inte ta emot honom, eftersom han hade vänt sina steg mot Jerusalem. 

54Då sade hans lärjungar Jakob och Johannes: ”Herre, skall vi kalla ner eld från himlen som förgör dem?” 

55Men han vände sig om och tillrättavisade dem, 

56och de fortsatte till en annan by.

57När de kom vandrande på vägen sade en man till honom: ”Jag skall följa dig vart du än går.” 

58Jesus svarade: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.” 

59Till en annan sade han: ”Följ mig!” Men mannen svarade: ”Herre, låt mig först gå och begrava min far.” 

60Då sade Jesus: ”Låt de döda begrava sina döda, men gå själv och förkunna Guds rike.” 

61En annan man sade: ”Jag skall följa dig, herre, men låt mig först ta farväl av dem där hemma.” 

62Jesus svarade: ”Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike.”

Varför ville inte folket i den första samariska byn ta emot Jesus när han behövde husrum? 

De hade nog främst att göra med vart Jesus och lärjungarna var på väg. 

Judar och samarier var nämligen inte överens om vart man skulle tillbe och offra till Gud. 

Samarierna ansåg att den rätta platsen att tillbe Gud var på berget Gerisim i det samariska området. 

Judarna ansåg att det var templet i Jerusalem som var den viktigaste helgedomen. 

På grund av bland annat den meningsskiljaktigheten var det inte otippat att invånarna i en samarisk by inte ville underlätta resan för en grupp Judar, som var på väg till en konkurrerande helgedom. 

Bröderna Jakob och Johannes som båda var hetlevrade tyckte att byns vägran att ta emot dem borde bestraffas med eld från himlen. 

Inte undra på att Jesus kallade dem för åskans söner. 

Tack och lov är inte Jesus lika hetlevrad. 

Han tillrättavisar lärjungarna och vandrar helt sonika bara vidare till nästa by. 

På vägen möts han av människor som säger att de vill följa honom. 

En man utlovade att han skulle följa Jesus vart han än gick. 

Jesus svarar: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.” 

Vandringen Jesus var inne på hade inte en härlig och rofylld slutdestination. 

Han var på väg för att ge sitt liv på korset. 

Vår destination är himlen, men vi har inga garantier att vandringen med Jesus här och nu skulle vara befriad från svårigheter och lidande.

På vägen får Jesus syn på en man som han uppmanar att följa honom.

Men mannen svarade: ”Herre, låt mig först gå och begrava min far.” 

Jesus svarar då ”Låt de döda begrava sina döda, men gå själv och förkunna Guds rike.” 

Var det inte lite hjärtlöst av Jesus att inte ge den här mannen tid nog att begrava sin far, innan han skulle ge sig ut i tjänst för Jesus?

Vid den här tiden var begravningen en utdragen historia. 

Först hade man en begravning, så fort som möjligt efter att en person dött.

Sedan väntade man ett helt år och sedan var det den äldste sonens plikt att samla benen och lägga dem i ett gravskrin som sedan placerades vid den slutgiltiga viloplatsen. Korset var nära för Jesus nu och ville den här mannen verkligen följa honom, hade han inte tid att vänta ett helt år innan han tog möjlighet. 

Sedan pratar Jesus med en man som ville följa honom, men som först bara ville säga hejdå till alla där hemma. 

Jesus godtog inte det som ett giltigt skäl att vänta.

Varför då?

Jesus kallar oss inte främst att följa honom igår eller imorgon.

Det är idag och i nuet som han vill ha din uppmärksamhet.

Det är i det du tänker, säger och gör i nuet som han har störst användning av dig i sitt rike. 

Det är i nuet du kan överlåta dig i hans hand.

Det är i nuet som du kan vara hans hand utsträckt till någon annan.

Det är i nuet Guds rike kan ha genomslag där just du står.

Det är lätt hänt att vi har alla intentioner att leva helt överlåtna i tjänst för Gud, men först har vi bara lite saker vi ska ordna. 

”Jag ska bara” är inte ett giltigt skäl att skjuta efterföljelsen på framtiden. 

Det är ju som sagt här och nu vi alla på olika sätt kan vara i tjänst för Guds rike. 

Vi vet inte hur mycket tid vi har här på jorden och det bästa vi kan göra av den tid vi har, är att ge Gud rum att arbeta, i och genom oss, i alla delar av våra liv. 

Han är ju trotts allt med oss alla dagar, så varför inte ta vara på det alla dagar? 

Hur ska vi kunna göra det då?

Hur ska vi kunna följa Jesus och låta honom bli synlig i alla de sammanhang vi rör oss i?

Paulus rörde sig i en massa olika sammanhang och i samtliga gjorde han allt för att hitta vägar att nå människor, med de goda nyheterna om Jesus.

Vi ska läsa en text från Paulus första brev till Korinth.

1 Kor 9:19-26
19Fri och oberoende av alla har jag alltså gjort mig till allas slav för att vinna så många som möjligt. 

20För att vinna judar har jag för dem varit som en jude. För att vinna dem som står under lagen har jag för dem varit som en som står under lagen, fast jag själv inte står under lagen. 

21För att vinna dem som är utan lag har jag för dem varit som en som är utan lag, fast jag inte är utan Guds lag, jag har ju Kristi lag. 

22För att vinna de svaga har jag inför dem varit svag. Allt har jag varit inför alla, för att åtminstone rädda några. 

23Allt gör jag för evangeliets skull, för att också jag skall få del av dess löften.

24Ni vet ju att alla löparna i en tävling springer men att bara en får priset. 

Löp då för att vinna det. 

25Var och en som tävlar måste försaka allt – löparen gör det för en krans som vissnar, vi för en som aldrig vissnar. 

26Jag har målet i sikte när jag löper, och jag slår inte i luften när jag boxas.

Paulus anpassade sig efter de människor han hade runt sig, så att hans sätt att vara inte skulle vara i vägen för att någon skulle komma till tro. 

Därför följde han noga alla föreskrifter fromma judar följde, när han var bland fromma judar. 

Rörde han sig bland andra folk lyfte han fram gemensamma nämnare och använde ett bildspråk som de kunde relatera till, utan att han för den skull tummade det minsta på evangeliets budskap. 

Paulus ville vara så pass följsam i sitt sätt att vara, att åtminstone någon skulle höra på honom tillräckligt länge för att höra evangeliet och komma till tro. 

Vi kan inte säga att Paulus var som en jude för judarna och som en grek för grekerna och tro att det innebär att vi kan hålla Jesus avgränsad till kyrkobesöken och hemmet.

Paulus var inte en kappvändare och han kompromissade inte med evangeliet. 

Han var som som en jude bland judarna och som en grek bland greker, men han var alltid en budbärare som berättade om Jesus.

Paulus förmedlar också vikten av uppdraget Gud gett oss. 

Ett uppdrag som är värt att offra allt för. 

Efterföljelse är inte alltid bekvämt för oss.

Att följa Jesus innebär att vi får göra eftergifter och uppoffringar.

Men priset för att bära en kristen tro öppet är inte särskilt högt i Sverige.

På andra håll i världen är det med livet som insats man följer Jesus.

För Paulus slutade det med att han fick sätta livet till.

Ändå tog han varje möjlighet att tala om Jesus som förlåtit honom.

När Paulus förklarar för vännerna i Korinth att efterföljelsen är värd priset, använder han en bild som de kan förstå. 

Korinth var nämligen platsen för de näst största spelen i hela det romerska riket. Det var bara de olympiska spelen som var större. 

Hård träning för att vinna en tävling var alltså något folket i Korinth förstod sig på. 

En idrottsman gör uppoffringar och lever hela sitt liv på ett sådant sätt att det ska leda till en vinst när tävlingen kommer. 

Idrottaren gör stora ansträngningar och uppoffringar för att eventuellt vinna en krans som kommer att vissna.

Hur mycket mer blir inte ansträngningarna och uppoffringarna värda då målet är evigt och bestående.

Ibland kostar det att vara Jesus efterföljare, men målet är att vi ska få så många som möjligt med oss till Guds räddande famn och det är värt allt.

Publicerat i Predikningar, Tro

Apostlsdagen- Sänd mig!

Idag är det apostladagen och temat för gudstjänsten är sänd mig!

Sänd mig!

Vågar vi svara så, när Gud söker efter människor, som vill gå i hans ärenden.

När vi pratar om kallelse är det lätt att vi tänker på missionärer och predikanter, som med övertygelse och vältalighet talar om Gud, både när och fjärran. 

Den typen av människor lever absolut med en kallelse från Gud över sina liv. 

Men de som inte predikar regelbundet, eller reser världen runt med en bibel i handen, är de också kallade?

Jag tror att varje människa är kallad av Gud.

Det handlar först och främst om kallelsen att komma tillbaka till Gud, som längtar efter varenda en av oss. 

När Gud fått ta emot oss i sin famn, så har han ett uppdrag till oss.

Uppdraget är att berätta för världen att Guds famn står öppen för alla som vill komma till honom, oavsett vilket bagage vi har.

Det är ett fantastiskt uppdrag att ha. 

Vem gillar inte att komma med goda nyheter.

-Gud finns, han älskar dig, han vill förlåta dina synder och han vill att du ska lära känna honom.

Vem skulle inte vilja höra ett sådant budskap? 

Varför ropar vi då inte det här, till alla vi möter på gatan?

Det skulle bli svårt att framstå som trovärdiga, om vi ropar och tränger oss på.

Det bästa sättet att sprida evangeliets goda nyheter är inte alltid från en talarstol, eller med en megafon.

Det kan vara nog så framgångsrikt att prata om sin tro i mindre sammanhang, så som runt det egna köksbordet. 

Vi har haft en del stora predikanter genom historien, genom vilka många kommit till tro. 

Samtidigt tror jag, att nog så många, kommit till tro genom vad deras vänner och släktingar berättat för dem. 

Du är kallad att vara en lärjunge till Jesus, som visar dem som du har runt dig, på den räddning du själv fått ta del av.

Ja, men det här vet vi ju redan.

Det är ju lätt att säga att vi ska berätta om vår tro för andra, men tänk om jag är blyg då?

Eller jag kanske inte träffar så mycket folk?

Jag kanske tycker att jag är för gammal, eller för ung och oerfaren.

Det är ju lätt att känna sig liten, i skuggan av bibelns hjältar.

Det kan också vara lätt att känna sig otillräcklig i jämförelse med de som sitter bredvid oss i kyrkbänkarna. 

Fromma och goda proffskristna som vi inte kan mäta oss med. 

Men behöver man vara i rätt ålder, vara allt igenom helgjuten och ha stort självförtroende för att kunna svara; Sänd mig! när Gud söker arbetare.

Det finns en del exempel i bibeln på människor som lämnat enorma avtryck, men som själva inte tyckt att de skulle duga till de uppdrag Gud kallat dem till. 

Mose tyckte sig vara helt fel kille att leda folket ut ur fångenskapen i Egypten. 

Hur gick det med det uppdraget?

Det hängde inte bara på Mose att folket skulle släppas.

Gud skickade Moses bror Aron att hjälpa Mose och framför allt utförde Gud stora under. 

Gud kallar oss inte att själva utföra det omöjliga. 

Han kallar oss att tillsammans med varandra och med honom, hämta in skörden han förberett.

En annan av bibelns hjältar som inte trodde sig vara kvalificerad för det Gud kallade honom till var Jeremia.

Jeremia var till en början inte förtjust i att vara Guds utvalda sändebud.

Han tvivlade inte det minsta på att det var Gud som sände honom och han tvivlade heller inte på budskapet. 

Däremot var han inte särskilt säker på att han var rätt kille för uppgiften.

År 627 f.kr höll den politiska och militära kartan på att ritas om i mellanöstern.

Assyrien höll på att falla sönder och Babylon tornade upp sig som ett hotfullt och skrämmande åskmoln för små riken som Juda. 

Mitt i den stora omvälvningen talade Gud till en 20 årig kille i Juda. 

Vi ska läsa hur Jeremia upplevde den kallelsen.

Jer 1:4-10 

4Herrens ord kom till mig:

5Innan jag formade dig i moderlivet

utvalde jag dig,

innan du kom ut ur modersskötet

gav jag dig ett heligt uppdrag:

att vara profet för folken.

6Men jag svarade: ”Nej, Herre, min Gud, jag duger inte till att tala 

– jag är för ung!” 

7Då sade Herren till mig:

Säg inte att du är för ung

utan gå dit jag sänder dig

och säg det jag befaller dig!

8Låt dem inte skrämma dig,

ty jag är med dig

och jag skall rädda dig,

säger Herren.

9Och Herren sträckte ut handen, rörde vid min mun och sade:

Jag lägger mina ord i din mun.

10I dag ger jag dig makt

över folk och riken.

Du skall rycka upp och vräka omkull,

förstöra och bryta ner,

bygga upp och plantera.

Gud själv talar med den unge Jeremia och ger honom ett uppdrag.

Hur tar Jeremia det hela?

Man kan ju tycka att naturliga reaktioner vore att antingen svimma, eller hoppa högt av glädje och stolthet över att bli utvald på det sättet.

Jeremia varken hoppar högt eller faller avsvimmad till marken.

Han börjar invända mot Guds rekryteringsfärdigheter.

Jeremia uttrycker tydligt att han är för ung och saknar den pondus som en profet borde ha.

Han säger till och med att han inte duger till att tala till folket, av just denna anledning. 

Vi kan nog känna igen oss i Moses och Jeremias reaktioner på att bli kallade. 

När vi läser missionsbefallningen och förstår att den är riktad till oss personligen, kan vi lätt börja skruva på oss.

Visst är det Goda nyheter att Jesus dött för våra synder och genom uppståndelsen öppnat vägen bortom döden för oss. 

Men vad har lilla jag för kvalifikationer att förmedla detta.

Jag som inte är hälften så bra som många andra.

Men hur handskades Gud med Jeremias invändning.

Sa han: OK du har rätt, jag borde vända mig till någon med bättre kvalifikationer.

Nej Gud svarar som han brukar i  Jer 1:7-8

7Då sade Herren till mig:

Säg inte att du är för ung

utan gå dit jag sänder dig

och säg det jag befaller dig!

8Låt dem inte skrämma dig,

ty jag är med dig

och jag skall rädda dig,

säger Herren.

”Jag är med dig” och ”jag är med er”, är något Gud noga påpekar när han kallar oss. 

Han sa det till Jeremia och Jesus sa det till lärjungarna när han gav dem missionsbefallningen och han säger det till dig.

Jag är med dig!

 

Vi är alla kallade att bjuda in till Guds rike.

Men vi har alla olika förmågor och resurser.

Detta gör också att vi alla bidrar i olika uppgifter.

Så var det också i den tidiga församlingen.

Vissa jobbade praktiskt.

Andra bidrog med ekonomiska resurser.

Några upplät sina hem som mötesplatser.

Församlingens medlemmar bar allt från omsorg av änkor, sjuka och fattiga till missionsresor, bönesamlingar och bibelundervisning tillsammans.

Kanske viktigast av allt var att man bar varandra i bön och kärlek.

Vi kan alla bidra någonstans till att ta in skörden av människor som vi är kallade till. 

Vi står inte ensamma i detta. 

Gud själv är med oss och vi får bära varandra, med våra böner och de gåvor som Gud lagt ner i var och en av oss.

Det finns inga oviktiga arbetare i Guds rike. 

Vi har alla funktioner som vi kan fylla på ett unikt sätt. 

Uppgifterna kan variera under livet, men i alla omständigheter, är vi kallade att bära in människor i den varma Gudsfamn, som bär oss.

Det spelar ingen roll vem du är, eller vilka förutsättningar du har.

Dina böner och dina insatser har betydelse.

Gud själv gör det stora arbetet och vi får berätta om det på det sätt som vi bäst kan.

Ett medkännande öra, kan säga nog så mycket om Guds kärlek, som en predikan. 

Ett samtal med en som är ensam, kan bära undertonen av Jesu varma blick.

Att förlåta någon man har all rätt att inte förlåta, kan ge tyngd åt orden om en Gud som är gränslös i sin vilja att försonas.

Att vara sänd av Gud kan innebära långa missionsresor.

Men för de flesta av oss, är det att leva som lärjungar mitt i vardagen.

Det är att låta Jesus få färga vårt sätt att tänka, 

vårt sätt att vara 

och vårt sätt att möta andra. 

Lever vi med Jesus i livets förgrund, kan det vara så, att vi ibland är sända som tydliga hälsningar från Gud, utan att vi själva ens vet om det alla gånger.

 

Jag har flera gånger blivit överraskad av hur Gud skickat människor till min undsättning, utan att de själva vetat om det. 

Vore det inte fantastiskt, om vi som kristna fick ha Jesu kärlek så klar för oss, att den återspeglades till människorna vi möter. 

Vore det inte underbart om vi trotts våra brister och invändningar, fick vara sända till människor, som längtar efter den kärlek bara Gud kan ge.

Vore det inte gott om vi i stor ödmjukhet fick leva ut vår tro och vårt hopp, på ett sådant sätt, att människor tror på oss, när vi pratar om Jesus som vår personlige räddare.

Det vi fått genom Jesus:

Syndernas förlåtelse, det eviga livet och gemenskap med Gud själv.

Är för underbart och för värdefullt att hålla för oss själva.

Låt oss därför komma ihåg att be Gud visa oss, på vilket sätt han vill sända just dig och just mig, just idag.

Innan vi ber tillsammans vill jag läsa dagens psaltartext låt den inspirera dig:

Ps 40:6-12

6Stora är de ting du har gjort,

dina under, Herre, min Gud,

och dina planer med oss.

Ingen kan mäta sig med dig.

Jag vill tala och berätta om dem,

men de är fler än jag kan räkna.

7Slaktoffer och matoffer önskar du inte,

du har lärt mig att lyssna.

Brännoffer och syndoffer begär du inte,

8därför säger jag: Jag är här.

I bokrullen står vad jag skall göra.

9Gärna gör jag din vilja, min Gud,

jag har din lag i mitt hjärta.

10Jag bär bud om din trofasta hjälp

till den stora tempelskaran.

Jag håller inte tillbaka mina ord,

det vet du, Herre.

11Jag tiger inte om din hjälp,

att du är trofast och räddar förkunnar jag.

Jag döljer inte din godhet och trohet

för den stora tempelskaran.

12Du, Herre, håller inte tillbaka

din barmhärtighet mot mig,

din godhet och din trohet

skall alltid bevara mig.

Vi ber.

Publicerat i Predikningar, Tro

Tredje söndagen efter trefaldighet- Förlorad och återfunnen

Idag kommer min predikan att utgå ifrån berättelsen om den förlorade sonen. För de flesta av er är det nog en välkänd berättelse. 

Den har använts i allt från Rembrants tavlor till modern populärkultur och till och med en Iron Maiden låt. 

Vi börjar med att läsa berättelsen om en förlorad son som Jesus berättar i Lukas 15 kapitel.

Luk 15:11-32

11Han sade: ”En man hade två söner. 

12Den yngste sade till fadern: ’Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min.’ Då skiftade fadern sin egendom mellan dem. 

13Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar. 

14När han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. 

15Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. 

16Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något. 

17Då kom han till besinning och tänkte: ’Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. 

18Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. 

19Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.’ 

20Och han gav sig av hem till sin far. Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom. 

21Sonen sade: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.’ 

22Men fadern sade till sina tjänare: ’Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. 23Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. 

24Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’ Och festen började.

25Men den äldste sonen var ute på fälten. När han på vägen hem närmade sig huset hörde han musik och dans. 

26Han kallade på en av tjänarna och frågade vad som stod på. 

27Tjänaren svarade: ’Din bror har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven därför att han har fått tillbaka honom välbehållen.’ 

28Då blev han arg och ville inte gå in. Fadern kom ut och försökte tala honom till rätta, 

29men han svarade: ’Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. 

30Men när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven.’ 

31Fadern sade till honom: ’Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. 32Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’”

Visst har vi hört den här berättelsen förut.

Den dyker upp tillsammans med liknelsen om det förlorade fåret och liknelsen om det förlorade myntet. 

Vet ni i vilket sammanhang Jesus använder de här liknelserna?

Jesus använder de här liknelserna i samband med att han blivit kritiserad av fariséerna för att han umgicks med människor som var orena och omoraliska.

Fariséerna var en grupp med stort inflytande som ansåg att människor som inte levde efter Mose lag var orena och förkastliga.

Jesus visar genom liknelsen om den förlorade sonen hur Gud förhåller sig till dem som vare sig lyssnat eller brytt sig om honom.

Den här liknelsen rymmer så mycket och det finns så mycket vi kan hämta här. Vi börjar med att se på vilka karaktärer som finns i berättelsen.

Vi har fadern som i liknelsen representerar Gud.

Vi har också de två sönerna.

Den äldre som var trogen sin far och som hade en stark känsla för rättvisa.

Sedan har vi den yngre sonen som förolämpar sin far och förskingrar hälften av vad fadern ägde, men som ändå var välkommen hem.

Jag tänker mig att fariséerna kände igen sig i den äldre brodern som värderade ära, rättmätig lön och rättmätiga straff.

Många av de som kom till tro på Jesus kände nog igen sig mer i den yngre brodern, som bränt all rätt att få kalla sig för sin faders son och ändå blir älskad av sin far.

Tänk er att ni finns med vid köksbordet när berättelsen tar sin början.

Familjen är samlad till måltid.

På bordet finns bröd, kött, mjölk och grönsaker från det egna jordbruket.

Familjen hade alltid vad de behövde, ja till och med ett överflöd, så att de kunde ha anställda som jobbade på gården. 

Fadern och bröderna hade satt sig ner efter en lång arbetsdag ute på fälten när den yngre brodern sätter ord på något som han tänkt länge.

Han hade längtat efter att se sig om i världen och han ville uppleva alla de upplevelser som familjens pengar kunde användas till. 

Han hade planerat och drömt om allt han kunde göra, om han inte var bunden till fadern och livet på gården. 

Så kommer den förfrågan som måste ha krossat hans fars hjärta.

Sonen kräver ut sin del av arvet innan fadern dött. 

Med andra ord visar sonen att han vill ha det som fadern kan ge honom i form av ett arv, men han är inte intresserad av sin far.

Sonen säljer allt han fått av sin far och beger sig till ett annat land där han kan finna flest nöjen att lägga pengarna på. 

Storebrodern såg vad hans lillebror gjort mot fadern och han måste ha blivit besviken, arg och bitter på sin bror. 

Den yngre brodern anlände så småningom till ett nytt land med mycket pengar på fickan och alla möjligheter låg öppna för honom.

Han hade mer pengar än de flesta och han var självständig, fri och oberoende. Livet hemma på gården var nog bara ett svagt minne. 

Det fanns inget han inte kunde köpa sig och inga problem hans pengar inte kunde lösa. Han kunde också hänge sig åt nöjen och fester som var allt annat än måttliga. Men så kom en dag när hans pengar tagit slut. 

Landet han bodde i drabbades av hungersnöd och han kunde inte få mat på bordet ens som svinvaktare. All trygghet som hans pengar gett honom var borta. Lyckan han trodde sig kunna finna i det nya landet hade bytts mot ett förnedrande jobb och en tom mage. Inget av det han skaffat sig genom att lämna sin far och sin bror var kvar. Allt var borta och förlorat.  

Han förstod att han inte skulle kunna klara sig själv längre. 

Men hur skulle han kunna resa hem efter det han gjort mot sin far? 

Hur skulle han kunna se sin far i ögonen? 

Han förstod att han inte längre förtjänade att vara sin faders son, men kanske kunde han få jobba som en av gårdens anställda och i alla fall få mat på bordet. 

Han visste att han förmodligen skulle bli avvisad och med all rätt, men han hade ingen annan stans att ta vägen. 

Så reser han hem, med en klump av skam i magen och ångest över bröstet. 

När han närmar sig gården får hans far syn på honom.

Fadern ser en härjad och sliten figur dyka upp på vägen mot huset. 

Den han ser är hans son. 

En son han fruktat var död men som återvänt till honom. 

Pappan släpper det han har i händerna och rusar fram till sin son kramar om honom med all sin kraft. 

Sonen försöker få fram talet han övat på hela resan. 

’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.’ 

Längre än så hinner han inte innan fadern avbryter honom med att ställa i ordning den största välkomstfest som gården någonsin sett. 

Han ser till att sonen får på sig nya fina kläder och bjuder på den bästa mat gården har att erbjuda.

 

Hur tror ni att den hemvändande sonen kände sig?

Jag tror att han överväldigades av att hans far kunde älska honom så mycket trotts allt han gjort mot honom.

Men när festen pågått ett tag kommer den äldre sonen hem.

Hur reagerade han när han fick veta varför det firades på gården?

Han lät sin bittra besvikelse skina igenom. 

Han kunde inte förstå hur hans bror som gjort så mycket ont kunde få ett sådant välkomnande, då han själv aldrig fått en sådan fest, fast han stannat hemma och hjälpt sin far med allt. 

Han ställer också sin far mot väggen, men fadern svarar lugnt: 

’Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’

Genom det svaret lär Jesus oss att vi alla är lika värdefulla och älskade i Guds ögon, oavsett om vi jobbat hårt för att förtjäna det, eller om vi på alla sätt gjort bort oss. 

Guds kärlek och frälsning erbjuds alla. 

Det avgörande är om vi vill återuppta kontakten med vår skapare eller inte.

Överför vi berättelsen på oss själva så är vi nog, oftare än vi vill erkänna det, sonen som säger till Gud att vi inte behöver honom och klarar oss bättre själva. 

På samma gång tror jag att vi nog så ofta kan vara brodern som förkastar den vi tycker handlat mycket illa och då glömmer vi lätt att Guds kärlek och nåd riktas just till oss som har fel och brister.

För Gud är glädjen över en människa som söker sig hem långt större än vi anar. Även om vi dömer ut oss själva som ovärdiga att vara Guds barn, även om andra skulle se på oss med förakt, även om vi ser på oss själva med med smärta och besvikelse, så är det inte så Gud ser på oss. 

Han ser sina barn som han älskar och längtar efter. 

Jesus umgicks med människor som andra tog avstånd från, människor som förbrukat andras förtroende. 

Människor som dömdes ut för sina handlingar eller sin grupptillhörighet tog inte Jesus avstånd ifrån.

Han visar på Guds kärlek genom att förlåta och försonas med oss som inte egentligen förtjänar det. 

Det är det som kallas nåd. 

Den nåden får sitt yttersta uttryck när Jesus går i döden, så att en mänsklighet som tagit avstånd från Gud, skulle ha möjligheten att vända hem igen. 

Även om vi på det mest magstarka sätt tagit avstånd från Gud vill han välkomna oss hem.

  

Det är allt för lätt att glömma Gud och för all del oss själva, i jakten på tillfällig lycka och tillfällig trygghet. 

Det är så lätt att glömma det eviga och bestående, när vi är mitt uppe i det vi kan uppnå själva för stunden.

När vi lever i välstånd kan det vara frestande att tro att vi klarar oss själva, att vi är starka och självständiga.

Men vad kan vi skaffa oss för trygghet som är garanterad och bestående?

Vi kan förlora, relationer, hälsa, tillgångar och till och med oss själva.

Vi kan uppnå mycket och lyckas med relationer, karriär och personlig utveckling. 

Men allt detta är oerhört skört och livets förutsättningar är inte rättvisa. 

Vare sig vi är lyckade eller misslyckade på dessa områden har 

livet sin beskärda del av sorg och glädje. 

Vi kan inte undvika att vi är sköra och dödliga. 

Vi lyckas inte med allt. 

Vi lever här en kort tid och när vi dör har vi ingen glädje av allt vi samlat. 

Då blir det eviga viktigt för oss. 

När vår vardag går sönder, när vi upptäcker att vi inte räcker till, då kan även den som inte tyckt sig behöva Gud vända sig till honom för hjälp. 

Hur möter då Gud den människa som i desperation söker honom?

Är man välkommen hem även om man sedan länge sagt upp bekantskapen med Gud och kanske till och med förnekat hans existens?

Stänger Gud dörren och säger skyll dig själv?

Nej. 

Han rusar fram till den som vänder hem till honom och omfamnar det barn han så längtat efter.

Vi ber.

Publicerat i Predikningar, Tro
%d bloggare gillar detta: