Enheten i Kristus

Jag vill börja med att läsa dagens evangelietext.

Texten är en bön som Jesus ber för sina lärjungar, innan han kommer att fängslas.

Joh 17:9-11

9Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. 10Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem.

11Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig.

Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett.

Stycket vi har läst, är del i en längre förbön, som Jesus ber för sina lärjungar och alla som kom att komma till tro genom deras ord och handlingar.

Jesus ber om att Gud ska bevara de sina och att de ska få återspegla Guds kärlek.

Alltså att vi som tror ska bevaras av Gud och att vi ska vara konkreta uttryck för Guds kärlek till världen.

Jesus ber också om att de som tagit emot honom, ska bevaras som ett likson Sonen och Fadern är ett.

Hur blev det då med den här enheten?

Utgör de kristna en enhet?

Som människor drar vi gärna åt vårt eget håll, samtidigt som vi söker tillhörighet och bekräftelse.

Det här har följder.

Vi skapar grupper för gemenskap, där vi hittar saker att samlas runt och känna gemenskap kring.

Familj, nationalitet, idrott, politik osv…

Vi kan ta ett exempel:

Skellefteå AIK är en stark gemensam nämnare i Skellefteå, där man med kläder och ramsor markerar att man hör till gruppen som hejar på Skellefteå AIK.

På samma gång visas tydligt att man inte håller på något annat elitserielag.

På det här sättet blir det lätt att se vem som håller på samma lag och vem som inte gör det.

Vi vill gärna sätta etiketter på varandra för att avgränsa vem som hör till vilken grupp.

Om jag tillexempel träffar någon som klär sig med mörka kläder och har tatueringar över hela kroppen så drar jag rätt fort ett antal slutsatser.

Personen lyssnar förmodligen inte på dansband och har mest troligt, en och annan drake i sin heminredning.

Träffar jag någon som säger sig vara feminist drar jag lika fort slutsatser om vilka ideologiska och politiska åsikter den personen har.

På det här sättet drar vi slutsatser om varandra hela tiden och placerar in varandra i fack.

Exempel på sådana fack kan vara:

Frikyrklig, svenskkyrklig, okyrklig, invandrare, norrlänning, skåning, stockholmare.

Alla de här etiketterna fyller vi med innehåll och föreställningar, som gör att vi kan sortera in folk i olika grupper.

När jag drar slutsatser utifrån alla dessa etiketter, kommer jag ibland ha rätt i mina antaganden och ibland ha helt fel.

I samband med det här, kommer jag att tänka på en reklamfilm, som gick på slutet av 90-talet.

Vad som gjordes reklam för låter vi vara osagt.

Lite folk sitter på en pizzeria och umgås när det på TV-varnas för det livsfarliga bandet ”Killer instinkt”.

I samma ögonblick svänger dörren upp och in kliver det livsfarliga bandet.

Killarna ser ut att tillhöra någon typ av motorcykelgäng, med långt hår, skägg, slitna jeans och skinnjackor.

En i bandet säger: ”Är det ok om vi lirar lite grann.”

Killarna utrustar sig med el-gitarrer och andra instrument.

De står där en stund och ser tuffa ut innan de sätter igång att spela.

Som tittare förväntade jag mig att det skulle bli rockmusik av det tyngre slaget.

Sångaren kliver fram till mikrofonen och börjar sjunga.

Det grymma ansiktsuttrycket byts till en mild uppsyn och han sjunger:

”Små, små ord av kärlek, små, små ord av ömhet. Ska vi ge varann.”

När vi vågar ompröva vår första bedömning av någon och tittar bakom etiketterna, kan det vara så att vi blir överraskade över vad som finns där.

Det kan visa sig att vi har mycket gemensamt, med den vi på ytan sett som vår motsatts.

Att vi delar in och blir indelade i grupper, som vi sedan ställer mot varandra,

gör det på ett sätt lättare för oss att veta var vi har varandra,

men det kan också göra oss blinda för vem den andre egentligen är.

Vi har en gemensam tillhörighet som är viktigare än alla andra.

Den som Guds barn.

I galaterbrevet 3:28 säger Paulus:

28Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.

Kalas!

Vi kan alltså strunta i våra etiketter och konstatera att vi är ett i Kristus.

Så skönt.

Men har det alltid varit så?

Historisk så har även kristna delat in sig i grupper.

Kristna Judar och kristna greker.

Katolska och ortodoxa.

Lutheraner och Calvinister.

Svenskkyrkliga och frikyrkliga.

Baptister och pingstvänner.

EFS:are och missionare.

Liberala och konservativa.

De som döper barn och de som döper vuxna osv…

Kristna har genom åren dragit geografiska, politiska och teologiska gränser mellan varandra.

Betyder då detta att Kristi kropp ramlat sönder och att Gud inte bevarat de troende som ett?

Hade Gud inte bevarat oss hade det inte funnits några kristna i världen alls.

Jag tror att Gud bevarat oss, trotts att vi ivrigt lagt mycket tid och möda, på reda ut vad som skiljer olika kristna grupper åt.

Jesus var medveten om risken för splittring bland de troende och bad Fadern om att de skulle bevaras och vara ett liksom Gud är en.

Idag, i vårt land kan vi faktiskt glädja oss åt att kristna närmar sig varandra.

Att vi hittar gemensam mark och jobbar mot gemensamma mål.

Vi lider istället av en annan sorts splittring.

Vi missar vikten av att höra till och vara delaktig i ett församlingssammanhang.

Det finns gott om svenskar som tror på Gud men inte är aktiva i någon församling.

Det finns gott om svenskar som tror, men som inte växer vidare i lärjungaskapet, därför att man finns i sin egen bubbla.

Man har sin tro bara som en etikett.

Eller, så är man en religiös konsument, som glider in i det ena och det andra sammanhanget för att få en upplevelse eller en känsla som är varm och ombonad.

Nu är det inte meningen att du som är församlingsaktiv ska slå dig för bröstet och tycka att du minsann har det bättre ställt med Gud än den som inte är det.

Det är inte heller meningen att du som inte är församlingsaktiv ska känna att du är mindre kristen än den som nöter mer på kyrkbänkarna.

Det är inget fel i att sporadiskt besöka kyrkor för att få något för egen del.

Du är inte mindre frälst om du bara sporadiskt hör en predikan eller besöker kyrkor.

Om du så bara tror i din ensamhet, så har Jesus gett sitt liv för dig, lika mycket som för mig.

Men lärjungaskapet har mer att erbjuda än så.

Det är en livslång vandring, där vi både ger och får.

Där vi ibland gör framsteg och ibland tar fler steg bakåt än framåt.

Det är viktigt att vi inte stannar av och blir nöjda med den bit vi nått på vägen, utan att vi ständigt tar nya steg tillsammans med Jesus.

Lärjungaskapet är en vandring tillsammans med Jesus, där vi inte är ensamma på vägen.

I församlingens gemenskap, får vi vandra den här vägen tillsammans.

Vi får bidra med våra resurser och förmågor.

Vi får tillsammans lära känna Jesus mer och mer i bönen, bibelordet och gudstjänsten.

I den gemenskapen får vi bära varandra och nu och då själva bli burna.

Den kristna gemenskapen hjälper oss alltså att leva i lärjungaskap.

De troende brukar beskrivas som Kristi kropp.

En kropp bestående av många mycket olika individer, som har en stor gemensam nämnare.

Vi har alla fått del av nåden från korset.

Vi har alla en relation med Jesus, som också formar oss efter sin avbild.

Det gör att vi trotts våra många olikheter, också uppvisar slående likheter.

Tillsammans har vi också en uppgift.

Vi får hjälpas åt att föra ut ett trovärdigt budskap om Guds kärlek till en bortvänd mänsklighet.

Vi får tala om och visa på en Gud som älskar oss, trotts vår brist och trasighet.

Tittar vi till bibeln, så ser vi att Jesus ständig trotsade avgränsningar mellan människor.

Han är också en källa till försoning mellan människor.

En källa till läkedom och en kraft som fogar samman det splittrade och de trasiga.

Jesus såg och mötte alla typer av människor.

Han åt middag både med människor med hög status och de som var föraktade.

Han tog aldrig avstånd från dem som eliten inte ville veta av.

Jesus steg hela tiden över etablerade gränser.

Han reste genom Samaria som andra Judar gick runt.

Han tog emot rövaren, som bekände sin tro på korset bredvid honom.

Han botade en av de ockuperande romarnas tjänare.

Han vidrörde dem som andra inte ville ta i.

Där på korset gav han inte bara sitt liv för en from elit, av ett visst folkslag, utan för alla som tror på honom.

Även lärjungarna instruerades att kliva över gränser mellan folk.

Jesus gav sina lärjungar uppdraget, att gå ut och göra alla folk till lärjungar.

Frälsningen är inte ett begränsat erbjudande för de redan invigda.

Vi får liksom de lärjungar som vandrat före oss, gå ut med de glada nyheterna.

Vi får föra vidare den nåd vi fått.

Guds kärlek sträcker sig bortom människors avgränsningar.

Guds kärlek är fullständigt gränslös.

När Jesus på korset utbrister det är fullbordat, så är det så.

Det är betalat och klart.

Från det ögonblicket står Guds famn öppen för oss.

Vår skuld är betalad, inte för att vi gjort något som betalning, utan för att Gud i kärlek offrat sig själv i vårt ställe.

Vi är försonade med Gud på grund av nåd.

När Hesekiel får i uppdrag av Gud att visa hur folket ska försonas och upprättas efter splittring och förskingring, gör han det genom att foga samman två trästycken.

När Hesekiel fogar samman de två stavarna så visar det tydligt hur det som varit åtskilt nu blir en enhet.

Tanken svindlar då, när jag tänker på hur Gud försonade sig själv, med en mänsklighet som valt sin egen väg.

Upphängd på två sammanfogade trästycken, bygger Jesus en bro som når bortom alla gränser och hinder.

På det här sättet överbryggar Jesus den avgrund som uppstått, mellan Gud och mänskligheten.

Den omsorg och kärlek som Jesus visar oss, är inte bara ord eller religiösa uttryck.

Den går på djupet i varje människa.

För min egen del, har Jesus varit det lim som fogat mig samman, när jag känt mig krossad och slagen i spillror.

När jag lyfter blicken över de problem och rädslor som dyker upp i mitt liv och fäster blicken på Jesus, ger det mig hopp och kraft att gå vidare, fast än min egen kraft inte räckt till.

Jag har många gånger känt och sett Guds omsorg genom andra människor.

Jag har också funnit tröst i att Jesus gjorde sig till ett med den faderlöse, flyktingen och den som lider.

Gud själv har delat den glädje och vånda varje människa upplever.

Han är närvarande i min glädje och i min sorg.

Han möter mig där på djupet, dit ingen annan når.

Om vi först och främst har vår blick fäst på Jesus och vad han gjort för oss, blir det också lättare för oss att se människorna runt oss, utifrån Guds kärlek.

Jesus gav sitt liv för mänskligheten och en större gemensam nämnare än det är svår att hitta.

Vi har samma frälsare och samma uppdrag.

Vi vandrar i samma herdes fotspår och i egenskap av att vi är hans barn och lärjungar, är vi också ett i honom.

Vi läser EF 4:1-6 innan vi avslutar med att be tillsammans.

Ef 4:1-6

1Jag uppmanar er alltså, jag som är fånge för Herrens skull, att leva värdigt er kallelse,

2alltid ödmjuka och milda.

Ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek.

3Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten:

4en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp.

5En är Herren, en är tron, ett är dopet,

6en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt.

Bön

Annonser
Publicerat i Predikningar, Tro
%d bloggare gillar detta: