Predikan fjärde advent

Predikan fjärde advent

Nu är det inte många dagar kvar till Jul.

Mycket snart får vi fira att frälsaren är född.

Det här är en tid då evangeliet är extra aktuellt i hela vårt samhälle.

Ändå försvinner Jesus så lätt i bruset av allt annat som omger Julen.

Tomtar, traditioner, paket, stress och mat slukar oss lätt hela, då det är så mycket som händer kring julen.

Men så här års finns det gott om saker att vara tacksam och glad för.

Vi kan glädja oss åt att ha ström i ljusslingorna.

Vi kan glädja oss åt att det finns mat på borden.

Vi kan glädja oss åt att vi har det rätt bra i våra stugor.

Då jag i inledningen av gudstjänsten sa att vi hade något att glädja oss åt, hade jag något annat i åtanke.

Något som ger en tacksamhet och glädje som vi inte kan stänga in.

Jag tänker på den glädje och iver som vi kan se i nyfrälsta.

Den vilja att sprida evangeliet som den unge uppvisar när den fått ett eget grepp om sin tro.

Det blir inte alltid rätt när en nyfrälst i stor iver ger sig i kast med att sprida evangeliet utan att ha full förståelse för det.

Samtidigt skulle jag vilja se att vi kunde behålla glöden och mogna som kristna utan att för den skull svalna.

Hänger ni med på vad jag försöker säga?

Det finns tre verser i uppenbarelseboken 3 som ofta gripit tag i mig.

Dessa verser har för mig ofta gjort ont att läsa men det har också varit nyttiga.

De här raderna är en hälsning till församlingen i Laodikeia, men de har träffat mig personligen mer än en gång.

Upp 3:15-17

15Jag känner dina gärningar, du är varken kall eller varm. Om du ändå vore kall eller varm!

16Men nu är du ljum och varken varm eller kall, och därför skall jag spy ut dig ur min mun.

17Du säger: jag är rik, jag har vunnit rikedom och saknar ingenting.

Och du förstår inte att just du är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.

När jag hör dessa verser får det mig att undra var glöden tagit vägen.

Vad hände med glädjen och tacksamheten som jag inte kunde dölja.

Jag blir medveten om att jag så lätt söker säkerhet och trygghet på annat håll än hos Gud.

Vers 17 gör mig påmind om att tillfälligt välstånd inte inverkar på evigheten.

Allt detta svider som salt i ett sår.

Hoppar vi till vers 20 kommer äntligen några tröstande ord.

Upp 3:20

20Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig.

Detta föder en bön hos mig.

En bön om att åter få känna den glöd och längtan som gör Kristus till min första prioritet.

En bön om att nåden på nytt ska bli levande i mitt inre och låta mig leva i stor tacksamhet till Gud.

Vi har alla fått del i samma frälsning.

Vi kan dock kännas olika villiga att glatt tala om frälsaren vi mött.

Det är lätt att vi tappar den där glöden som vi kände när vi först beslutat oss att följa Jesus.

Att utbrista halleluja känns inte alltid helt naturlig.

Vår tacksamhet, iver och glädje släcks så lätt av livets vändningar.

Livet kan på olika sätt ge oss kallduschar som berövar oss både glädje och iver.

Då vi upplever att andra inte förstår oss eller då vi känner oss betryckta tar det lätt hela vårt fokus.

Känslan av att ha fått en orättvis lott, kan så bitterhet som skymmer vårt glädjebudskap.

Det kan också vara så, att vi med tiden sakta fått mindre och mindre tid att lägga på vår gudsrelation.

Nya och viktiga prioriteringar, här och nu, tränger så lätt undan det eviga perspektivet.

Vi omges dessutom av en kultur som å ena sidan visar intresse för den kristna tron men sällan på trons egna villkor.

Skolverkets förhållande till kyrkan är ett exempel på detta.

Skolklasser får gärna besöka kyrkor men under besöken får inte något religiöst budskap förmedlas.

Alltså menar man att det är OK att vara i kyrkor så länge inte någon talar om evangeliet i dem.

Ett annat exempel dök upp i sommarpratarna i SVT för ett tag sedan.

Nu citerar jag inte rakt av men återberättar i grova drag.

Så har jag förstått det hela fel får ni rätta mig.

En av de yngre medverkande fick frågan om varför hon var troende.

Hon började att svara på frågan men blev fort avbruten av ett par äldre damer.

De högg som kobror så fort ämnet Kristus dök upp vid bordet.

Dessa damer tyckte att de själva kunde kalla sig kristna men…

Jag kallar mig kristen men jag köper inte hela paketet.”

De talade med förakt i rösten om att kristna ska vara så tacksamma.

Damerna tyckte att man inte behövde vara tacksam till Gud eller söka tröst och styrka där.

Människan är ju så god i sig själv.

Vi har alla vad vi behöver av godhet och styrka inom oss.

Med andra ord, vi klarar oss bra själva och har ingenting att tacka Gud för.

Vi är goda och starka nog för att klara oss utan Gud.

Jag skulle i motsats till detta vilja påstå att vi har massor att tacka Gud för.

Jag vet att jag i mångt och mycket inte räcker till.

Jag vet att jag både nu och då gör sådant som jag inte borde.

Jag vet att jag i mig själv är svag.

Jag vet att jag är helt och fullt beroende av Guds nåd varje dag.

Jag vet att jag i frälsningen fått en gåva som är så stor att det är svårt att förstå vidden av den.

Jag vet också att de gånger då nådens storhet går upp för mig, fylls jag av glädje och tacksamhet bortom vad något annat kan ge.

Vad gör vi då av det goda nyheter vi fått genom evangeliet?

Vad ska vi göra med budskapet om frälsaren som kom till oss i ett stall?

Hur ska vi handskas med budskapet om hur Gud ger sitt liv i vårt ställe på Golgata, uppstod från det döda på tredje dagen och öppnade det eviga livet för en mänsklighet tyngd av synd och egenkärlek?

Vi slår upp Jesaja

Jes 40:9-11

9Gå upp på ett högt berg med ditt glädjebud, Sion,

ropa ut ditt glädjebud med hög röst, Jerusalem.

Ropa,

var inte rädd,

säg till Judas städer: Er Gud kommer!

10Herren Gud kommer i all sin styrka,

han härskar med mäktig arm.

Sin segerlön har han med sig,

de han vunnit går framför honom.

11Som en herde vallar han sin hjord.

Han tar upp lammen i sin famn

och bär dem i sina armar,

han driver tackorna varligt.

Hördu pastorn nu var du ju i gamla testamentet och harvade.

Vad har det här med Jesus och evangeliet att göra?

Texten talar om att herren kommer till räddning och bär upp de sina i sin famn.

Det var precis det Jesus gjorde.

Allsmäktige Gud som har alla makt, kom till oss i enkelhet.

Han öppnar sin frälsande famn på korset och lyfte genom detta upp oss i gemenskap med honom.

Att Gud älskar oss så mycket att han blir människa.

En människa som tjänar andra hela sitt liv och slutligen ger allt för att rädda en värld som på så många sätt ständigt vänder honom ryggen, är stort.

Gud ger allt för att vi ska kunna stå fläckfria inför honom den dag då vi annars stått med all vår synd i dagens ljus.

Det är ett glädjebudskap av sådana mått att redan gamla testamentets profeter såg det på horisonten.

Glädjebudet om herren som räddar och vårdar finns dock inte bara hos gamla testamentets profeter.

Även Jesu mor Maria ger uttryck för denna typ av glädje.

Vi går till Lukasevangeliet för att höra vad Jesu mor har att säga då hon prisar Gud.

Luk 1:46-55

46Då sade Maria:

”Min själ prisar Herrens storhet,

47min ande jublar över Gud, min frälsare:

48han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.

Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:

49stora ting låter den Mäktige ske med mig,

hans namn är heligt,

50och hans förbarmande med dem som fruktar honom

varar från släkte till släkte.

51Han gör mäktiga verk med sin arm,

han skingrar dem som har övermodiga planer.

52Han störtar härskare från deras troner,

och han upphöjer de ringa.

53Hungriga mättar han med sina gåvor,

och rika skickar han tomhänta bort.

54/55Han tar sig an sin tjänare Israel

och håller sitt löfte till våra fäder:

att förbarma sig över Abraham

och hans barn, till evig tid.”

Hon prisar Gud som förbarmar sig över den som är fattig och svag.

Hon prisar Gud som håller sitt löfte och förbarmar sig över sitt folk trotts att dessa så ofta glömt honom.

Hon prisar Gud som inte sätter större värde till den som är lyckad och rik.

Hon prisar Gud som valt henne i all sin enkelhet till att bli mor åt vår frälsare.

Det är ett spännande drag hos Gud, att han så ofta väljer ut den som ingen annan skulle tro något om till stora uppgifter.

Det är ju inte alldeles ovanligt att vi slås av tanken: ”Hur ska jag kunna?”,

när vi hamnar i lägen då det ligger på oss att förmedla evangelium.

När vi ska säga något från församlingens talarstol.

När vi ska berätta om vår tro för en nyfiken bekant.

Eller då vi vill stå upp för evangelium när andra tummar på det eller hånar det.

Det finns många tillfällen då man som kristen känner sig rätt liten.

Då är det gott att minnas att Gud är den som allt hänger på.

Även genom den minste och svagaste tjänare kan Den Helige Ande förmedla evangelium in i människors liv.

Evangeliet.

Vad är det evangeliet säger oss, som gör att vi med sådan glädje ska förkunna det och med sådan tacksamhet fira att ett barn föddes för tusentals år sedan?

Vi kliver in i romarbrevet och läser ur kapitel 10 vers 4 till 13.

Rom 10:4-13

4Kristus är slutet på lagen, så att var och en som tror kan bli rättfärdig.

5Ty om den rättfärdighet som lagen ger skriver Mose: Den människa som håller buden skall leva genom dem.

6Men den rättfärdighet som tron ger säger: Fråga inte i ditt hjärta: Vem skall stiga upp till himlen? – det vill säga för att hämta ner Kristus –

7eller: Vem skall stiga ner i avgrunden? – det vill säga för att hämta upp Kristus från de döda.

8Vad säger den då? Ordet är nära dig, i din mun och i ditt hjärta – det vill säga trons ord, det som vi förkunnar.

9Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad.

10Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning.

11Skriften säger ju: Ingen som tror på honom skall stå där med skam.

12Det är ingen skillnad på jude och grek; alla har samme herre, och han ger av sin rikedom åt alla som åkallar honom.

13Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad.

Om vi tror och bekänner får vi ta emot frälsningen och allt som följer med den.

Hur misslyckade, syndiga, små eller ovärdiga vi än kan tycka oss vara så har vi ändå fått frälsningens gåva.

Inte som en belöning för att vi är så bra.

Nej, vi har fått det som en gåva av en far som älskar oss så mycket att han tar på sig all vår smuts och trasighet så att vi kan finna räddning i hans famn.

Så vad har jag att vara tacksam för?

Jag är tacksam för att Gud blev människa i Jesus.

För att Jesus tog på sig min skuld och trasighet.

För att Jesus dog i mitt ställe.

För att Jesus uppstod på tredje dagen och öppnade evighetens dörr för mig.

För att han gjorde allt detta för att han älskar mig.

För att allsmäktige Gud förbarmat sig över mig.

För att jag har fått komma till tro.

För att jag får bekänna Jesus som min frälsare.

Därför är jag tacksam.

Därför är jag glad.

Därför vill jag berätta om de goda nyheterna.

Annonser
Publicerat i Allmänt, Predikningar, Skorped, Tro

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: