Den kämpande tron

I dag är rubriken ”Den kämpande tron”.
Jag ska börja med att läsa hebreerbrevet 11 som inte är kyrkoårets text, men man kan säga att den handlar om trons kämpar.

Heb 11
1Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se.
2För sin tro fick fäderna Guds vittnesbörd.
3I tro förstår vi att världen har formats genom ett ord från Gud och att det vi ser inte har blivit till ur något synligt.
4I tro bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain och fick vittnesbördet att han var rättfärdig – Gud vittnade själv om hans offer – och tack vare tron talar han ännu, fast han blev dräpt.
5I tro togs Henok härifrån så att han inte behövde se döden. Man fann honom inte mer, ty Gud hade tagit honom härifrån. Dessförinnan fick han vittnesbördet att han hade funnit nåd hos Gud.
6Utan tro kan ingen finna nåd hos honom. Ty den som vill nalkas Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom.
7I tro byggde Noa, uppfylld av helig fruktan, en ark för att rädda de sina, sedan han hade fått en uppenbarelse om det som ännu inte kunde ses. Därmed blev han till en dom över världen och fick själv del i den rättfärdighet som kommer av tro.
8I tro lydde Abraham när han blev kallad. Han drog bort till ett land som skulle bli hans, och han drog bort utan att veta vart han skulle komma.
9I tro slog han sig ner i det utlovade landet som i ett främmande land och bodde i tält liksom Isak och Jakob, som hade fått del i samma löfte.
10Ty han väntade på den stad med fast grund som Gud själv har planlagt och byggt.
11I tro fick han kraft att avla en son, fast han, liksom Sara, var överårig. Han litade på den som hade gett löftet.
12Därför fick han, denne ende man som dessutom var så gott som död, en avkomma talrik som stjärnorna på himlen och de oräkneliga sandkornen på havsstranden.
13I tro dog alla dessa utan att ha fått vad de hade blivit lovade. De hade bara sett det i fjärran och hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden.
14De som talar så visar att de söker ett hemland.
15Och om de hade tänkt på det land som de lämnat kunde de ha återvänt dit.
16Men nu längtade de till ett bättre land, ett i himlen. Därför skäms inte Gud för dem, utan de får kalla honom sin Gud; han har ju grundat en stad åt dem.
17I tro bar Abraham fram Isak som offer när han sattes på prov. Sin ende son var han beredd att offra, han som hade tagit emot löftena
18och till vilken Gud hade sagt: Det är Isaks ättlingar som skall föra ditt namn vidare.
19Han sade sig att Gud hade makt att till och med uppväcka döda. Från de döda fick han också, bildligt talat, sonen tillbaka.
20I tro gav Isak sin välsignelse åt Jakob och Esau, också för kommande tider.
21I tro välsignade den döende Jakob Josefs båda söner och tillbad Gud lutad mot änden av sin stav. 22I tro talade Josef när han låg för döden om Israels barns uttåg och bestämde vad som skulle göras med hans ben.
23I tro höll Moses föräldrar sitt nyfödda barn gömt i tre månader, eftersom de såg att det var ett vackert barn, och de lät sig inte skrämmas av kungens påbud.
24I tro vägrade Mose som vuxen att låta sig kallas son till faraos dotter.
25Han ville hellre fara illa tillsammans med Guds folk än ha en kortvarig glädje av synden.
26Han såg fram mot lönen som väntade och räknade den smälek som Messias får utstå som en större rikedom än Egyptens skatter.
27I tro lämnade han Egypten och fruktade inte kungens vrede utan höll ut, därför att han liksom såg den Osynlige.
28I tro instiftade han påskhögtiden med dess blodbestrykning för att han som dödade de förstfödda inte skulle röra dem.
29I tro tågade folket genom Röda havet som på torra land, men när egypterna försökte dränktes de.
30Genom tron föll Jerikos murar sedan man hade gått runt dem i sju dagar.
31Genom tron undgick skökan Rachav att dödas tillsammans med dem som vägrade tro, ty hon hade tagit emot spejarna som vänner.
32Behöver jag säga mer? Tiden räcker inte till för att jag skall kunna berätta om Gideon, Barak, Simson och Jefta, om David och Samuel och om profeterna.
33Genom sin tro kunde de besegra kungariken, utöva rättfärdighet och få löftena uppfyllda. De kunde täppa till lejonens gap,
34släcka rasande eld och undkomma svärdets egg. De var svaga men blev starka, fick kraft i striden och jagade främmande härar på flykten.
35Kvinnor fick sina döda tillbaka uppståndna. Andra torterades till döds när de vägrade att låta sig befrias, eftersom de ville nå en bättre uppståndelse.
36Andra fick känna på hån och prygel, ja, också bojor och fängelse.
37De blev stenade, söndersågade, avrättade med svärd. De gick omkring i fårskinn och gethudar, de led brist, förföljdes och misshandlades;
38världen förtjänade inte att hysa dem. De måste hålla till i ödemarker och bergstrakter, i grottor och jordhålor.
39Ingen av dessa som genom sin tro har fått Guds vittnesbörd fick se löftet uppfyllas.
40Gud har förutbestämt något bättre åt oss, och därför skall de uppnå fullkomligheten först tillsammans med oss.

Jag kan tycka att det här kapitlet ger mig både tröst och förstärker min förtvivlan.
Här läser vi om några av bibelns superstjärnor som verkligen var föredömliga i fråga om tron.
På ett sätt ger de oss goda förebilder och exempel på hur tron håller.
Men det gör också att vi känner oss som små smutsiga möss i giganters skugga.
Att läsa hebreerbrevet 11 kan både ge oss hopp och tröst men också få oss att känna det som hopplöst att nå till dessa föredömens mått av stabilitet och tro.

Optimisten i oss finner tröst och hopp i raderna och pessimisten känner sig misslyckad i gämförelse.
Man brukar säga att man antingen ser glaset som till hälften tomt eller till hälften fullt.
Vi definierar oss själva och varandra som optimister eller pessimister.
Vissa av oss har lätt för att se det positiva i alla situationer och andra har svårt att inte fastna på det negativa hur litet eller stort de än må vara.
Vi kan vara pessimistiska drömmare eller optimistiska realister.

Det kan också vara så att vi i olika skeden av livet ser mer mörkt eller ljust på det vi möter i livet.
I tonåren är det många som upplever saker som katastrofer, som de i vuxen ålder hade tagit med en axelryckning. Det kan också vara så att vi i vår ungdom äger en nästan naiv tilltro till ideal och system, som vi förlorar i någon mån med åren.
Inte sällan falnar den unga trons iver och glöd med åren.

Vi kan som kristna möta omständigheter och händelser som antingen stärker och bygger upp vår tro, eller som försvagar och raserar vår tilltro till Gud och hans löften.
Vår relation till Gud och vår tro på honom är det viktigaste vi har att förvalta under ett liv.
Vi vet så väl att vi ska lita på och prioritera Gud.
Söka Guds rike förs osv…
Men ibland tycks det som att Gud inte hör oss, som om alla våra böner faller på döva öron.
Detta finns det också bibliska exempel på:

Matt 15:21-28
21Därifrån drog sig Jesus undan till området kring Tyros och Sidon.
22En kanaaneisk kvinna från dessa trakter mötte honom och ropade: ”Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon.”
23Han gav henne inget svar. Då gick hans lärjungar fram och bad honom: ”Säg åt henne att ge sig i väg, hon går ju bakom oss och ropar.”
24Han svarade: ”Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.”
25Men hon kom och föll ner för honom och sade: ”Herre, hjälp mig.”
26Han svarade: ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” –
27”Nej, herre”, sade hon, ”men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.”
28Då sade Jesus till henne: ”Kvinna, din tro är stark, det skall bli som du vill.” Och från den stunden var hennes dotter frisk.

Varför svarade Jesus inte direkt på kvinnans rop?
Varför får vi ibland vänta så länge på bönesvar?
Och varför gör Gud inte alltid det vi ber honom om, trotts att vi inte kan se något annat än att vår bön borde vara i linje med Guds vilja?
Frågor av det här slaget blir lätt till en inre kamp och vi kommer inte alltid fram till bra svar.
Tillslut får vi lämna dessa inre grubblerier och lita till att Gud har koll och att saker och ting ser annorlunda ut i ett evighetsperspektiv.

Tron kan också hamna i kamp på grund av yttre faktorer.
Ibland tycks vi bara möta människor som vill beröva oss vår tro.
Människor som bemöter oss som om vi vore vidskepliga och lite dumma.
Människor som pekar på alla tokigheter kristna gjort sig skyldiga till.
Människor som ställer oss till svars för uppfattningar som bara existerar i nidbilden av en kristen.
Ibland hamnar vi i situationer då vi känner oss hjälplösa, då vi tvivlar och famlar efter något som kan stärka en allt svagare tråd av tro.

Är vi då dåliga lärjungar när vi tvivlar?
Kommer våra kristna vänner att se ner på oss om vi talar om vårt tvivel?
I bibeln finns det gott om människor som kämpat med tron.
Människor som distanserat sig från Gud.
Människor som brottats med Gud.
Människor som fått utstå kamp på grund av sin tro.
Tvivlet i sig är inte något vi ska hylla och se som något positivt.
Tvivel och kamp i tron är både svårt och tungt och inte något vi borde söka upp. Däremot drabbas vi alla av tvivel, svåra frågor, känslor av hopplöshet och en känsla av distans från Gud.
Gud var är du? Är nog en vanligare fråga än vi anar.
När tron blir något vi kämpar med är det så oerhört viktigt att vi inte söker oss bort från församlingsgemenskap.

När saker känns jobbiga är det så lätt för oss att isolera oss för att ingen ska se oss i ett svagt tillstånd.
Vi vill ju vara starka, trosvissa och självständiga.
Vi läser om trons hjältar i bibeln och vi hör hur frimodiga och starka andra är.
Då vi sedan upplever att vi hamnar i ett kämpande läge vill vi inte visa svaghet.
Vi vill reda upp saker själva och komma tillbaka då vi är på fötter.
Det är lätt för oss att tro att vi ska fixa allt själva.
Att vi är starka nog att inte misslyckas eller vara beroende av hjälp.

Vi vill stolt kunna säga att vi inte skäms för evangelium och att vi troget följer Kristus i alla lägen.
Då kan det vara nyttigt att påminna sig om Petrus.
Petrus en av de färgstarkare lärjungarna som lovade dyrt och heligt att han minsann inte skulle förneka Jesus.

I luk 22:33 står det:
33Simon sade: ”Med dig, herre, är jag beredd att gå både i fängelse och i döden.”
Vilken rejäl lärjunge.
Petrus hade minsann inga som helst tankar på att inte stå fast i sin tro och övertygelse, oavsett vad det skulle kosta.
”Med dig, herre, är jag beredd att gå både i fängelse och i döden.”
Snacka om övertygelse!
Men hur blev det med Petrus.

Läser vi nästa vers så står det:
34Han svarade: ”Jag säger dig, Petrus: tuppen skall inte gala i natt förrän du tre gånger har förnekat att du känner mig.”
Det kan vara lätt att på förhand tala om att man minsann inte ska vika av från Kristi sida.
Men livet far fram med oss på olika sätt och vi kan snava både på tvivel, synd och besvikelse längs vägen.
Petrus som sagt sig vara beredd att gå i fängelse och döden med Jesus svor inom ett dygn från det uttalandet att han ”inte kände den mannen”.
Jesus var medveten om att Petrus skulle förneka honom och han visar Petrus omsorg redan innan det skett.

I vers 31-32 står det
31Simon, Simon. Satan har utverkat åt sig att få sålla er som vete.
32Men jag har bett för dig att din tro inte skall ta slut. Och när du en gång har vänt tillbaka, så styrk dina bröder.”

Efter att Petrus tre gånger förnekat Jesus fick han också komma tillbaka.
Lika många gånger som han förnekat Jesus fick han säga att han älskade honom.
Jesus tog emot och byggde upp Petrus trots att Petrus tagit avstånd från honom.
Petrus hade inte styrka att stå för att han var en lärjunge när situationen blev hotfull.
Han blev helt enkelt rädd och vågade inte stå för Jesus.
Ibland kan vi också hamna i omständigheter som vi inte klarar att bära själva.
Då är det lätt att vi inte söker hjälp hos varandra utan kämpar på i ensamhet trotts att vi egentligen inte orkar.
Nu står det inte i bibeln att vi ska bära våra egna bördor och dölja våra svagheter för varandra.
Det står inte att vi ska vara fullkomliga, självständiga och undvika att vara till besvär för varandra.
Det står att vi ska bära varandras bördor.

I gal 6:2 står det
2Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag.

Men tänk om det är så att jag är rädd att bli dömd av mina vänner om jag talar om vad som tynger mig.
Tänk om det är synd eller något jag skäms för.
Hur ska jag kunna ta upp det med mina kristna vänner då?
Här har vi ett gemensamt ansvar.
Vi måste inse att vi alla är syndare och alla helt är beroende av nåden.
Vi har därför inte rätt att döma någon.
Vi har alla olika områden vi kämpar med.
Det viktiga är att vi hjälper varandra på vägen.
Att vi ser till den som behöver uppmuntran.
Att vi kan förmana utan att sätta oss till doms.
Att vi kan söka stöd och hjälp i varandra.
Att vi kan be tillsammans.
Att vi kan tala om våra behov och brister i förtroende med någon annan kristen.
Att vi kan söka förbön samtal och stöd.
Det är inte meningen att vi ska fixa allt själva.
Som församling är vi givetvis först och främst till för evangeliets förkunnelse och spridning, men också för varandra.
Kristna är på många sätt måltavlor i vår värld och därför behöver vi finnas till för varandra i den lokala församlingen och på ett globalt plan.

När vi hamnar i lägen då tron av olika anledningar kämpar, kan vi söka hjälp i bönen, i ordet, i hoppet och i varandra.
På alla dessa sätt kan vi umgås med Gud och finna tröst, stöd och riktning.
Till dig som känner att livet är en kamp vill jag skicka med min absoluta favorit bland psaltarens psalmer.
Det är en text som burit mig genom några av de tyngsta perioderna i mitt liv, så här långt.
Vi har nog alla några sådana texter som vi återkommer till när det går tungt.
Den här psalmen har jag läst för er tidigare och den figurerar rätt ofta när jag talar om tröst.
Men den rymmer också mycket.

Psalm 121
1En vallfartssång.
Jag ser upp emot bergen:
varifrån skall jag få hjälp?
2Hjälpen kommer från Herren,
som har gjort himmel och jord.
3Han låter inte din fot slinta,
han vakar ständigt över dina steg.
4Han sover aldrig, han vakar ständigt,
han som beskyddar Israel.
5Herren bevarar dig,
i hans skugga får du vandra,
han går vid din sida.
6Solen skall inte skada dig om dagen,
inte månen om natten.
7Herren bevarar dig från allt ont,
från allt som hotar ditt liv.
8Herren skall bevara dig
i livets alla skiften,
nu och för evigt.

Det finns ett längre perspektiv än här och nu.
Ett evighetsperspektiv.
Det är så skönt att påminna sig om att det finns någon som står över allt det som tornar upp sig som hotfullt i mitt liv.
Gud vakar över mig under livets alla skiften och in i evigheten.
Vi får vandra med Jesus ända in i evigheten oavsett vilka hot vi möter under vår vandring här på jorden.
Hjälpen kommer från Herren.
Han vakar ständigt.
Herren skall bevara dig i livets alla skiften, nu och för evigt.

Annonser
Publicerat i Predikningar, Tro

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: