Att leva tillsammans

Att leva tillsammans är rubriken idag. Det är ett ämne som rymmer många möjligheter, utmaningar och känslor. Att leva i en familj med en ljudlig ettåring är underbart, men det blir en utmaning när man försöker skriva en predikan med begränsad tid att tillgå. Den här veckan har jag sprungit från det ena till det andra utan att egentligen hinna stanna upp. Min kära fru såg att jag behövde få tid i lugn och ro med predikan, så hon tog med sig lillan ut en stund. Hon såg mitt behov av tid och tog med sig lillan ut så att jag fick lite tid med min predikan. Hon såg ett behov hos sin stressade make och styrde om sin egen tid för min skull. Ibland kan vi hjälpa varandra med enkla medel och ibland går det bara inte, trotts att vi försöker. Att leva tillsammans innebär att vi inte lever livet ensamma, utan tillsammans med andra. Att vi tar hänsyn till varandra och delar en vardag med varandra. Det handlar också om att samsas om resurser, som till exempel tid. Vi är några stycken som delar den här planeten. Vi är snudd på 7 miljarder i dagsläget. Det betyder att vi har en del utöver oss själva, att ta hänsyn till. Att leva tillsammans är en gåva och en utmaning. De flesta av oss, vill inte gå igenom livet ensamma. Vi vill ha tillhörighet och gemenskap. Vi vill vara del av något mer än oss själva. Vi vill ha vänner och vi önskar någon form av familj. För mig är det här med att leva tillsammans något som ger mig blandade känslor. Jag har både oerhört varma erfarenheter av hur familj och vänner ställer upp och går till mötes, men jag har också oerhört smärtsamma erfarenheter av när så inte varit fallet. Detta är också något jag inte är ensam om. Vi känner nog alla så i någon mån. Våra familjer är inte perfekta och alla vänskaper håller inte för tidens tand. Äktenskap spricker. Föräldrar och barn har inte alltid en bra relation till varandra. Ibland är vi till stöd och hjälp i de relationer vi har och ibland kantstöter vi dem vi möter. Våra liv består av massor av relationer till andra människor. Dessa relationer för också med sig risken att såra och bli sårad. Men få vill trotts detta gå genom livet ensamma. Vi människor kan vara ovärderliga för varandra, men vi kan också orsaka varandra sår och sorg. Tittar vi på vår värld är det lätt att se hur människor brister i medmänsklighet och inte sällan medvetet gör varandra illa. Men vi kan också se hur människor sträcker ut sina händer för att hjälpa människor de aldrig mött. Tar vi ner det på en nivå lite närmare vår vardag och ser på våra egna erfarenheter, av att leva tillsammans, ser vi liknande kontraster. I vardagen möter vi på arbetet och på fritiden, människor som vi har stor glädje av, men också sådana som vi kan ha svårt för. På en arbetsplats kan vi ha god gemenskap och en trygg plats i tillvaron. Arbetsplatsen kan också vara en plats för stress, ont i magen, mobbing och svår ensamhet. Familjen är också den en gemenskap som kan te sig på många olika vis. Familjen kan vara vår viloplats i livet, där vi får ny kraft, kärlek och uppskattning. För andra är familjen något som ger ångest och en knut i magen. Att tillhöra gemenskaper av människor är något vi behöver. Alla har inte en stöttande och kärleksfull familj. Alla har inte ett arbete att gå till. Alla har inte en trygg gemenskap att tillhöra. Att vara ensam och utanför är fruktansvärt för en människa. Vi är byggda för att leva i relation till varandra och till Gud. Vi lever därför våra liv i relation till andra människor och vi är beroende av varandra. De människor vi delar tillvaron med påverkar oss och vi dem. I bibeln möter vi alla slags människor som påverkar varandras tillvaro på olika sätt. Rut var en ung änka som flyttat med sin svärmor till ett land som inte var hennes eget. Det måste ha krävts en del mod att dra iväg till ett främmande land på det sättet, för att ta hand om sin svärmor som också var änka. Rut och hennes svärmor, hade det inte lätt ekonomiskt. Det fanns inget att skörda på den egna marken och de var beroende av andras välvilja för sin överlevnad. Tidigare i gudstjänsten fick vi höra hur Boas tog Rut under sitt beskydd. Runt om oss finns det gott om människor som behöver skydd, stöd och hjälp. Människor som saknar skyddsnät eller som fallit rakt igenom det som fanns. Dessa människor finns långt borta, men också på nära håll. Ibland är behoven helt synliga och ibland dolda. Det är oerhört viktigt att vi som kristna ser våra medmänniskor och tänker på våra tillgångar som Guds resurser, mer än våra egna. Resurser som kan möta andras behov. Vår tid, våra pengar, vår vänskap och våra händer kan vara till stor hjälp för andra. På det sättet kan vi utgöra konkreta uttryck för Guds kärlek. Vi lyckas inte alltid med detta, men vi får ständigt resa oss och på nytt kliva in i Jesu fotspår. För en och annan är anledningen att man inte går in i en församling, eller inte kan tro överhuvud taget, hur kristna som individer eller som grupp misslyckats med att älska sin nästa som sig själv. Jag har hört människor säga att de skulle vilja tro, men att det är svårt på grund av hur de själva eller någon annan blivit illa bemött av kristna som upplevts som översittare. Vi behöver vara ödmjuka i mötet med den som inte delar vår tro ännu. Vi är syndare precis som alla andra.

I romarbrevet 3:23-24 står det: Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus.

Alltså, ingen kristen kan betala för sin frälsning, vi har fått förlåtelse och frihet därför att Jesus i kärlek köpt oss fria, trotts att vi inte gjort något för att förtjäna den gåvan. Vi får ha det som utgångspunkt i mötet med andra. Vi är syndare som fått ta del av Guds nåd. Då möter vi inte någon från ett uppifrånperspektiv. Har vi den kärlek och nåd Gud visat oss för ögonen, är det också lättare att möta andra på det sätt som Jesus mötte människor. Tabita som vi också fått höra om tidigare i gudstjänsten, mötte andras behov med sina händers arbete. Hon hade omsorg om de fattiga och utstötta. Hon sydde kläder till dem som inte hade råd att köpa egna. Hon använde sina resurser och sitt kunnande för att tillgodose andras behov. Hennes omsorg gjorde evangeliet tydligt och trovärdigt för dem hon mötte och hjälpte. Andras brist var något som angick henne. Idag tror jag att vi i alla fall i Sverige, har problem att se hur människor utanför vår egen familj, eller krets av vänner angår oss. Man ska klara sig själv och om man inte gör det, så är det samhället, eller den egna familjen som ska lösa det hela. Här har vi något att lära oss av Rut, Boas och Tabita. Gud har omsorg om varje människa och därför angår också varje människa oss. Samhället kan göra mycket, men det är också många behov som samhället inte kan möta. Familjer kan vara en trygghet och källa till omsorg, men familjer kan gå sönder och alla familjer tar inte hand om sina egna. Många i vårt land är på många sätt ensamma och utlämnade. Hälften av alla hushåll i Sverige är ensamhushåll. Många står utan arbete. Åtskilliga barn saknar trygga och stabila föräldrar. Flyktingar behandlas allt för ofta av våra myndigheter med omänsklig kyla. Det finns stora behov att möta och vi behöver inte söka länge för att hitta dem. Som Jesu lärjungar har vi ett ansvar att möta andra som han gjorde, för genom oss kan andra få se Guds omsorg. I PS 68 beskrivs Gud som de faderlösas fader och änkornas försvarare. Han beskrivs som den som som ger den ensamme ett hem och som den som befriar den fågne. Den här beskrivningen är inte unik. Den återkommer i hela bibeln både som en beskrivning av hurdan Gud är, men också som en uppmaning från Gud till sitt folk. Ta hand om främlingen, ta dig an änkan och den faderlöse. Jag tror att detta är uppmaningar som i allra högsta grad gäller oss också. För min egen del har jag fått ta emot den här formen av omsorg och det har betytt enormt mycket och också gjort Guds kärlek synlig för mig. Min pappa dog när jag var mycket liten. Min mamma kunde inte ta hand om mig på grund av sin sjukdom och att hon var så ung när hon fick mig. Ur ett svenskt perspektiv såg inte mina utsikter så goda ut. En sjuk mor beroende av bidrag och ingen pappa i bilden. In på banan klev mina morföräldrar. De tog sig an mig som om jag var deras eget barn. De gjorde ingen skillnad på mig och de andra barnen. Morfar blev det närmsta en pappa jag haft och mormor gick helhjärtat in i rollen som min mamma inte själv klarade att fylla. Deras resurser var inte stora, men de tog sig an mig frikostigt. Det utgör ett praktexempel på hur man tar sig an den faderlöse. När vi möter vår nästa utifrån Guds kärlek, gör det vårt tal om Gud och hans kärlek så mycket mer trovärdigt. Det för oss också in på det absolut viktigaste behov någon människa har. Behovet av en relation med Jesus. Vi som lever med Jesus varje dag får föra den gåvan vidare. Det är den absolut viktigaste uppgiften vi har som lärjungar. Relationen till Jesus är den enda som kan bära oss, till och med genom och bortom döden. Det är bara Jesus som förlåter våra synder. Det är bara genom honom som vi får evigt liv. Det är bara hos honom som vi kan få vårt innersta och viktigaste behov tillgodosett. Därför är det så viktigt att vi som lärjungar talar om honom och med våra liv pekar på honom, så att så många som möjligt får möjligheten att möta honom. Guds familj är inte en stängd grupp för inbördes beundran. Det är en samling människor som söker upp, tar emot och omfamnar varje människa som vill leva sitt liv med Jesus. Vi får vara Guds barn. Jesu bröder och systrar. Vi får kalla Gud för vår far. Får vem som helst vara Guds barn då, eller är det bara för en religiös elit? Jesus mötte alla typer av människor, förlät deras synder och sa följ mig. I Markus 3:31-35 står det 31Nu kom hans mor och hans bröder. De stannade utanför och skickade bud efter honom. 32Det satt mycket folk omkring honom, och de sade: ”Din mor och dina bröder är här utanför och söker dig.” 33Jesus svarade dem: ”Vem är min mor och mina bröder?” 34Han såg på dem som satt runt omkring honom och sade: ”Det här är min mor och mina bröder. 35Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.” Vilka utgör Jesu sanna familj? När Jesu familj söker honom artigt och lite avvaktande får han anledning att tala om vilka som är hans verkliga familj. Han förnekar inte familjen han växt upp i, men fördjupar och breddar begreppet familj. Till sin familj räknar Jesus ”Den som gör Guds vilja”. Alltså varje människa som följer honom. Det betyder att alla som vill, får vara del i Jesu familj. Status spelar ingen roll. Nationalitet spelar ingen roll. Hudfärg spelar ingen roll. Kön spelar ingen roll. Handikapp spelar ingen roll. Pengar spelar ingen roll. Ålder spelar ingen roll. Det enda som har betydelse är att vi tror på och följer Jesus som lärjungar. Jesus talade här till människor som mycket konkret delade hans vardag och var med i alla vardagens bestyr. Så är det ju i en familj, vi delar vardagen. Vi tar i bästa fall också hand om varandra utan krav på motprestationer. När Jesus traskade runt i mellanöstern fans det människor som levde nära Jesus, som lärjungar och delade en vardag med honom. Det får vi också göra. Vi behöver inte lämna Jesus i kyrkan när vi åker hem idag. Han finns med oss i hela vår vardag och det kan vi gott ta vara på. Vi kan tala med honom när vi diskar, handlar, jobbar och när vi åker bil. Herren bor inte bara i himlen eller i kyrkan, han finns också i våra hjärtan och i vår vardag. Han är ju trotts allt med oss alla dagar och inte bara söndagar. Låter vi Jesus följa med i hela våra liv och inte bara i det privata så ökar vår möjlighet att sprida ett trovärdigt evangelium enormt. Får Jesus vara med i allt, möter vi aldrig något ensamma och han vars fotspår vi vandrar i kan bli synlig genom de steg vi tar. Vi som tror på Jesus och vandrar som lärjungar i hans fotspår tillhör dem som han räknar som bror, syster och mor. Vi är medlemmar i hans familj och han har omsorg om oss. Han gläder sig med oss när vi är glada och han lider med oss när vi lider. Han är nära i vår gemenskap och i vår ensamhet. Han finns alltid där när vi söker honom och han bär oss när allt annat rasar och blir till grus. Därför bör vi älska varandra så som han älskat oss. Som medlemmar i hans familj ska vi ta oss an dem som behöver oss och ivrigt berätta för alla som vill lyssna att det finns plats för dem i Herrens familj.

Vi ber.

Annonser
Publicerat i Predikningar, Tro
%d bloggare gillar detta: