”Nä, men inte kan ju jag”

20130526-151923.jpg

Idag vill jag ta en stund och stanna upp vid missionsbefallningen.
Vi börjar med att läsa den.

Matt 28:16-20
16De elva lärjungarna begav sig till Galileen, till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå.
17När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade.
18Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden.
19Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn
20och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”

Det här är vad vi alla är kallade till att göra.
Det är ju ett hedervärt uppdrag.
Samtidigt är det en text som kan få en kristen att kallsvettas lite.
”Nä, men inte kan ju jag.”
Så börjar vi ursäkta oss och hitta skäl till att den här befallningen inte skulle gälla just oss, eller varför vi inte skulle ha resurserna att kunna utföra uppdraget.
”Jag är för blyg förstår du.”
”Jag har för mycket trassel med hälsan.”
”Jag har inte tillräckligt med kunskap.”
”Jag har för många andra uppgifter i livet så jag hinner inte.”
”Jag vill inte riskera att göra bort mig på något sätt.”
”Jag är för obetydlig. Ingen skulle lyssna på mig.”

Listan kan göras hur lång som helst.
Varje lärjunge har till uppdrag att sprida Guds rike och göra lärjungar.
Det är oerhört viktigt och det finns lika många sätt att ta sig an uppgiften som det finns kristna.

Det är inte konstigt att vi kan drabbas av vånda inför uppgiften.
Det är ju ett så stort och viktigt uppdrag och hur ska vi bräckliga och felande människor klara av det?
Det är lätt att tro att uppgiften bäst kunde skötas av någon annan än just du.
Folk som har färre brister.
Som har mindre problem med synd.
Som har bättre rykte.
Som är bättre talare.
Som är starkare.
Dom kan få sköta det här med missionsbefallningen, så behöver jag inte riskera att sabba något och utsätta mig för att misslyckas.

Jag vill påminna er om en förrymd mördare som vi hittar i gamla testamentet.
Han hade bevittnat en misshandel och i ilskan över detta slagit ihjäl den som gett sig på hans landsman.
När han förstod att han inte skulle kunna gå ostraffad för vad han hade gjort rymde han från landet och gick från att vara en höjdare till att vara en herde i obygden.

Vet ni vem det är jag talar om?

Mose.

Mose blev kallad av Gud till en stor uppgift.

Vet ni vad han fick för uppdrag?

Att leda judarna ut från slaveriet och ut från Egypten.

Vet ni hur det gick till när Mose fick uppdraget av Gud?

Genom en brinnande buske.

Jag tänkte att jag ska läsa lite bibel för er, så att ni får sammanhanget klart för er.

2 Mos 3:1-15
1En gång när Mose vaktade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan, drev han dem till andra sidan öknen och kom till Guds berg, Horeb.
2Där visade sig Herrens ängel för honom i en eldslåga, som slog upp ur en törnbuske.
När Mose såg att busken stod i låga utan att brinna upp
3tänkte han: ”Vilken märklig syn! Jag måste gå dit och se varför busken inte brinner upp.”
4Då Herren såg att han gick för att se efter ropade Gud till honom ur törnbusken:
”Mose! Mose!”
Han svarade: ”Ja, här är jag.”
5Herren sade: ”Kom inte närmare! Ta av dig dina skor, du står på helig mark.”
6Och han fortsatte: ”Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.” Då skylde Mose sitt ansikte. Han vågade inte se på Gud.
7Herren sade: ”Jag har sett hur mitt folk plågas i Egypten.
Jag har hört deras klagorop över sina slavdrivare – ja, jag vet vad de får lida.
8Därför har jag stigit ner för att befria dem från egypterna och föra dem från Egypten till ett land som är rikt och vidsträckt och som flödar av mjölk och honung, det land där det nu bor kanaaneer, hettiter, amoreer, perisseer, hiveer och jevuseer.
9Nu har israeliternas klagorop nått mig, och jag har själv sett hur egypterna plågar och förtrycker dem.
10Så gå nu: jag sänder dig till farao, och du skall föra mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten.”
11Mose invände: ”Hur skulle en sådan som jag kunna gå till farao och föra israeliterna ut ur Egypten?”
12Gud svarade: ”Jag skall vara med dig, och detta är tecknet som skall visa att det är jag som har sänt dig: när du har fört folket ut ur Egypten skall ni hålla gudstjänst på detta berg.”
13Då sade Mose till Gud: ”Om jag nu kommer till israeliterna och säger att deras fäders Gud har sänt mig till dem och de frågar efter hans namn, vad skall jag då svara?”
14Gud sade: ”Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem.”
15Och Gud fortsatte: ”Säg israeliterna att Herren, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt dig till dem. Detta skall vara mitt namn för all framtid; med det namnet skall jag åkallas från släkte till släkte.

Vad är det herden Mose är med om här?
Han hade flytt Egypten och gömt sig på landsbygden för att ingen skulle känna igen honom.
Mose ville gömma sig och inte synas.
Men Gud såg honom.
Gud hade också sett hur folket for illa i Egypten och han hade hört deras rop på hjälp.
Nu hade Gud en plan för att genomföra det omöjliga.
Gud skulle befria folket från den fångenskap de levde i.
Mitt i den planen fanns nu Mose.
Mose skulle få bli galjonsfiguren för en fritagning i enorm skala.

Hur reagerar då Mose på att få ett så fint och stort uppdrag?

Mose litar på Gud, men har ingen tilltro till sig själv.
Han tror att han måste klara uppgiften ensam och i egen kraft och det vore ju inte rimligt.
Genast börjar Mose att se problem med hur detta skulle vara möjligt.
Så han börjar invända med än det ena än det andra, för att visa Gud att han nog inte är rätt kille för jobbet.

Vi går till 2 mos 4:1-15

2 mos 4:1-15
1Mose sade: ”Men om de inte tror mig och inte lyssnar på mig utan säger att Herren inte har uppenbarat sig för mig?”
2Herren sade: ”Vad har du i handen?” – ”En stav”, svarade Mose.
3”Kasta den på marken!” sade Herren. Mose kastade den på marken och den förvandlades till en orm. Mose ryggade tillbaka för den,
4men Herren sade: ”Räck ut handen och grip den i stjärten.” Och när Mose tog den förvandlades den åter till en stav i hans hand.
5”Så skall de bli övertygade om att Herren, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig.”
6Och Herren fortsatte: ”Stick handen innanför manteln!” Mose stack in handen i manteln, och när han drog ut den var handen vit som snö av spetälska.
7Herren sade: ”Stick tillbaka handen innanför manteln!” Mose stack in handen igen, och när han sedan drog ut den var handen åter som förut.
8”Om de inte tror dig och inte blir övertygade av det första tecknet, så kommer de att tro på det andra.
9Men om de inte blir övertygade ens av dessa två tecken och inte vill lyssna på dig, så skall du ta vatten ur Nilen och hälla det på marken, och då skall vattnet från floden förvandlas till blod.”

10Mose sade: ”Förlåt din tjänare, Herre, men jag har inte ordet i min makt. Det har jag aldrig haft, inte heller sedan du talat till mig. Orden kommer trögt och tveksamt.”
11Herren svarade: ”Vem har gett människan hennes mun?
Vem är det som gör henne stum eller döv, seende eller blind?
Är det inte jag, Herren?
12Gå nu, jag skall själv vara med dig när du talar och lära dig vad du skall säga.”
13Men Mose vädjade: ”Herre, jag ber dig, sänd bud med någon annan, vem du vill.”
14Då blev Herren vred på honom och sade: ”Du har ju din bror Aron, leviten. Han kan tala, det vet jag. Han är redan på väg för att möta dig, och han blir glad att få se dig.
15Tala med honom och lägg orden i hans mun. Jag skall själv vara med både dig och honom när ni talar och visa er vad ni skall göra.

Vad var det som hände här?

Mose har fått sitt livs uppdrag av Gud och det enda Mose ser är hinder och problem.
Han till och med vädjar till Gud att få slippa uppgiften.
Gud sätter då igång att på punkt efter punkt korrigera Mose.
Han hade förutsett alla invändningar och farhågor som Mose hade.
Han hade till och med redan skickat Moses bror Aron för att möta honom på vägen och hjälpa honom.
Mose får se att han inte blir skickad att göra något ensam.
Han får sin bror Aron med sig som är en duktig talare och Gud lovar att själv vara med dem och visa dem vad de ska säga och göra och till och med backa upp dem med under när det behövs.
Mose blir tillslut övertygad och hur det gick för dem, det är ni nog bekanta med.
Stormakten Egypten fick böja sig för slavarnas Gud.

Man kan ju tycka att Mose skulle ha ifrågasatt mindre och bra gjort vad Gud kallade honom till på en gång.
Då Gud talar till en och ger en uppgift, tycker man att det snarare borde vara omedelbar lydnad.
Med Gud i ryggen finns det ju inget att oroa sig för.

Men Mose visade sig vara som folk är mest.
Det finns gott om exempel på hur Gud kallar till stora uppgifter och människor duckar i tron att de inte duger till uppdraget.
Men Gud känner varje människa helt och fullt.
Varje människa har också fått gåvor och styrkor som kan vara till stor nytta i Guds rike.

Gåvorna är också fördelade så att vi behöver varandra.
Vissa är goda lärare och talare, andra har bönen som en stark uppgift.
Vissa har förmåga att nå och beröra med sång och musik.
Några har ekonomiska resurser som kan lyfta församlingen.
Andra är utomordentligt goda lyssnare.
Ytterligare andra har en förmåga att möta och fostra barn in i gemenskapen med Gud.
Listan kan göras hur lång som helst.

Mose hade inte själv alla förmågor som behövdes till uppdraget.
Men runt honom fans människor med gåvor och förmågor som också kallats och utrustats av Gud.
När de tillsammans jobbade mot målet som Gud gett dem nådde de långt mycket längre än vad de som enskilda individer hade kunnat göra.
Men de skulle också möta situationer när de inte ens med gemensamma krafter såg ut att ha något hopp.
Ett exempel på detta är när folket blir klämda mellan havet på ena sidan och faraos armé på andra sidan.
Där var dom helt utan flyktvägar och allt var ute med dem.

Vad hände då?

Gud själv grep in och delade på havet så att folket kunde räddas.

Gud sände inte ut Mose att utföra något ensam.
Han fick tillsammans med andra axla en stor uppgift och Gud själv ledde dem, bar dem och räddade dem.

Vi har liksom Mose fått en stor uppgift.
En uppgift som vi kan vilja ducka för eller lämna över till någon annan med bättre kvalifikationer.
Uppdraget vi har är att gå ut och göra lärjungar.

Känner du att du har för lite kunskap för att klara uppgiften?
Sök dig till en grupp där du får läsa bibeln med andra och djupna i din förståelse av Gud.
Sök dig till gudstjänster där du får del av predikan, tillbedjan och gemenskap med andra kristna.
Känner du att du liksom Mose inte har lätt för att tala inför mycket folk, kanske du kan tala med en åt gången.
Känner du att du inte har den fysiska styrkan och orken att jobba i Guds rike kan du ha annat att ge som är precis lika viktigt.
Det kan vara så att de enda du kan göra är att be för att människor ska få komma till tro.
Det i sig är en stor uppgift med enorm betydelse.
Att be i sin vardag och på bönesamlingar tillsammans med andra är ingen liten insatts i Guds rike.
Kanske har du så fullt upp i din vardag att du inte har tiden du skulle vilja lägga ner i församlingen, men du kanske har mer ekonomiska resurser än andra och kan bidra med det ekonomiska stöd som behövs för att bära församlingen.

Missionsbefallningen är riktad till oss alla.
Den gäller inte ett fåtal eller någon slags elitgrupp av superhjältelika kristna.
Den gäller dig.

När jag ställs inför att missionsbefallningen gäller mig personligen, har jag lätt för att göra som Mose och se alla brister och tillkortakommanden hos mig själv, som får uppgiften att se omöjlig ut.
Jag har ju bara några få verktyg och det räcker inte.

Men, jag är inte ensam om att vara kallad att gå ut och göra lärjungar.
Vi är faktiskt rätt många och tillsammans har vi en välfylld verktygslåda.
Gud själv utrustar och leder oss och då är inget omöjligt.
Om än du kan tycka att det lilla du kan bidra med är så obetydligt att du lika gärna kan låta bli, så har du fel.

Det du har att erbjuda är en ovärderlig del i att få ut de goda nyheterna om Jesus Kristus till en värld som går under utan honom.
Jesus gav sitt liv så att du skulle få räddas i Guds famn.
Är inte det något du önskar att så många som möjligt skulle få uppleva?

Uppdraget är allt annat än omöjligt, för Gud själv är med oss.
Gud letar människor som är villiga att göra vad de kan för att så många människor som möjligt ska få se, uppleva, räddas av och leva i hans kärlek.
Han ropar efter arbetare till skörden.
Vad blir ditt svar?

Är det ”skicka någon annan” eller är det ”Här är jag, sänd mig!”

Vare sig du är väldigt ung eller väldigt gammal.
Vare sig du kan bibeln utantill eller nyligen öppnat den för första gången.
Vare sig du är sjuk eller frisk.
Vare sig du varit en lärjunge hela livet eller nyss kommit till tro.
Vare sig du jobbat i församlingen hela livet eller om du är som den förlorade sonen.

Oavsett vilket har du något av betydelse att ge i Guds rike.
Det är tillsammans som vi kan utföra missionsbefallningen.
Tar vi det vi har och det vi kan och lämnar det i Guds händer räcker det längre än vi kunnat ana.

Vi ber.

Annonser
Publicerat i Predikningar, Tro
En kommentar på “”Nä, men inte kan ju jag”
  1. […] Gudstjänsten erbjöd textläsning av Elin Forsman. Kompetent och varm ledning av Emmy Johansson. Efteråt blev det fika och god gemenskap innan var och gick ut i sommarvärmen. Hela gudstjänsten kretsade kring missionsbefallningen och att varje enskild kristen har något att bidra med för att den ska uppfyllas. Andreas Forsman predikade utifrån missionsbefallningen och Mose tvekan att ta sig an kallelsen han fick av Gud. Predikan hittar ni här. […]

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: