Annandag påsk 2012

Nu har påsken kulminerat.

Jesus har både dött och uppstått.

Han har även visat sig för kvinnorna vid graven.

Men de två männen som vi möter i dagens evangelietext hade inte fått se Jesus ännu.

De hade bara hört om vad som skett, men hade svårt att tro att Jesus var uppstånden.

Att han dött det var de säkra på och bedrövade över.

Men att Jesus skulle ha uppstått var svårt för dem att tro, hur gärna de än ville.

Sorgen var helt enkelt för stark och bedrövelsen för stor.

Vi slår upp luk 24:13-35

Luk 24:13-35

13Samma dag var två lärjungar på väg till en by som ligger en mil från Jerusalem och som heter Emmaus.

14De talade med varandra om allt det som hade hänt.

15Medan de gick där och samtalade och diskuterade kom Jesus själv och slog följe med dem.

16Men deras ögon var förblindade och de kände inte igen honom.

17Han frågade: ”Vad är det ni går här och talar med varandra om?” De stannade och såg sorgsna ut, 18och den ene, som hette Kleopas, svarade: ”Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt där under dessa dagar.” –

19”Vad har hänt?” frågade han. De svarade: ”Detta med Jesus från Nasaret, han som var en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och hela folket.

20Han blev utlämnad av våra överstepräster och rådsherrar, och de fick honom dömd till döden och korsfäst,

21medan vi hoppades att han var den som skall befria Israel. Men till allt detta kommer att det är tredje dagen sedan det här hände,

22och nu har några kvinnor bland oss gjort oss uppskakade. De var vid graven tidigt i morse

23men fann inte hans kropp, och då kom de tillbaka och berättade att de i en syn hade sett änglar som sade att han lever.

24Några av de våra gick ut till graven, och de fann att det var så som kvinnorna hade sagt. Honom själv såg de inte.”

25Då sade han: ”Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt?

26Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?”

27Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna.

28De var nästan framme vid byn dit de skulle, och han såg ut att vilja gå vidare,

29men de höll kvar honom och sade: ”Stanna hos oss. Det börjar bli kväll och dagen är snart slut.” Då följde han med in och stannade hos dem.

30När han sedan låg till bords med dem tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. 31Då öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn.

32Och de sade till varandra: ”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?”

33De bröt genast upp och återvände till Jerusalem, där de fann de elva och alla de andra församlade, 34och dessa sade: ”Herren har verkligen blivit uppväckt och han har visat sig för Simon.”

35Själva berättade de då vad som hade hänt dem på vägen och hur han hade gett sig till känna för dem genom att bryta brödet.

Männen som vandrade till Emmaus, var för uppslukade i sina egna bubblor av bedrövelse, för att se vem som slagit följe med dem.

De var för upptagna av chocken och smärtan för att kunna se klart.

Att mästaren som skulle upprätta Gudsriket rycktes från dem på detta brutala sätt blev ett trauma som slukade all deras uppmärksamhet.

Mitt i eländet var det svårt att komma ihåg att både profeterna och Jesus själv talat om att detta skulle ske.

Smärtan över mästarens brutala slut gjorde att de blev blinda inför hans närvaro.

De hade hört kvinnorna berätta om att han var uppstånden, men de kunde inte tro det.

De var för uppslukade av sorgen för att ta in vad kvinnorna vittnade om.

Liksom Tomas kunde de inte tro på det som de inte själva sett.

Handen på hjärtat så hade vi också haft svårt att tro på dessa goda nyheter om vi genomlevt samma trauma som lärjungarna genomlevde på långfredagen.

Den som de identifierat som Messias hade förnedrats och dödats.

Allt som de hade hoppats på och trott, hade raserats och låg nu i spillror.

Inte undra på att de hade svårt att tro på kvinnornas påstående om att Jesus var uppstånden.

Efter långfredagen hade Jesu efterföljare placerat honom bland de döda.

De förväntade sig inget annat än att Messias inte längre var bland dem.

Han var nu död och begraven.

Bortom livet och otillgänglig för dem.

Mästaren var nu för alltid utom räckhåll.

Vi kan också likt dessa vandrare bli så upptagna i våra egna bubblor, att vi inte kan se Kristus om än han är rakt framför oss.

För oss är det inte långfredagen som skymmer sikten.

Det kan vara annat som blir så stort att det skymmer Jesus.

Det kan röra sig om oro, för oss själva eller våra närstående.

Det kan handla om sjukdom eller förlust.

Det kan också handla om det där nya jobbet vi så gärna vill ha.

Eller att vi har vår vardag så fylld med måsten och borden att vi inte hinner stanna inför och ta tid med den uppståndne.

Det är så lätt att vi placerar Jesus långt borta, för att vi inte har tid eller kraft att uppfatta hans närvaro.

Då vi är för upptagna med vårt eget får vi lätt för oss att Jesus är avlägsen från oss, både i tid och rum.

Sanningen är den att Jesus är nära.

Han är inte bland de döda och oåtkomlig.

Han lever och är med oss alla dagar.

Ibland kan vi i efterhand tydligt se att Jesus var med oss under svåra perioder.

Perioder som, då vi var mitt uppe i dem inte kunde se Jesus någonstans.

Jesus låter inte vandrarna bli kvar i sin bedrövelse.

Han visar omsorg om dessa tvivlare.

Deras smärta gör han till sin egen och han sätter igång med att hjälpa dem ut ur deras sorgebubbla.

Detta gör han genom att undervisa dem om att lidandet och uppståndelsen är i linje med vad som förutsagts om Messias.

Han hjälper dem att se korset i ett frälsningshistoriskt ljus.

Han ger dem hopp och tröst genom att tala om sig själv utifrån texten.

Han bekräftar att de inte hade misstagit sig när de följde honom.

Så småningom kände de också att allt kanske inte var så mörkt som det såg ut att vara.

Ju längre de vandrar och talar ju mer öppnas deras ögon.

Tillslut när det sitter till bords med Jesus, spricker bubblan av trauma och sorg och de ser tydligt att Jesus varit med dem hela vandringen.

Vi får emellanåt vår tro bekräftad genom bönesvar eller andra hälsningar från Gud, men ofta handlar det om att ha tillit till en Gud som vi kan erfara men inte konkret kan se och ta på.

Vi blir lätt så upptagna av våra liv att Jesus blir svår att urskilja bland allt annat som tar plats i vår tillvaro.

De stunder då vi inte känner att det är medvind är det svårt att hoppas på framtiden.

Vi minns väckelsetider och undrar vart elden tog vägen.

Vi undrar om Jesu församling är dömd att dö ut i ett samhälle som värnar det sekulära.

Tanken på hur nyfrälsta brinner för evangeliet kan få oss att känna oss som utbrända vekar som inte har något mer att ge längre.

Liksom Emmaus vandrarna kan vi känna att luften gått ur allt de vi trodde och hoppades.

Vi ska slå upp hes 37:1-10

Hes 37:1-10

1Herrens hand rörde vid mig, och med sin ande förde han mig bort och satte ner mig i dalen. Den var full av benknotor.

2Han ledde mig runt, och jag såg dem ligga överallt i dalen, helt förtorkade.

3Han frågade mig: ”Människa, kan dessa ben få liv igen?” Jag svarade: ”Herre, min Gud, det vet bara du.”

4Han sade: ”Profetera och säg till dessa ben: Förtorkade ben, hör Herrens ord!

5Så säger Herren Gud: Jag skall fylla er med ande och ge er liv.

6Jag skall fästa senor på er, bädda in er i kött och dra hud över er, jag skall fylla er med ande och ge er liv. Då skall ni inse att jag är Herren.”

7Jag profeterade som jag hade blivit befalld. Medan jag profeterade hördes ett rasslande – det var ben som sattes till ben och fogades samman.

8Jag såg att de fick senor och bäddades in i kött och att hud drogs över dem. Men det fanns ingen ande i dem.

9Han sade till mig: ”Profetera, människa, profetera och säg till anden: Så säger Herren Gud: Kom, ande, från de fyra väderstrecken! Blås på dessa dräpta och ge dem liv!”

10Jag profeterade som han hade befallt mig. Då fylldes de av anden, de fick liv och reste sig upp, en väldig här.

Ibland upplever vi att vi som är församlingen, Kristi kropp, är som torra ben.

Glöden att få ut evangeliet upplevs inte alltid så stark och orken och hoppet tycks ibland ha övergivit oss.

Vi som har fått uppgiften att vara och göra lärjungar.

Vi som har i uppgift att, undervisa, döpa och leva i Jesu närhet.

Vi kan ibland känna att uppdraget är hopplöst.

Liksom benknotorna i dalen ser vi oss allt för ofta som förbrukade och obrukbara.

Det finns liksom inget mer att ge.

Nu känns det inte alls alltid hopplöst och mörkt.

Men när det gör det står vi med frågan:

Hur ska vi, som har så lite kvar av energi, styrka och iver kunna få ut evangeliet?

Då vi upplever att ork iver och hopp tryter är det gott att konfronteras med Jesus.

Med evangeliets goda nyheter:

Det är inte oss det hänger på.

Det är fullbordat.

Mästaren har redan vunnit seger.

Vi får vara lärjungarna, verktygen genom vilka de goda nyheterna om nåden får nå ut.

Vi kan tycka att vi har så lite att erbjuda i tjänst för Gud.

Men då glömmer vi att andra principer gäller i Guds rike.

Det som överlåts till Gud hur lite det än må vara kan ha ovärderlig betydelse.

När vi sätter Jesus först.

När vi överlåter vår tillvaro i Guds händer.

När vår första prioritet är att vara nära Jesus.

När vi vandrar i lärjungaskapet, då blir Jesus lättare för oss att uppfatta.

Samtidigt blir det lättare för andra att se Jesus i oss.

Du behöver inte vara ung och stark.

Du behöver inte vara fullständigt helgad.

Du behöver inte vara en stor talare.

Du behöver bara vara villig att gå tillsammans med Jesus, med det som du har.

Överlåter vi oss själva till lärjungaskap i Jesu närhet, kan det som vi tycker bara är torra ben få nytt liv.

Liksom Emmaus vandrarna fick ny kraft efter mötet med Jesus, så får vi stöd, tröst och kraft i mötet med den uppståndne.

I mötet får våra spruckna och uttorkade benknotor fyllas med ande och kraft, så att vi kan resa oss från det som är vår öken.

I mötet med frälsaren får vi tröst, uppmuntran och en försäkran om att Jesus är med oss alla dagar.

Herren finns där och backar upp oss, så att vi kan göra det vi blivit kallade till.

Att leva i Jesu närhet, att gå ut och göra lärjungar.

Det kan innebära att resa ut som missionär, men det kan också handla om att leva ut evangeliet i ord och handling där du befinner dig.

Vi får likt apostlarna bära påskens budskap om befrielse och nåd där vi går fram.

Petrus summerar budskapet vi har att förmedla så här:

Apg 10:39-43

39Vi kan vittna om allt han gjorde både på den judeiska landsbygden och i Jerusalem. Honom hängde de upp på en träpåle och dödade.

40Men Gud uppväckte honom på tredje dagen och lät honom visa sig,

41inte för hela folket utan för vittnen som Gud i förväg hade utvalt, nämligen för oss som åt och drack med honom efter hans uppståndelse från de döda.

42Han gav oss uppdraget att förkunna för folket och vittna om att han är den som Gud har bestämt till att döma levande och döda.

43Om honom vittnar alla profeterna att var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn.”

Petrus säger detta när han förkunnar för hedningar och i samband med denna förkunnelse faller Anden över åhörarna så att även hedningarna utrustas för att sprida evangeliet.

Alla vi som tror på Jesus som vår frälsare är kallade att gå ut med dessa glada nyheter.

Vi får be om kraft från herren så att vi kan få vara till tjänst för honom.

Även om vi ibland känner oss som torra oanvändbara ben, kan vi få ny kraft, för Gud kan med sin Ande blåsa liv även i det som sedan länge varit dött.

Vi får i våra böner be att vi får komma ur de bubblor som isolerar oss, så att vi liksom Emmaus vandrarna blir uppmärksamma på Jesu närvaro.

Vi får be att vi kan lämna plats så att Jesus kommer fram.

Vi får be att vår blick höjs från det som stänger in oss i oss själva, så att vi kan möta blicken från honom som ger oss frihet.

Jag vill avsluta med att läsa dagens text ur psaltaren:

Ps 16:6-11

6En ljuvlig lott har tillfallit mig,

ja, min arvedel finner jag skön.

7Jag vill prisa Herren, han ger mig råd,

mitt inre förmanar mig om natten.

8Jag har alltid Herren inför mig,

när han står vid min sida vacklar jag inte.

9Därför gläds mitt hjärta och jublar,

min kropp är i trygghet,

10ty du lämnar mig inte åt dödsriket,

du låter inte din trogne se graven.

11Du visar mig vägen till liv,

hos dig finns glädjens fullhet,

ständig ljuvlighet i din högra hand.

Annonser
Publicerat i Predikningar, Tro

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: