Tro och liv

Min predikan handlar idag om hur tron och livet kan och bör vara en enhet.
Det vi tror och bekänner bör rimligen också visa sig i vårt vardagliga liv.
Det finns ett uttryck som visar på hur det inte ska vara.

”Tro, det gör man i kyrkan”.

Det vi tror och strävar efter inom kyrkans gemenskap, är ju rimligen lika sant för oss och lika viktigt för oss, när vi vistas utanför församlingens verksamheter.

För vissa är det nog också så att tron mestadels är en yttre kavaj som man tar på sig när man går till kyrkan och troget deltar i varje ritual och sång.
För de flesta är förhoppningsvis tron långt mer än det.
Tron är långt mer än vackra traditioner och ritualer.
Tron är mer än tomma ord eller en etikett.

Tron är grunden och förutsättningen för frälsningen, gemenskapen med Gud och det eviga livet.
Tron bör få ha ett sådant genomslag att den också får återverkningar på hur vi möter andra.

Vi går till Amos.

Am 5:21-24
21Jag avskyr era fester, jag hatar dem,
jag står inte ut med era högtider.
22När ni offrar till mig och kommer med era gåvor
vill jag inte veta av dem,
jag vill inte se åt era offer av gödboskap.
23Låt mig slippa dina psalmer,
jag vill inte höra ditt strängaspel!
24Men låt rätten välla fram som vatten
och rättfärdigheten som en outsinlig ström!

Amos var en profet som verkade i nordriket på 700-talet.
Han var en getbonde och fikonodlare som bodde i Sydriket Juda, men blev kallad till nordriket Israel.
Han riktade sig bland annat mot hur en rik överklass levde i lyx på en fattig befolknings bekostnad.
Man skulle kunna kalla honom för en tidig Janne Josefsson.
Han granskade makten med profetisk klarsyn och hade modet att höja rösten över vad han såg.

Här kritiserar han hur man i nordriket visade liten omsorg om Gud och andra människor i praktiken, men gärna deltog i ceremonier och religiösa fester för att framstå som goda och fromma.
Amos vände sig mot hur människor med alla medel försökte visa på hur duktiga de var på att delta i alla religionens riter och högtider.
Han vände sig mot att deras tro inte mynnade ut i ett samhälle där man värnade den svage.
Han höjde ett varningens finger för att Gud inte tycker om att få offer och psalmer från människor som inte vill lägga två strån i kors för att hjälpa sin nästa.

Det är inte så att Gud inte uppskattar våra gudstjänster.
Men han vill först och främst se att vi beter oss rättfärdigt mot varandra och värnar om varandra.

En vacker sång till Guds ära kan inte mäta sig med när en människa visar sin nästa omsorg och kärlek.

Det är som ljuv musik i Guds öron när vi möter andra utifrån hans kärlek.
När vi förlåter.
När vi vägrar att vara deltagare i system som utnyttjar och bryter ner andra.
När vi talar gott om varandra.
När vi ger av det vi har till människor i nöd.
När vi frågar en annan, Hur har du det? och tar oss tid att invänta ett uppriktigt svar, är det handlingar vi gör i Guds tjänst och som ger hans rike genomslag.

När jag läser Amos eller för all del Jakobsbrevet, blir jag ibland rätt tyngd, samtidigt som jag älskar båda dessa böcker.
I båda dessa böcker framgår det att min tro bör få genomslag i mina gärningar.
Tron bör verka i mig så att jag möter min nästa med den nåd, förlåtelse och kärlek som Gud visat mig.
Ibland är det också på det sättet och det är glädjande.
Nog så ofta känner jag att det inte blir som det borde och att mina handlingar och ord för ofta går tvärt emot det goda som jag vill säga och göra.

Innebär det att jag är en dålig kristen som Gud visar bort?

Nej!

Vi går till romarbrevet och ser vad Paulus har att säga om tillkortakommanden.

Rom 7:14-25
14Vi vet att lagen hör till det andliga. Men själv är jag av köttslig natur, såld till slav under synden.
15Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag.
16Men om jag gör det jag inte vill, då medger jag att lagen är något gott.
17Då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig.
18Jag vet att det inte bor något gott i mig, det vill säga i min köttsliga natur. Viljan finns hos mig, men inte förmågan att göra det som är gott.
19Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.
20Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig.
21Jag har alltså upptäckt att eftersom det onda finns hos mig så är lagen något gott för mig som vill göra det goda –
22i mitt inre bejakar jag ju Guds lag.
23Men jag ser en annan lag i mina lemmar; den ligger i strid med lagen i mitt förnuft och gör mig till fånge hos syndens lag i mina lemmar.
24Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp?
25Men jag tackar Gud, genom Jesus Kristus, vår herre! Lämnad åt mig själv tjänar jag alltså med mitt förnuft Guds lag och med min köttsliga natur syndens lag.

Inte ens aposteln Paulus var förmögen att alltid göra det goda som han visste var i linje med Guds vilja.
Han berättar att han ofta var oförmögen att göra det goda som han ville och att han ofta istället gjorde det onda som han inte ville.

Han var precis som varje annan kristen, en syndare som inte bättrat sig till den grad att han på grund av sin bättring blivit räddad.

Han blev förlåten på grund av att Jesus kärlek och offer, var så mycket större än hans synd.

Han var precis som vi rättfärdig bara på grund av Guds gränslösa kärlek.

Han var på samma gång rättfärdig och en syndare.

Han var inte räddad för att han först utvecklats i en kärleksfull och god riktning och på så sätt gjort sig förtjänt av Guds kärlek.

Han utvecklades i en god och kärleksfull riktning, därför att han först blivit räddad och mött Guds kärlek och nåd.

Vi misslyckas och syndar hela tiden.
Däremot går vi inte för den skull miste om vår frälsning.
Mose lag, profeter som Amos och brev som Jakobsbrevet, påminner oss om att vi borde handla efter Guds vilja och behandla varandra rätt och med kärlek.

Vi kan också göra detta till en del.
Vi kan utvecklas positivt och möta varandra med större och större mått av kärlek.
Men vi kommer också alla till korta både nu och då.

Vi blir inte fullkomliga i det här livet.

Det finns ingen människa som kan leva utan att synda mot Gud och mot andra människor.

Våra samveten, Mose lag, profeterna osv, gör oss medvetna om att vi är syndare som behöver Guds nåd och kärlek för att bli räddade.

Den nåden och den kärleken är också utsträckt till oss.
Vi få gå genom livet tillsammans med Jesus och vi kan låta oss formas av honom, så att vi mer och mer återspeglar honom.

Den processen går ibland framåt och ibland bakåt.
Ibland skiner han tydligt fram genom oss och ibland går det på tok och han blir svår att se i vårt sätt att vara.

Det är en viktig process, att leva i och leva ut Jesus kärlek till vår omgivning och det är en rimlig följd av vår tro.

Men när vi misslyckas i vår strävan betyder inte det att det är kört med oss.
Vi klarar inte alltid av att vara så goda mot Gud och varandra som vi borde vara.
Det var just precis därför som Jesus gav sitt liv i vårt ställe.
Så att vi kunde få förlåtelse fast än vi inte klarar att göra oss förtjänta av den.

Paulus, du, jag och alla andra människor som Jesus gav sitt liv för, har fått tidernas största kärleksgåva.
När vi tagit emot den gåvan och tar vara på möjligheten att dagligen leva nära Gud, hjälper det oss att formas till hans avbild.

Det är ett arbete som aldrig blir klart i det här livet men varje steg på vägen med Jesus är en möjlighet att leva så att vårt tal om Guds nåd och kärlek blir trovärdigt.

Talar vi om en Gud som älskar varje människa och sedan fäller en rasistisk kommentar, gör det inte vårt tal trovärdigt.

Talar vi om att bära varandras bördor, men avvisar flyktingar, blir inte vårt tal trovärdigt.

Säger vi att Gud är trofast och håller sina löften, men vi inte håller vad vi lovar, skadar det trovärdigheten i det vi vill säga om Gud.

Vi ska avrunda med att gå till Matteus.

Matt 21:28-31
28”Vad säger ni om det här: En man hade två söner. Han vände sig till den ene och sade: ’Min son, gå ut och arbeta i vingården i dag.’
29Han svarade: ’Nej, det vill jag inte’, men sedan ångrade han sig och gick. 30Mannen vände sig till den andre och sade samma sak. Han svarade: ’Jag skall gå, herre’, men han gick inte.
31Vilken av de båda gjorde som fadern ville?” De svarade: ”Den förste.” Då sade Jesus till dem: ”Sannerligen, tullindrivare och horor skall komma före er till Guds rike.

De två sönerna syftar på två grupper.
Den första sonen som säger nej till sin far men som sedan ångrar sig och ändå dyker upp, syftar på skaran av socialt utstötta människor som slöt sig till Jesus och Johannes döparen.

Många av dem såg den religiösa eliten ner på.
Det var horor, tullindrivare som jobbade åt ockupationsmakten och människor som hade levt destruktiva liv.

Människor som av olika anledningar levt sina liv i öppen konflikt med hur lagen lärde att man skulle leva.

Men när Jesus mötte dessa människor stötte han inte bort dem.
Han gav dem tillfällen att bli förlåtna och upprättade.
Han lät dem få en glimt av värdet som han såg i dem och det förvandlade deras tro och deras liv blev också i grunden förvandlade.

Den andre sonen som lovade dyrt och heligt att lyda fadern, men som inte syntes till när det gällde, syftade på ett hycklande religiöst ledarskap som påstod sig stå nära Gud, men som tog avstånd från och fördömde de människor som var i störst behov av att få höra om och ta del av Guds stora nåd och kärlek.
Många i den gruppen kunde inte heller ta till sig Jesus därför att han inte passade i deras mall av Messias och rörde sig bland människor de själva inte ens ville röra vid.

Ingen har rätt att se ner på någon annan eller döma ut.
Den vi helt avfärdar har inte ett större behov av frälsning än vad vi själva har.
Vi har alla syndat och gått miste om nåden.
Det är en fälla att tro att vi är så bra att vi fixar det här med frälsningen genom att själva vara duktig.

Tro och liv ska hänga ihop och även om vi lurar oss själva att tro att vi skulle vara bättre än vissa andra, så har vi precis samma behov av nåden.

Det har betydelse att vi växer och under vår vandring får återspegla Jesus, med hur vi handlar och hur vi talar.
Vi kommer också en bit på vägen under våra liv.
Men vi kommer aldrig så långt, att vår frälsning inte helt och hållet beror på kärleken Jesus visade oss på korset.

Att vi blir helgade och lever nära Jesus är viktigt för oss själva och har stor betydelse för hur trovärdigt evangeliet blir, i vår omgivnings öron.
Till detta hör att möta alla människor utifrån Guds kärlek, oavsett om de är hela och rena eller inte.
Oavsett om de är direktörer och pampar, eller om de lever i samhällets marginaler.

Nyheterna om Jesu frälsande kärlek och nåd är till för alla och det är upp till oss att förmedla detta som är kärnan i vår tro, där vi var och en befinner oss.
Och det gör vi bäst när vårt tal om vår tro och våra liv i övrigt hänger ihop.

Vi ber.

Annonser
Publicerat i Predikningar, Tro
%d bloggare gillar detta: