Jag har ju inte bett färdigt!

Min predikan kommer idag att handla om lite olika saker.
Jag kommer ta upp fångenskap, bön, befrielse och tjänst för Guds rike.
Rubriken jag satt är ”Jag har ju inte bett färdigt än!”.

Jag tar min utgångspunkt från en text ur Apostlagärningarna.
Texten handlar om hur Herodes Agrippa på allvar börjat dra åt tumskruvarna mot den unga kristna församlingen.

Han hade nämligen räknat ut att han kunde samla billiga poäng hos folket och de religiösa makthavarna, genom att förfölja den kristna församlingen.

Han upplevde församlingen som oberäknelig och svårkontrollerad, då den varken stod under kungens, eller det judiska prästerskapets direkta styrning.

Agrippa var själv en rätt hal figur.
Gentemot Rom uppträdde han som mycket lojal mot Rom och kejsar Caligula, där visade han bara vördnad för det romerska imperiet.

På hemmaplan däremot gjorde han allt för att framstå som rättrogen och mycket ortodox i sin tro.
Det gjorde att han både kunde ha den romerska kejsarens och den lokala religiösa elitens välvilja, samtidigt, vilket är en imponerande bedrift.
Han dubbelspelade mycket effektivt.

Ett av de viktigaste verktygen i hans låda var att hålla de lokala religösa ledarna i hans egen ringhörna.
Det tog därför inte någon lång stund för honom att räkna ut att den kristna församlingen retade prästerskapet han så gärna ville ha i sin ficka.

Vi kommer in i handlingen när läget blivit mycket allvarligt och farligt för de kristna.
Vi slår upp Apostlagärningarna 12 och läser den första till den sjuttonde versen.

Apg 12:1-17
1Vid den tiden ingrep kung Herodes hårdhänt mot en del av medlemmarna i församlingen.
2Han lät halshugga Jakob, Johannes bror,
3och när han såg att judarna gillade detta fortsatte han och lät också gripa Petrus; det hände under det osyrade brödets högtid.
4Efter arresteringen satte han honom i fängelse, bevakad av fyra vaktstyrkor om vardera fyra man, för att efter påsken ställa honom inför folket.
5Petrus hölls alltså fängslad, och i församlingen bad man ivrigt till Gud för honom.
6Natten innan Herodes hade tänkt ställa honom inför rätta låg Petrus och sov mellan två soldater, bunden med två kedjor, och utanför dörren fanns vakter som bevakade fängelset.
7Då stod där plötsligt en ängel från Herren, och ett ljussken fyllde rummet. Ängeln väckte Petrus med en stöt i sidan. ”Skynda dig upp”, sade han, och då föll kedjorna från Petrus händer.
8Ängeln fortsatte: ”Ta på dig bältet och sandalerna.” Petrus lydde, och ängeln sade: ”Svep om dig manteln och följ mig.”
9Petrus följde med honom ut, men han förstod inte att det var verkligt, det som skedde genom ängeln, utan trodde att det var en syn.
10De passerade en vaktpost och sedan en till och kom till järnporten som ledde ut till staden, och den öppnades för dem av sig själv. När de kom ut gick de gatan ner, och då försvann ängeln.
11Så snart Petrus hade sansat sig sade han: ”Nu vet jag verkligen att Herren har skickat sin ängel och räddat mig ur Herodes händer, undan allt som det judiska folket väntat sig.”
12När han förstod hur det var gick han till huset där Maria bodde, mor till den Johannes som kallades Markus; där var många samlade till bön.
13Petrus bultade på porten, och en tjänsteflicka som hette Rhode gick för att låsa upp.
14Men när hon kände igen Petrus röst blev hon så glad att hon i stället för att öppna porten sprang in och berättade att Petrus stod utanför.
15”Du är tokig”, svarade de. Men hon stod på sig, och då sade de: ”Det är hans ängel.”
16Petrus fortsatte att bulta, och när de öppnade såg de till sin häpnad att det var han.
17Han gav dem tecken att vara tysta, och så berättade han hur Herren hade fört honom ut ur fängelset. Han bad dem tala om det för Jakob och de andra bröderna, och sedan lämnade han dem och begav sig till en annan plats.

I och med att Petrus fängslas är det egentligen kört för honom.
Agrippa hade låtit gripa honom, för att så fort påsken var över döma honom till samma öde som Jakob, i syfte att stärka sin egen makt.

Jakob hade nyligen blivit halshuggen för sin tro.
För Petrus var läget minst sagt allvarligt.
Situationen var mörk och på alla tänkbara sätt hopplös.
Han var under konstant bevakning bakom lås och bom.
Vad domen skulle bli rådde det heller inga tvivel om.

Det finns inget som Petrus vänner kan göra för att rädda honom annat än att be.
Bad, det gjorde de också, ivrigt och ihärdigt, om än de hade svårt att tro att de skulle bli bönhörda.

Medan vännerna bad för Petrus hände något ingen av dem vågat hoppas på.
Gud griper in och bokstavligen fritar Petrus.

Där ligger Petrus, fastkedjad mellan två vakter.
Mellan honom och friheten fanns dels vakterna som han var kedjad till, men också två vaktposter och en stor järnport.
Han har insett att han inte kan göra något och sover, när han plötsligt blir väckt av en lite burdus knuff i sidan.
När han sömnigt och förvånat öppnat ögonen, ser han att det är alldeles ljust i cellen.

Där mitt i fängelset står en ängel som fått i uppdrag att ta ut honom ur fängelset.
Vakterna sover som stockar och märker inte att Petrus kedjor ramlar av och att dörrarna öppnas hela vägen ut till gatan.

Petrus är nyvaken och har lite svårt att avgöra om det som händer är verkligt.
Men han lyder ängelns instruktioner och när han till slut går längs gatan kan han inte annat än konstatera; ”Nu vet jag verkligen att Herren har skickat sin ängel och räddat mig ur Herodes händer, undan allt som det judiska folket väntat sig”

Petrus styrde stegen mot ett hus där han visste att hans vänner brukade samlas.
Han gick till Johannes som kallades Markus hem för att komma i säkerhet.

Lite bonusmaterial som kan vara värt att nämna är att Johannes som kallades Markus är den samme som rest flitigt med Paulus och är också troligen upphovsmannen till Markusevangeliet.

När han knackar på dörren kommer flickan Rhode för att höra efter vem det är som knackar på mitt i natten.
När hon hör och känner igen rösten på andra sidan dörren blir hon alldeles till sig.
Hon blir så överväldigad och glad att hon glömmer bort att släppa in Petrus, som snöpligt nog blir stående kvar på gatan.

Rhode som varit med under den intensiva bönenatten för Petrus, hade honom helt plötsligt utanför dörren.
Hon springer in till vännerna, som fortfarande ber för Petrus.
Hon avbryter dem och utbrister att Petrus står utanför.
Jag kan nästan tänka mig hur någon slänger ur sig; ”Men stör oss inte Rhode ser du inte att vi ber för Petrus”

Petrus satt fängslad och hans vänner bad för honom.
Medan de fortfarande bad hade Gud ingripit och innan de hade avslutat sina böner hade Petrus tagit sig till deras dörr.
Vad Rhode sa, var helt enkelt för bra för att vara sant.

De bad ivrigt för Petrus, men kunde inte tänka sig att bönesvaret bokstavligen var bakom dörren.
När de tillslut går med på att följa Rhode till dörren kan de knappt tro sina ögon och glädjen blir total.
Petrus måste gestikulera för att de inte ska leva om så mycket att de får oönskad uppmärksamhet.
När alla lugnat ner sig lite berättar Petrus om hur Gud räddat honom.
Sedan ber han vännerna att sprida till de andra att han blivit räddad.
Därefter beger sig Petrus ut ur landet och sprider evangeliet utomlands till dess att Agrippa något år senare dör.

Vad kan vi dra för lärdomar av den här händelsen?

Parallellerna kanske inte är helt uppenbara.
Det är ju ingen i Sverige som sitter i fängelse för sin tro, eller hotas till livet av staten.

Det första jag vill tala om är fångenskap.

Petrus var inte bara bakom lås och bom.
Konsekvenserna av att han var inlåst och såg ut att gå en dödsdom till mötes, var att han skulle blivit hindrad från att leva ut missionsbefallningen och sprida Guds rike.

Där tror jag också att det går att dra kopplingar till varje kristens liv.
Många runt om i vår värld sitter i fysisk fångenskap för sin tro.
Men det finns också mycket annat som vi kan vara fängslade av och fastkedjade vid.
Bara för att vi inte sitter i en cell med kedjor runt händerna behöver vi inte vara mindre fågna än Petrus var.
De vi fastnar i eller kedjas vid gör att vi hindras i att utföra vår kallelse att vara och göra lärjungar.
Det kan hindra oss från att se och dela hoppet som Jesus innebär för oss.

Även om det inte rör sig om fysiska kedjor och portar kan det kännas precis lika hopplöst och lönlöst att försöka komma undan.
Vad det är som fängslar oss kan nog variera mycket.
Det kan vara allt från bristande självkänsla till högmod.
Det kan vara allt från svåra omständigheter till en allt för fullspäckad vardag.
Det kan också handla om sådant som vi inte kan förlåta varandra för, eller sånt vi inte kan förlåta oss själva för.

Men precis som Petrus har vi en Gud som befriar oss ur vår fångenskap.
En Gud som finns närvarande även i den mörkaste och hopplösaste fängelsehålan.

Det farligaste som binder en människa och som skymmer allt hopp för oss är synden.
Synder binder oss i vår bortvändhet från Gud och synden varje människa bär mot Gud och medmänniskor, leder inte bara till fångenskap, utan också till en dödsdom.

Men det finns ingen som inte kan räddas.
Gud själv har nämligen låtit domen drabba honom själv och fängelseporten är öppen för varje människa som tar tag i Jesus utsträckta hand.
Frågan är bara om vi följer honom ut i friheten eller om vi bara sömnigt vänder oss när han försöker väcka oss i vår cell.

Det andra jag vill ta upp är hur viktigt det är att vi ber.

Bön är inte bara någonting vi gör utan att det har någon effekt.
Bönen är verksam och ju mer vi ber, ju mer får vi se Gud göra.
Jag vill ta ett färskt exempel.

Missionskyrkan i Skellefteå står i ett helt makalöst läge.
Det är en församling med hög medelålder och små resurser.
På papperet skulle det vara en församling som skulle tyna bort.
Men det är faktiskt en församling som växer.
Församlingen har varken mänskliga eller ekonomiska resurser för att kunna göra så speciellt mycket.
Trotts det växer församlingen och betjänar fler och fler människor.
Att det är så, har att göra med att vi finns på torget och möter nya människor, som också kommer till Alphakurser, gudstjänster och bibelstudiegrupper, men framför allt är jag övertygad om att människors böner är avgörande.

Det är bönsamlingar varje vardags morgon i kyrkan.
Smågrupperna ber för Guds rikes spridning på orten och individer ber.
Om vi både ber om att Gud ska föra människor till tro och vi också handlar i den riktningen, kan Gud göra oväntade saker genom till synes små resurser.

Den tredje saken jag vill ta upp är vikten av att berätta vad vi varit med om.

Petrus berättade så fort han kunde för sina vänner om hur Gud räddat honom.
Vi som levt ett tag med Jesus har alla ett och och annat att dela och det är oerhört viktigt att vi delar det med vår omgivning.
Ditt liv med Jesus är inte din ensak, det är till för att delas med så många som möjligt.

Vi kan också vara fängslade på olika sätt, men liksom Petrus kan vi bli befriade så att vi åter kan stå i tjänst för Gud.
Gud vakar över oss och över spridningen av hans rike.
Därför behöver vi inte sitta fast i våra egna omständigheter.
Vi behöver inte vara rädda och försagda.
Jesus har genom sin kärlek gjort oss fria.
Den kärleken har vi i uppdrag att ge vidare till ett land och en värld som är i desperat behov av kärlek, befrielse, upprättelse och hopp.

Vi ber.

Annonser
Publicerat i Predikningar, Skorped, Tro, Uncategorized
%d bloggare gillar detta: