Allhelgonapredikan

Allhelgonahelgen

Det här är en helg då vi tänker extra mycket på de som gått bort.
För min del har tankarna alltid gått till en specifik person.

De första åren av mitt liv träffade jag inte min far nämnvärt ofta.
Han bodde och jobbade i Stockholm, så på grund av avståndet var det inte så ofta han hade möjlighet att besöka mig.
När jag närmade mig fyraårsåldern hade pappa börjat odla tankar på att flytta upp från Stockholm och börja studera i Umeå.
På så sätt skulle han också komma närmare mig.
En höstdag 1988 ringde telefonen hemma hos morfars, som tog hand om mig då.
Mormor svarade och rösten i andra änden luren tillhörde min farmor.
Farmor hade förkrossande nyheter:
pappas liv hade tragiskt slutat i en bilolycka, han var då knappa 25 år gammal.
Pappa kom då alltså aldrig att flytta till Umeå.
Morfar och mormor satt nu med en fruktansvärd uppgift.
Hur skulle de kunna berätta något sådant för en fyraåring?
De väntade tills ett lugnt tillfälle och tog mig åt sidan.
Morfar tog till orda och sa att han hade något väldigt, väldigt ledsamt att berätta.
Jag bröt inte ihop eller började stortjuta.
Jag kände inte min pappa speciellt väl.
Han bodde långt borta och hälsade bara på någon gång ibland.
Först när jag blev lite äldre började det gå upp för mig att pappa aldrig någonsin skulle hälsa på mig mer.
Ju äldre jag blev ju mer började jag fråga om min pappa och ju mer kunde jag känna att det saknades någon i mitt liv.
Mina morföräldrar kände inte min pappa så väl så de kunde inte svara på så många av mina frågor. Då släkten på pappas sida var frånvarande var det inte heller så lätt att få veta så mycket om min pappa från dem.
Min pappa är för mig på många sätt en okänd figur ändå är det honom jag i första hand kommer att tänka på den här helgen.

Detta är en helg då vi tänker extra på de som gått före oss.
Det kan vara en helg som på många sätt väcker saknad och sorg inom oss.
Det kan också vara en helg då vi påminner oss om det evighetshopp vi äger.
Det ena behöver inte heller utesluta det andra.
Om än vi äger hoppet om om evigheten kan vi ju sakna de som inte längre finns hos oss.
Då vi tänker på nära och kära som fått hembud finns blandade känslor.
Vi kan känna tacksamhet för fina minnen och stunder, vi kan finna inspiration i goda föredömen.
Andra känslor så som saknad och sorg följer också med denna helg.
Därför är helgen vi står inför något bitterljuvt.
Det bor saknad smärta och sorg i denna helg men det finns också värme från goda minnen och hoppet om ett återseende.

Det är också hoppet som jag vill slå ett slag för idag.
Vad är det att hoppas.
Att hoppas är att längta efter något och tro att man kommer att få det man längtar efter.
Den längtan vi i första hand ger uttryck för i den här byggnaden är längtan efter gemenskap med Gud.
Här och nu har vi genom tron en försmak av denna gemenskap men vi når den inte i sin fullhet fören den yttersta dagen.
Vårt hopp är att vi genom tron på Jesus blir rättfärdiggjorda.
Den rättfärdigheten är något vi av nåd får ta emot.
Vi tror att Jesus tog straffet för våra synder och öppnade vägen till gemenskap med Gud för oss och därmed också en dörr som leder bortom döden.
Vi tror allt detta och hoppas därför på en evighet.

Hoppet hänger inte på vad vi vet och har sett utan det hänger på Guds löften.
Ett exempel på ett sådant löfte är Joh 11:25
25Då sade Jesus till henne: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör

Det var ju ett maffigt löfte.
Frågan är bara om vi kan lita på den som avger löftet?
Den Jesus talade till i versen jag nyss läste var Lasaros syster.
Jesus säger detta till henne och sedan ställer han en fråga till henne i vers 26.

26och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?”

Utifrån situationen kan man tycka att det är en magstark fråga att ställa.
Man hade ju kallat på Jesus medan Lasaros fortfarande var i livet med hopp om att sjukdomen skulle botas.
Jesus hade inte skyndat sig dit och den allmänna stämningen var att det var kört för att Jesus haft för dålig responstid.
Lasaros syster Maria har nu fått denna fråga ställd till sig mitt i sorgen över sin broders bortgång.
Tror hon att Jesus är den han säger sig vara även mitt i sorgen.
Så kommer hennes svar i den 27 versen:

27Hon svarade: ”Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.”

Vilken styrka hon visar på.
Hennes tro tog inte stryk av omständigheten.

Och vad hände sedan?
Någon som vet?

Gud är trofast.
Det är i alla fall min upplevelse.
Tittar vi i våra biblar finner vi många exempel på människor som satt sitt hopp till Gud.

David satte sitt hopp och sin tillflykt till Gud.
Psalm 23 är ett utmärkt exempel på det:
Psalm 23

1 En psalm av David. HERREN är min herde, mig skall intet fattas,
2 han låter mig vila på gröna ängar; han för mig till vatten där jag finner ro,
3 han vederkvicker min själ; han leder mig på rätta vägar, för sitt namns skull.
4 Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig; din käpp och stav, de trösta mig.
5 Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn; du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över.
6 Godhet allenast och nåd skola följa mig i alla mina livsdagar, och jag skall åter få bo i HERRENS hus, evinnerligen.

David hade det inte alltid så lätt men han litade på att Gud skulle leda honom rätt och hoppades på att få bo i Herrens hus evinnerligen.

En annan som litade på Gud var Abraham.
Abraham litade på Gud och drog iväg till ett nytt land som Gud lovat honom.

I hebreerbrevet finns en uppräkning av män som i tro litat på Gud

Heb 11:1-16
1Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se.
2För sin tro fick fäderna Guds vittnesbörd.
3I tro förstår vi att världen har formats genom ett ord från Gud och att det vi ser inte har blivit till ur något synligt.
4I tro bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain och fick vittnesbördet att han var rättfärdig – Gud vittnade själv om hans offer – och tack vare tron talar han ännu, fast han blev dräpt.
5I tro togs Henok härifrån så att han inte behövde se döden. Man fann honom inte mer, ty Gud hade tagit honom härifrån. Dessförinnan fick han vittnesbördet att han hade funnit nåd hos Gud.
6Utan tro kan ingen finna nåd hos honom. Ty den som vill nalkas Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom.
7I tro byggde Noa, uppfylld av helig fruktan, en ark för att rädda de sina, sedan han hade fått en uppenbarelse om det som ännu inte kunde ses. Därmed blev han till en dom över världen och fick själv del i den rättfärdighet som kommer av tro.
8I tro lydde Abraham när han blev kallad. Han drog bort till ett land som skulle bli hans, och han drog bort utan att veta vart han skulle komma.
9I tro slog han sig ner i det utlovade landet som i ett främmande land och bodde i tält liksom Isak och Jakob, som hade fått del i samma löfte.
10Ty han väntade på den stad med fast grund som Gud själv har planlagt och byggt.
11I tro fick han kraft att avla en son, fast han, liksom Sara, var överårig. Han litade på den som hade gett löftet.
12Därför fick han, denne ende man som dessutom var så gott som död, en avkomma talrik som stjärnorna på himlen och de oräkneliga sandkornen på havsstranden.
13I tro dog alla dessa utan att ha fått vad de hade blivit lovade. De hade bara sett det i fjärran och hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden.
14De som talar så visar att de söker ett hemland.
15Och om de hade tänkt på det land som de lämnat kunde de ha återvänt dit.
16Men nu längtade de till ett bättre land, ett i himlen. Därför skäms inte Gud för dem, utan de får kalla honom sin Gud; han har ju grundat en stad åt dem.

Hur var det då med löftet till folket om ett land här på jorden?
Det Judiska folket har från Abraham ett förbund med Gud.
Folket har inte alltid hållit sin del men Gud har visat sig trofast.

Man skulle kunna tro att löftet till Abraham inte höll då folket så småningom hamnade i Egypten.
Till en början hade de en god tillvaro där men de kom att förtryckas av en Farao som såg folket som ett hot.
Hade Gud glömt löftet till Abraham?

Då folket var som mest utsatta talade Gud till Mose.
Mose tyckte inte att han var rätt kille för jobbet men han litade på Gud och gick till Farao för att kräva folkets befrielse.
Inget talade för att folket skulle släppas men Gud visade sin styrka.
Gud kom ihåg sitt löfte till Abraham och genom Mose skulle folket åter vandra mot landet Gud utlovat.
Mose hade tvivlat på att han skulle klara uppgiften Gud gett honom.
Men vart är det Mose slutar sina dagar?

Då Mose slutade sina dagar var det vid tröskeln till det förlovade landet:

5 mos 34:4
4Herren sade till honom: ”Detta är landet som jag med ed lovade Abraham, Isak och Jakob att ge åt deras efterkommande. Jag låter dig se det med dina egna ögon, men du kommer inte att gå över dit.”

Målet nås slutligen av Mose efterträdare Josua.
Jos 1:10-11
10Josua befallde då folkets förmän
11att gå runt i lägret och säga till folket: ”Gör i ordning proviant! Om tre dagar skall ni gå över Jordan och komma till det land som Herren, er Gud, ger er och ta det i besittning.”

Gud visar genom detta folk att han går att lita på.
Han håller vad han lovat.

Det Judiska folket har gång på gång drivits från det land som Gud lovat dem.
Stora militärmaskiner har gång på gång försökt att förinta folket som Gud slutit ett förbund med.
Gång på gång har det judiska folket överlevt och gång på gång har de fått vandra in i landet som Gud lovat dem.
Det Judiska folket har förföljts och förtryckts så oerhört mycket och få hade nog trott att det någonsin mer skulle finnas en Judisk nation i det förlovade landet.
Inte minst då förintelsen nådde sin kulmen.
Ändå finner vi att det inte dröjer länge efter andra världskriget fören staten Israel utropades.

Gud håller vad han lovar!
Gud håller vad han lovat Abraham och han håller också löftet om frälsning som vi får ta emot genom Kristus.
Det Jesus lovar är något han också kan hålla.
Jesus har auktoritet att leda sina får till det eviga livet och ingen kan ta frälsningens gåva från hans får. Det bekräftar han själv i Johannes 10:27-30

Joh 10:27-30
27 Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig.
28 Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand.
29 Vad min Fader har gett mig är större än allt, och ingen kan rycka dem ur min Faders hand.
30 Jag och Fadern är ett.”

Avslutningsvis går vi till hebreerbrevet 6:13-20 som väl sammanfattar vad jag ville säga med dagens predikan
heb 6:13-20
13Då Gud gav Abraham löftet svor han vid sig själv – någon högre kunde han ju inte svära vid – 14och sade: Ja, jag skall välsigna dig och göra din ätt talrik.
15Abraham fick också efter tålig väntan vad Gud hade lovat.
16Människor svär vid en som är högre än de; eden blir en säkerhet som tystar varje invändning.
17Då nu Gud särskilt ville bevisa för dem som hans löfte gällde hur orubbligt hans beslut är, gick han i borgen för det med en ed.
18Hans avsikt var att genom två orubbliga utfästelser, i vilka han som Gud omöjligt kan ha ljugit, ge oss en stark uppmuntran, oss som har tagit vår tillflykt till det hopp som ligger framför oss.
19Detta hopp är vår själs ankare. Det är tryggt och säkert och når innanför förhänget,
20dit Jesus öppnade vägen för oss då han blev överstepräst för evigt, en sådan som Melkisedek.

Gud är trofast och därför får vi genom Kristus hoppas på evigheten.

Vi ber.

Annonser
Publicerat i Predikningar, Skorped, Tro

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: