Nytt år, nytt rally

Nu är ett nytt år här.
Jag har nyss lyckats lära mig att skriva 2012 i blanketter och annat.
Vips har det blivit 2013 och jag behöver lära mig att skriva ett nytt årtal.
Jag vet inte hur det är för er, men jag börjar känna att åren passerar fortare och fortare.
Det är som om livet är ett rally och tiden trampar på gaspedalen.
Skyltarna som indikerar vilket år det är passerar vindrutan i så hög takt att man missar ett år eller två om man blinkar.

Finns det någon som delar den känslan eller är jag ensam om den?

Nu har skylten det stod 2012 på, bytts mot en skyllt det står 2013 på.
Egentligen borde inte det ha någon stor betydelse att ett år övergått i ett annat, men det påverkar oss lika fullt.
Vi lägger ner mer tankemöda än vanligt på att se ut genom vindrutan på vägen som ligger framför oss och blicken fastnar också lätt i backspegeln.
I backspegeln försöker vi utvärdera året som gått.
Vad var positivt och vad var negativt?
Har vi tagit några nya steg eller legat kvar i gamla hjulspår?
Är det kanske något vi önskar att vi gjort annorlunda under året som gått?
Som förälder lägger jag stor tankemöda på om jag gjort rätt eller fel i alla beslut jag fattar i rollen som pappa och make.

Backspegeln kan rymma både sånt som vi kan vara glada och tacksamma för, men också sådant som vi ältar och ångrar.

Så här års tittar vi också ut genom framrutan mot vägen som ligger framför oss.
Vägen framför kan också ge oss blandade känslor.
En bit framåt kan vi se, men vad som finns bakom nästa krön kan vi bara ana.
Tänk om vi tar fel avfart?
Tänk om vi kör vilse?
Vi kan ju inte se hela vägen, hur ska vi då kunna styra rätt?
Kanske blir nästa år precis som det förra, eller så kanske allt förändras.
Vad som väntar oss 2013 är det bara en som vet och han har tack och lov hela bilden.
Han vet var varje kurva och varje krön finns.
Som en rally kartläsare finns han med oss och leder oss genom sträckan framför oss.
Vi måste själva styra bilen, men litar vi på kartläsaren kommer vi tillslut i mål.

Hur var det då med den där backspegeln?
Hur gick det för dig under förra årets rallysträcka?
Litade du på kartläsaren hela vägen eller styrde du som du själv tyckte?
Gick färden in på nya spännande delar av banan, eller körde du samma sträcka som året innan utan att komma längre än du gjort tidigare?
Blev det nya rekord och pokaler, eller blev det motorhaveri och besvikelse?

Det är lätt för oss som varit kristna länge att bli bekväma och glömma att vi också ska vara lärjungar.
Det är lätt att vi börjar leva våra kristna liv på rutin och bara trampar på längs gamla stigar.
För den som nyss kommit till tro kan det vara tvärt om.
Den nykristne kan gasa iväg ut på banan innan den hunnit bekanta sig med kartläsaren och färden kan hamna i diket trotts goda avsikter.

Men vad är bättre: En förare som aldrig kör i diket, men heller inte tar sig framåt, eller en förare som har för bråttom?

Jag tror att båda bör undvikas.

Som lärjungar behöver vi sträva framåt tillsammans med Jesus och hålla jämna steg med honom, så att vi rör oss mot målet och inte kommer för långt bort för att höra hans röst.

Det leder också till att Jesus ibland leder oss åt andra håll än vi själva hade tänkt oss.
Det fick jag själv uppleva under det gångna året.
Framför allt utmanar Jesus oss att göra nya lärjungar som i sin tur gör lärjungar.
Det är på det sättet som evangeliet når ut och församlingar bär frukt.

Vissa kan se tillbaka på det gångna året och se hur lärjungaskapet burit frukt. För andra kanske det är svårare att se hur det egna lärjungaskapet haft någon som helst inverkan på världen runt omkring.

Vad ser du när du tittar bakåt?

Ser du kanske hur du fått ta nya steg med Jesus och hur de stegen kommit andra till del?

Eller ser du med sorg i hjärtat hur du stått stilla på grund av yttre eller inre omständigheter?

För min egen del kan jag känna att jag borde litat mer på Gud och inte stirrat mig blind på hur omständigheter såg ut.

I dagens evangelietext ger Jesus en liknelse som talar till varje kristen som känner sig misslyckad eller ledsen att frukt och tillväxt till synes uteblivit.

Luk 13:6-7
6Och han gav dem denna liknelse: ”En man hade ett fikonträd i sin vingård, och han kom för att se om det fanns någon frukt på det men hittade ingen.
7Då sade han till sin trädgårdsmästare: ’I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?’

Det där var ju inte direkt tröstande ord.
Här känner man sig redan misslyckad och värdelös och så kommer Jesus och säger att han vill hugga bort fruktlösa träd, som tar upp plats till ingen nytta.
Visst finns där en poäng, men den gör ont.
Kan det vara så att kristna församlingar och individer tar upp plats i Guds vingård utan att för den skull bidra till skörden.
Den sortens passivitet kan ha många orsaker och uttrycka sig på olika sätt.
Den behöver inte heller hänga ihop med hur aktiv man är i församlingen.
Det finns gott om församlingar som har febril aktivitet och har medlemmar som spenderar mer tid i kyrkan än hemma, utan att församlingarna för den skull bidrar till att evangeliet når fler öron, ögon och hjärtan.
Ni vet det där glada budskapet om hur Gud älskar människan så mycket att han ger sitt liv för att rädda henne.
I de fallen kan det vara så att församlingen har det bra i sitt eget sällskap och har många härliga upplevelser, men glömt uppdraget att gå ut och leva ut evangeliet bland människorna utanför kyrkväggen.
Kanske är det så att man lämnat över ansvaret att dela tron, till några få i församlingen, så att man själv kan stå lite i bakgrunden och heja på från åskådarplats.
Kanske har man fått för sig att Gud borde vara tacksam att man själv går till kyrkan någon gång ibland och att det inte är ens eget ansvar att göra något mer än det.
Andra reser land och rike kring för att besöka retreater, konferenser, konserter och seminarier och de känner sig storligen välsignade av detta.
Frågan är bara om det leder till att Jesus blir synligare för människorna som de sedan möter i vardagen.
Om svaret är ja, så tycker jag de ska fortsätta att resa runt , men om svaret är nej vore det bättre att de la ner energin på medmänniskorna istället.

Kan det vara så att vi, och jag säger vi för det här gäller mig också, tar upp plats och näring i Guds vingård, utan att vi låter det generera frukt till någon annan än oss själva.
Visst ger församlingslivet och Gudsrelationen mycket som är till glädje och nytta för vår egen del.
Det får bara inte stanna vid mina egna behov.
Mitt liv som kristen får inte bli något som bara kretsar runt vad jag själv får ut av det.
Livet som Jesus ger måste få spilla över till vår omgivning.
Kärleken Jesus visar oss, måste få leda till försoning och förlåtelse mellan oss och dem som gjort oss illa.
Den måste få leda till omsorg om den jag har möjlighet att hjälpa.
Den måste göra mig ödmjuk, så att jag kan be någon annan om förlåtelse när jag gjort fel.
Den måste ge mig mod att tala med andra om Jesus som gett allt för mig.

När jag ser bakåt kan jag känna att allt inte varit så lyckat.
Jag har inte förlåtit, älskat eller talat som jag vet att jag borde och då kan jag känna mig som ett träd som bara tar upp plats.

MEN!
Det här är inte hela bilden.
Gud är inte den typen som ger upp i första taget.
Han ratar inte den som misslyckas.
Han ger möjligheter att börja om.
Vi misslyckas gång på gång.
Vi behåller frukten för oss själva och vi struntar i kartläsaren nu och då, så att vi hamnar i diket.
Varje gång det händer finns Jesus där, villig att hjälpa oss upp på vägen igen.
Han står beredd att ge näring och vatten till ett träd som vill ge frukt.
Beredd att bära oss när vi är svaga, samtidigt som han utmanar oss att sträcka oss utanför våra egna omständigheter, för att hans kärlek ska beröra andra.

Liknelsen om trädet som inte bär frukt slutar inte med att trädet huggs ner.
Den slutar med en ny möjlighet.

Luk 13:8-9
8Han svarade: ’Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla.
9Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.’”

Gud ger ständigt nya möjligheter och börjar om med sitt folk gång på gång.
Jesus talar hela tiden om hur Gud är redo att börja om med alla som vill, även de som själva tycker att de inte är värda det.

Den förlorade sonen är ett bra exempel på det.

Hur Jesus behandlade Petrus efter att han förnekat honom är också ett bra exempel på hur Jesus upprättar den som känner sig liten, trasig och misslyckad.

Ibland börjar han om med oss efter att vi lämnat honom och ibland handlar det om att Gud hjälper oss på fötter sedan vi drabbats av sorg eller lidande.
Oavsett vilket är Gud ständigt beredd att ta nya tag tillsammans med oss när vi som mest behöver det.

I Skorped bor en äldre dam vid namn Elsa Israelsson, som i en av sina dikter fångat det här på ett mycket bra sätt.
Elsa fick uppslaget till dikten om krukmakaren när hon besökte ett krukmakeri.

Under besöket frågade hon krukmakaren vad han gjorde med krukor som gick sönder i hanteringen.

Han svarade att han ställde dem i en skräplåda.

När de stått där ett tag tillsatte han vatten och när leran blev formbar igen tillförde han ny lera så att han kunde göra nya krukor.

Krukmakaren

av: ElsaIsraelsson

Herre har Du också en skräplåda i din krukmakarverkstad
Där trasiga skärvor samlas
Lerkärl som inte höll i hanteringen
Varför gick lerkärlet sönder?
Det vilade ju i Dina händer
fanns det hårda stenar av bitterhet
Oärliga luftbubblor, stråk av bitterhet
I livets undanskymda vrå
finns där en skräplåda?
Glömd av de flesta, men aldrig av Dig
När tiden är inne.
Öser Du över dem i förlåtelsens kärleks källa
Då, när materialet blivit formbart
Tack, att Du börjar på nytt
Du blandar in nytillsatt Nådeslera
och genom Dina Mästarhänder
formas ett annat kärl
Så som Du ville ha det gjort

Ibland känner vi oss som misslyckade krukor.
Vi upplever att vi spruckit, gått sönder och inte uppnått det syfte Gud hade tänkt oss till.

Gång på gång kan vi hamna i ett läge där vi känner oss obrukbara.
Att vi gått sönder till den grad att vi inte kan vara tjänliga till något alls.

Orsakerna kan vara brister i oss själva, men det kan också handla om att vi blivit skadade när andra krukor slagit in i oss.

Så vad händer då med den trasiga krukan?

Hamnar den i soporna då den inte blev som den var tänkt?

Nej.

Som Elsa var inne på så börjar krukmakaren om med sitt skapande när leran åter går att forma.

Gud börjar om med oss, gång på gång, oavsett varför vi ligger i skräplådan.
Om vi ligger där på grund av egen brist och synd eller på grund av livets och människors framfart med oss spelar ingen roll.

Herren har omsorg om oss oavsett och vill forma oss till sin egen avbild.
Detta formande sker på grund av nåden från korset.
Oavsett hur lågt vi kan värdera oss själva, så ser Gud stort värde i var och en av oss.

Han har skapat oss för att leva i gemenskap med honom.
En gemenskap som är möjlig genom den kärlek Gud visat oss alla i Kristus.
Den nåden och den gemenskapen innebär att Gud hela tiden kan forma oss och börja om med sitt verk i oss.
Genom det verket kan han också använda oss som ovärderliga resurser i sitt rike.

Vi kan ha många skäl och anledningar att döma ut oss själva, som för trasiga eller för misslyckade för att ha något värde.

Vi kan tycka att vi inte är särskilt mycket att ha, men i Guds kärleksfulla händer får vi en glimt av det värde Gud sätter på oss.

Vad vi får vara med och göra för Guds rike är värdefullt.
Vissa av oss får göra mer synliga insatser än andra, men vi är alla värdefulla och användbara i Guds händer.

Herren älskar oss och den kärleken får vi ge vidare genom, bön, vittnesbörd och medmänsklig omsorg.

Gud kan ta tillvara på det tillsynes lilla och använda det på oanade sätt.

Om det enda du kan och orkar är att be en stund varje dag.
Om det är det enda som dina förmågor och resurser räcker till, så är det en stor och viktig uppgift som kan förändra och förvandla människor och situationer.

Om det enda du kan göra är att fråga någon hur de har det, så är det en stor och viktig uppgift i Guds rike.

Om det enda du har möjlighet att göra är att tala med en kamrat eller släkting om din tro, så är det en stor och viktig uppgift i Guds rike.

I Guds ögon är vi ovärderliga och i hans händer kan vi också få betyda mycket för andra, oavsett hur begränsade vi än känner oss.

Oavsett hur kantstötta eller spruckna vi än är, så lyfter Herren upp oss och formar oss med sina kärleksfulla händer gång på gång.

I klagovisorna 3:22-24 står det:

22Men Herrens nåd tar inte slut,
hans barmhärtighet upphör aldrig.
23Varje morgon är den ny – stor är din trofasthet.
24Min andel är Herren, det vet jag, därför hoppas jag på honom.

Herrens nåd är stor och vi får ta del av den på nytt varje dag.

Låt oss gå in i det nya året hand i hand med honom som är vägen hem och låt oss under det kommande året ta vara på de möjligheter vi får att hjälpa andra in på den vägen.

Bön

Annonser
Publicerat i Predikningar, Skorped, Tro
En kommentar på “Nytt år, nytt rally
  1. […] Den första januari 2013 firade vi gudstjänst tillsammans. Gudstjänsten präglades av budskapet om en Gud som börjar om med sitt folk. Med det budskapet i våra öron fick vi också delta i nattvarden. Ett gott sätt att inleda ett gott nytt år. Predikan hittar ni här: Nytt år, nytt rally […]

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: