Guds rike är nära

Guds rike är nära

Kyrkoårets rubrik för den andra söndagen i advent är: Guds rike är nära.

Jag vill börja med att läsa två liknelser som är hämtade från matt 13:31-34 lyssna noga för jag kommer att anknyta till de här liknelserna resten av den här predikan.

Matt 13:31-34
31Han lät dem höra en annan liknelse: ”Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker.
32Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.”
33Han använde också en annan liknelse: ”Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat.”
34Allt detta sade Jesus till folket i liknelser, och han talade enbart i liknelser till dem,

Jag tycker att det här med liknelser är genialt.
Det rymmer mer än vi ser på ytan.
Dels hjälper det oss att greppa vad Jesus vill säga och på samma gång rymmer orden långt mycket mer än vi ser på ytan.

Jesus talade om hur senapskornet som är det minsta av alla frön växer till att bli den största av örter.
Han säger att det växer och blir ett träd som himlens fåglar kommer och bygger bo i.

De här orden talar bland annat om församlingen och kyrkans framväxt.
Ett hopp som fick sin början i hopplösa omständigheter.
De första kristna utgjorde en liten grupp troende som förföljdes från olika håll.
Mänskligt sett hade de kristna små möjligheter att bli något annat än en marginell grupp i judendomens utkant, om ens det.

De som satt sitt hopp till Jesus hade fått se honom bli förnedrad och avrättad.
Detta var utgångsläget.
Vid Golgata såg det ut som att allt var kört för de som följde Jesus.
Kommer ni ihåg orden om det lilla lilla senapskornet?
Så litet såg hoppet ut.

Men det rike, som genom Jesus bröt in i världen, fungerar utifrån andra principer.
Det lilla sköra kornet växte.
Det växte och det växte.
Tiotals blev hundratals.
Hundratals blev tusentals.
Tusentals blev miljontals.
Miljontals blev miljarder.

Idag mäts nämligen antalet som bekänner Jesus som sin frälsare i miljarder.
Vem hade trott det när det ropades ”korsfäst” i Jerusalem?
Guds rike fungerar utifrån andra principer än världen i övrigt.

Jesus berättar också en liknelse om surdeg.
Hur många av er känner någon som bakar med surdeg, eller har sett någon på TV baka med surdeg?

Nu och då möter jag prat om att bibeln inte talar till moderna människor i vårt land.
Här är bibeln enormt trendig.
För närvarande finns det få saker som är så inne som surdegsbakning.
Så den här liknelsen kan definitivt en trendig och modern svensk ta till sig.

Vet ni hur man använder surdeg?
Surdeg fungerar som jäst.
Man blandar ner det i degen och surdegen startar en process som får hela degen att jäsa.

Liknelsen talar om hur en liten bit surdeg med knådning och tid kan syra stora mängder bröd.
När evangeliet kommer i kontakt med omvärlden startar också en process av förändring och förvandling.
När en människa möter Jesus och korsets verklighet slår rot i hennes hjärta, förvandlas hon.
Först blir hon frälst och sedan börjar en lång vandring tillsammans med Jesus.

Den vandringen gör mycket med oss.
Längs vägen formar Jesus oss efter sin egen avbild.
Våra värderingar och handlingar förändras.
Vi handlar inte alltid rätt och släpper ibland Jesu hand för att göra egna utflykter, men Jesus kallar oss ständigt tillbaka till sin räddande famn.

Relationen till Jesus förvandlar inte bara oss, den påverkar också vår omgivning.
En överlåten lärjunge blir som en fyr i mörkret.
Omgivningen kan se ett ljus som leder hem och ljuset är Jesus själv.
Att det förhåller sig på det sättet är ingen slump.

Jesus låter oss genom liknelsen om surdegen se hur tron förvandlar individen, familjen, församlingen, staden, landet och världen.
Den lilla utsatta gruppen som var de första kristna var som en liten bit surdeg, som trotts svåra omständigheter gick ut och delade med sig av de goda nyheterna om frälsningen.
Nyheterna om hur Gud älskar oss så mycket att han själv blev människa och tog på sig straffet för allt ont vi gjort.

De första kristna var lärjungar som gjorde lärjungar.
De levde i Jesu fotspår även när det var livsfarligt, så är det också idag för många kristna runt om i världen.
Men trotts motståndet blir de troende hela tiden fler och fler.

Hur är det i Sverige då?
I Sverige verkar det som att tron är något som samhället håller på armlängds avstånd.
Ett tydligt exempel på detta är att man inte vill tillåta yttringar av tro på Jesus i samband med skolavslutningar i kyrkan.
Barnen ska skyddas från religiös påverkan under skoltid.
Tro är alltså något som är farligt eftersom man vill skydda skolbarn från all form av predikan.
Det här gäller inte bara skolan utan det speglar en uppfattning som är spridd i hela samhället.

Uppfattningen är att vissa saker bara hör till det privata och därför inte bör ha plats någon annan stans än i hemmet och tro hör definitivt till denna kategori.
Om någon bryter mot normen reagerar samhället.
Reaktioner så som att förbjuda bön vid skolavslutningar, handlar inte främst om att någon majoritet tycker att bön är dåligt, men man är rädd att någon annan ska ta anstöt av det uttryck för tro som bönen är.

Varför är den kristna tron något som av samhället ses som mer och mer suspekt?

Nu är detta påstående förmodligen inte helt sant.
Många är uppriktigt nyfikna på vad det egentligen var vårt sekulariserade samhälle slängde ut med badvattnet, men lika fullt manas tron vänligt men bestämt att hålla sig till det privata.

Yttringar av tro som förekommer utanför det privata orsakar helt enkelt osäkerhet och rädsla hos en och annan beslutsfattare och tyckare.
Jag har aldrig fått känslan att de som blir upprörda, över att tro syns och får plats i det offentliga rummet, är speciellt många.

De är inte tal om någon majoritet, men det är en grupp som är desto ljudligare.
Denna ljudliga grupp skriver brev, kommenterar nyhetsartiklar och använder varje möjlighet att påpeka hur olämpligt det är med tro som tar sig synliga uttryck utanför hemmets fyra väggar.
Detta i kombination med att allmänheten inte har samma kunskap om och förståelse för den kristna tron som man tidigare haft skapar rädsla.

Rädsla för det man inte vet så mycket om eller inte har insyn i.

Ju mindre kunskap om den den kristna tron folk har och ju mindre insyn det finns,
ju mer rädsla.

Ju mer rädsla som sprids runt ämnet tro desto mindre får tron plats i samhället.

I Sverige har vi religionsfrihet.
Ibland undrar jag om det är religionsfrihet eller frihet från religion?
Religionsfrihet handlar om att vara fri att tro, inte att på allt sätt skyddas från andras trosyttringar.

Det offentliga utrymmet bör få rymma alla.
Om vi som tror på Gud vill att andra ska få kunskap om och insikt i vår tro behöver vi våga ta plats.
Nu talar jag inte främst om torgmöten, utan om kristna som är synliga som just kristna på jobbet, i skolan, bland vännerna osv…
Det är lite för lätt för oss att gå i ubåtsläge när vi rör oss utanför kyrkans eller hemmets väggar.
Eller ännu värre, bara rör oss inom kyrkans väggar.

Vågar vi vara synliga kristna hela tiden så bidrar det till att skapa en bättre bild av vad kristen tro är.
Det breddar bilden av hur en kristen är, det skapar möjlighet till samtal och det tar hål på bubblan av rädsla, som kan finnas runt det här med tro.
Men glöm inte att ansvaret ligger på oss.
Att tro pressats in i enbart det privata utrymmet, har mycket att göra med att kristna själva backat in i de egna stugorna.

Våga vara en lärjunge veckans alla dagar och du kommer att se saker hända.
Du kommer förmodligen möta en och annan som vill stångas med dig om din tro, men du kommer också att möta uppriktiga frågor från nyfikna, men framför allt så bidrar du till att göra Jesus synlig där du står och du står inte ensam.

Predikan, bön och kristen gemenskap ger dig möjligheten att växa som lärjunge så underskatta inte vikten av församlingens liv.
Men en lärjunge gör som sin mästare och Jesus prioriterade vad vi skulle kalla församlingsliv, men han rörde sig också minst lika mycket utanför sin egna grupp.
Han gick bokstavligen ut och gjorde lärjungar vilket vi också fått i uppdrag av honom att göra.
Rent konkret betyder det varje kristen har som sin uppgift att nå ut med evangeliet.

Hur gör vi det då?

Lär känna en ny granne.
Var med i någon aktivitet som inte hör till kyrkan.
Var öppen med din tro, svara så gott du kan på de frågor du får.
Våga tala med andra om vad du upplevt under din vandring med Jesus.
Bjud med en kamrat till kyrkan.
Be för dem i din närhet som inte kommit till tro ännu.
Älska din nästa som dig själv.
Var ödmjuk inför andra när det gäller dina egna brister och uppriktig om den nåd och kärlek Jesus erbjuder.
Lär dig svara på frågan: Varför är jag en kristen och be Gud om tillfällen att svara på den.

Guds rike är nära, ja det är på många sätt redan här.

Guds rike går fram där evangeliet når ut och slår rot.

När lärjungar omsätter sin tro i ord och handling mitt i vardagen så påverkar det omgivningen.
Den som lever i lärjungaskap gör Jesus konkret och synlig för sin omgivning och en synlig Jesus lämnar ingen oberörd.

Du kan vara en del av surdegen som genom tron förvandlar en hel värld.
Men för att göra det behövs kontakt med omvärlden.
Var inte rädd för att låta andra beröras av den tro som bär dig, det är många i vårt land som är i desperat behov av den tro som bär dem idag och räddar dem för evigheten.
Guds rikes principer är inte alltid i linje med samhället runt oss, men Guds rike är evigt och bestående och därför är dess principer också långt mer hållbara.

Vi kan känna oss modfällda när vi ser hur troende backat in i sina egna stugor och hur talet om Jesus blivit något som inte får ta någon plats utanför kyrkorna.
Vi kan känna sorg när vi ser hur samhället tappar kontakten med Gud och förlorar kunskapen om vem Jesus är till den grad att man vill tömma högtider som jul och påsk på dess religiösa innehåll.
Vi kan undra hur det ska gå för ett land med en kristenhet i ubåtsläge och en skola som målar upp tron på Jesus som läskig vidskeplighet.

Allt detta kan vi känna när vi ser oss om och undra om det finns något hopp för Guds rike i vårt land.
Låt oss då komma ihåg liknelsen om det lilla senapskornet som trots sin litenhet tvärt emot alla förväntningar växte och växte.

Hur ska då detta gå till?

Låt oss komma ihåg liknelsen om hur lite surdeg bara genom sin närvaro och kontakt med sin omgivning förvandlar hela degen.

Be Herren att du får vara till förvandling där du finns och att Gud öppnar dörrar och möjligheter för dig att dela evangeliet med din omgivning.

Vi ber.

Annonser
Publicerat i Predikningar, Tro
%d bloggare gillar detta: