Predikan om Bön från den 15 januari 2012

Bön

Idag så kommer min predikan inte att följa kyrkoåret.

I regel brukar jag göra det, men idag blir det ett undantag.

Det finns en söndag för dagens ämne men den ligger längre fram på våren, så det här blir lite av en tjuvstart.

Då jag och Hasse pratade ihop oss om dagens gudstjänst frågade jag om han hade något förslag på ”röd tråd” för den här gudstjänsten.

Han hade tittat på kyrkoårets texter för dagen och kände inte att det var något som direkt grep tag i honom.

Det är ju inget som säger att man alltid måste följa kyrkoåret, så jag frågade om han hade nått förslag på tema.

Jo, det har jag nog, sa han och sken upp.

”Bön”.

Vi spånade vidare lite på den tråden och det kändes helt klart fruktbart.

Så idag blir rubriken på min predikan bön.

 

Ibland kan jag tycka att bönen blir som ett nyårslöfte.

”Från och med nu ska jag ska bli bättre på att be”

”Jag ska ta mig mer tid för personlig andakt”

”Jag ska besöka bönesamlingarna mer troget” osv…

 

Är det någon här som känner igen de här påståendena?

 

För min egen del har de här föresatserna haft varierad framgång genom åren.

Ibland har bönelivet rullat på bra och andra gånger tycks allt ha runnit ut i sanden.

 

Idag vill jag slå ett slag för bönen, dess betydelse och vikten av att vi praktiserar bön tillsammans.

 

Så här efter jul och nyår föreslog Elin att vi skulle låta bli godsaker på vardagarna och röra på oss mer.

För min egen del var det ett bra tag sedan jag tränade och motionerade med någon större regelbundenhet.

Någon gång i forntiden var man nog i hygglig fysisk form och på något sätt lurar man sig själv att tro att man fortfarande har lite kondition.

 

Jag hade köpt ett träningsprogram till vår xbox, som en julklapp till Elin.

För ett par veckor sedan tog jag mod till mig och provade den digitala personliga tränaren som numera bor i vårt vardagsrum.

Föreställningen om att konditionen inte totalt förfallit visade sig fort vara STRUNT!

Det gick inte många minuter av träning innan jag flämtade mer än lovligt och fick svårt att hänga med i tränarens tempo.

Detta trotts att jag ställt in programmet på läget för ”soffpotatisar”.

Lite skrämd över hur dåligt flås jag tycks ha, bestämde jag mig för att jag nog behöver köra några pass i veckan för att hejda det fysiska förfallet.

Som en följd av detta har jag ont lite här och där, men det är för en god sak.

 

Vad i hela friden hade då detta med bön att göra?

Jag tror att allt som vi inte underhåller förfaller.

Oavsett om det gäller våra kroppar, våra hus, våra bilar eller vår gudsrelation, så behövs underhåll.

Som församling behöver vi hjälpas åt med att underhålla det gemensamma gudstjänstlivet.

Till detta hör bland annat undervisning, bön, samtal och tillbedjan.

Vi behöver också som individer hålla igång bönen och bibelläsningen.

 

Bön är ett utmärkt sätt att vårda vår gudsrelation.

Bönen är ju ett av de mer konkreta uttrycken för vår tro och ett suveränt sätt att umgås med Gud.

 

Bönen kan också se ut på många olika sätt och ha olika typer av innehåll.

Det kan vara tillbedjan.

Det kan vara ett förtroligt samtal.

Det kan var tacksägelse.

Det kan vara en vädjan om ledning i livets många beslut.

Det kan också vara ett rop på hjälp för sin egen del eller för någon annan.

 

Ofta ber vi till Gud med en önskan eller en vädjan om något.

Ibland kan man ju fråga sig varför vi ska be Gud om ingripanden.

Gör inte Gud som han vill oavsett hur mycket vi tjatar och ber?

Skulle Gud ändra på saker och ting bara för att vi tjatar?

 

Gud hör oss när vi ber och i bibeln finns det gott om exempel på hur Gud väljer att gå vädjande människor tillmötes.

Svaren på bönerna blir inte alltid som bedjarna först tänkt sig men Gud visar tydlig hänsyn.

Våra böner är allt annat än verkningslösa.

Bönerna har kraft att förändra och förvandla i och med att den vi riktar våra böner till har all makt och visdom.

 

Vi tar ett exempel från första Mosebok där vi kommer in i ett samtal mellan Gud och Abraham.

Gud har talat om för Abraham att han tänker förstöra Sodom.

Abraham som har en vän där sätter ivrigt igång med att vädja för att Gud ska skona staden trotts att den är ökänd för sitt moraliska förfall.

 

1 Mos 18:26-32

26Herren sade: ”Om jag finner femtio rättfärdiga i Sodom, skall jag för deras skull skona hela staden.”

27Abraham fortsatte: ”Jag dristar mig att tala till dig, Herre, jag som är jord och stoft.

28Kanske fattas det fem för att det skall bli femtio rättfärdiga? Skall du då förgöra hela staden för dessa fem människors skull?” Herren svarade: ”Om jag finner fyrtiofem, skall jag inte förgöra den.” 29Ännu en gång tog Abraham till orda: ”Kanske finns där fyrtio?” Herren sade: ”Då skall jag inte göra det, för de fyrtios skull.”

30Abraham sade: ”Bli inte vred, Herre, om jag talar, men kanske finns där trettio?” Herren svarade: ”Om jag finner trettio, skall jag inte göra det.”

31Då sade Abraham: ”Jag dristar mig att tala till dig, Herre. Kanske finns där tjugo?” Herren svarade: ”Då skall jag inte förgöra staden, för de tjugos skull.”

32Abraham fortsatte: ”Bli inte vred, Herre, om jag talar en sista gång, men kanske finns där tio?” Herren svarade: ”Då skall jag inte förgöra staden, för de tios skull.”

 

Nu var det tyvärr så att det inte fanns 10 rättfärdiga.

Men de få som fanns räddade Gud undan katastrofen av hänsyn till Abrahams vädjan.

 

Man skulle ju nästan kunna tycka att Abraham var lite tjatig här.

Ska man verkligen tjata på Gud?

Räcker det inte med att man ber en gång och sedan håller tummarna?

 

Vi uppmuntras att vara uthålliga och till och med tjatiga med vår bön.

Vi ska hugga några exempel på detta från nya testamentet.

Vi börjar med en liknelse som Jesus berättar för att uppmuntra till uthållig bön.

 

Luk 18:1-7

1Han gav dem en liknelse för att lära dem att alltid be och inte ge upp:

2”I en stad fanns det en domare som varken fruktade Gud eller brydde sig om människor.

3I samma stad fanns en änka, och hon kom gång på gång till honom och sade: ’Låt mig få ut av min motpart vad jag har rätt till.’

4Till en början ville han inte, men sedan tänkte han: ’Inte för att jag fruktar Gud eller bryr mig om människor,

5men så besvärlig som den där änkan är skall jag låta henne få ut vad hon har rätt till, annars pinar hon livet ur mig med sitt springande.’”

6Och Herren sade: ”Där hör ni vad en orättfärdig domare säger.

7Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt?

Skulle han låta dem vänta?

 

Det finns en liknande skildring i Lukas 11 som vi också ska titta på.

 

Luk 11:1-13

1En gång hade Jesus stannat på ett ställe för att be. När han slutade sade en av hans lärjungar till honom: ”Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar.”

2Då sade han till dem: ”När ni ber skall ni säga:

Fader, låt ditt namn bli helgat.

Låt ditt rike komma.

3Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer.

4Och förlåt oss våra synder,

ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss.

Och utsätt oss inte för prövning.”

5Han sade till dem: ”Tänk er att någon av er går till en vän mitt i natten och säger: ’Käre vän, låna mig tre bröd.

6En god vän som är på resa har kommit hem till mig, och jag har ingenting att bjuda på.’

7Då kanske han där inne säger: ’Lämna mig i fred. Dörren är redan låst, och jag har barnen hos mig i sängen. Jag kan inte stiga upp och ge dig något.’

8Men jag säger er: även om han inte stiger upp och ger honom något för vänskaps skull, så gör han det därför att den andre är så påträngande, och han ger honom allt vad han behöver.

9Därför säger jag er: Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas.

10Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas.

11Finns det någon far ibland er som ger sin son en orm när han ber om en fisk

12eller ger honom en skorpion när han ber om ett ägg?

13Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte fadern i himlen ge helig ande åt dem som ber honom?”

Texterna visar att det lönar sig att be.

Folk som inte är nämnvärt goda kan göra vad som är rätt och ge efter för andras vädjan.

Hur mycket mer omsorg visar då inte Gud den som ber?

Han som visat oss sin kärlek genom korset.

Han som offrade sig själv av kärlek till mänskligheten.

Gud vill att vi ska be uthålligt.

Att vi ska bulta på dörren, söka Guds vilja och få det mått av den helige Ande vi behöver för att leva i lärjungaskapet.

Anden som vi också kallar för hjälparen är i sig en stor hjälp när vi ber.

I Rom 8:26 står det.

26På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord,

 

Vi vet som sagt inte exakt hur vår bön ska vara men det finns en del goda riktlinjer.

En del av dessa hittar vi i Matteus 6:5-13

 

Matt 6:5-13

5När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön.

6Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.

7Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull.

8Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det.

9Så skall ni be:

Vår fader, du som är i himlen.

Låt ditt namn bli helgat.

10Låt ditt rike komma.

Låt din vilja ske,

på jorden så som i himlen.

11Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer.

12Och förlåt oss våra skulder,

liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.

13Och utsätt oss inte för prövning,

utan rädda oss från det onda.

 

Texten vi läste talar om vikten av att be i sin ensamhet.

Betyder det då att vi inte ska be tillsammans?

 

Nej, det är snarare mot hycklande som texten vänder sig.

Vi ska absolut samlas till bön, men inte i syfte att samla poäng.

Texten belyser att vackra och välformulerade böner inte nödvändigtvis har större verkan än en enkel bön.

Bön är inte något svårt eller något som bara vältaliga ska göra.

Bönen är hjärtats samtal med Gud och inte ett tillfälle för dem med stora ordföråd att samla prestigepoäng inför andra.

 

Däremot säger inte bibeln att vi ska låta bli att be tillsammans.

Tvärtom framhålls det att det är nyttigt att samlas till bön.

Att samlas till bön är rent av nödvändigt och det finns mängder av exempel på detta.

I apostlagärningarna så är de troende samlade till bön på var och varannan sida.

 

Det är alltså bra för oss att samlas till bön.

Vid sådana tillfällen är det också naturligt att vi ber för varandra.

När de första diakonerna utses i apostlagärningarna lägger apostlarna händerna på dem som utsetts till uppgiften och ber för dem.

 

I breven haglar det av förböner för församlingar och att dess medlemmar ska bli kvar i tron och utvecklas i sitt lärjungaskap.

Jag kan inte läsa upp alla exempel nu för då skulle ni nog somna innan jag blev klar.

Vi nöjer oss med ett av de vackrare exemplen på denna typ av förbön för församlingen.

Vi går till Efesiebrevet

 

Ef 3:14-26

14Därför vill jag falla på knä för Fadern,

15efter vilken allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn.

16Måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande,

17så att Kristus genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek. Stå fasta och var stadigt rotade i honom,

18så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet 19och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er. 20Han som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka,

21hans är härligheten genom kyrkan och genom Kristus Jesus, i alla släktled i evigheters evighet, amen.

Går vi vidare i brevet till kapitel 6 vers 19-20 så ser vi att Paulus själv ber om förbön för sig och sin verksamhet.

 

Ef 6:19-20

19Be också för mig att orden läggs i min mun och att jag talar frimodigt när jag bär fram hemligheten i evangeliet,

20vars sändebud jag är i min fångenskap. Be att jag förkunnar det så frimodigt som jag bör.

 

Paulus som får sägas vara en av de största i kyrkans historia ber här om att få förbön av andra.

Ibland kan det känns obekvämt att be om förbön, som om det vore ett tecken på svaghet eller att man blir en belastning för förebedjaren.

 

Vi ska som kristna bära varandras bördor och förböner är en väsentlig del av det.

Att söka förbön är ingenting vi ska avstå ifrån.

Paulus sökte förbön och jag tror inte att någon såg ner på honom för det.

Liksom Paulus måste vi våga be andra om hjälp i bön.

Vi ska inte tänka att våra böneämnen är för små och oviktiga för att involvera andra i, eller att våra böneämnen är till besvär för andra.

 

Bönen är ett konkret sätt att umgås med Gud, som vi både bör praktisera i vår ensamhet och tillsammans i församlingen.

Låt oss ta vara på möjligheterna som bönen rymmer.

Låt oss i bön och handling bära varandra.

Annonser
Publicerat i Predikningar, Skorped, Teknik, Tro

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: