Hjälparen kommer

Predikans rubrik är idag, hjälparen kommer. Den betoning som kyrkoåret lägger på den här söndagen, har med väntan att göra.
Lärjungarna väntade på att hjälparen, som Jesus lovat skicka, skulle komma.

Vi kan börja med att gå till Apostlagärningarna.
Apostlagärningarna är fyllt av stora och mirakulösa händelser och är därför spännande läsning.
Texten vi ska läsa idag är inte fullt så spektakulär.

Apg 1:12-14
Då återvände de till Jerusalem från det berg som kallas Olivgårdsberget och som ligger bara en sabbatsväg från staden. Och när de kom dit gick de upp till det rum i övervåningen där de höll till, Petrus, Johannes, Jakob och Andreas, Filippos och Tomas, Bartolomaios och Matteus, Jakob, Alfaios son, Simon seloten och Judas, Jakobs son. Alla dessa höll ihop under ständig bön, tillsammans med några kvinnor, Maria, Jesu mor, och hans bröder.

När jag och Emmy gick igenom den här texten inför dagens gudstjänst, sa Emmy något intressant.
”Den här texten är ju bara som en transportsträcka i berättelsen”.

Det är precis vad det rör sig om.
Jesus har just lämnat lärjungarna och nu befinner de sig i tiden mellan att Jesus lämnat dem och att den helige Ande ska komma.
De har upplevt påsken och inväntar pingsten, då Hjälparen ska komma.
Vi rör oss med andra ord i utrymmet mellan det stora och minnesvärda.
Utrymmet där saker och ting mest är som vanligt.

Är då de här verserna från Apostlagärningarna oviktiga?

Hade man lika gärna kunnat stryka dem ur Bibeln?

Varför inte?

Livet som kristen är som livet i allmänhet och inte alltid fyllt av stora upplevelser och milstolpar.
Livet rymmer faktiskt en hel del transportsträckor.
Tid som är mellan sådant som hänt och sådant som kommer.

Om vi går till folk i Skellefteå 2014, hur är det med vår vardag?

Vissa befinner sig nu i transportsträckan fram till semestern.
Andra väntar på att få återse vänner och vårdar minnet av det senaste mötet.
Många av oss har upplevt hur långa nio månader kan vara, när vi väntar barn.
Sedan har vi ju den där tiden som utspelar sig mellan det att löningen tog slut och att den nya kommer.

Någon gång om sänder, får vi de stora och härliga upplevelserna, men för det mesta rör vi oss i tiden mellan livets milstolpar.
Betyder då det att vardagen är obetydlig och något vi helst kunnat snabbspola förbi?

Givetvis inte.

Det är i vardagen vi lever våra liv. Det är där vi odlar våra relationer och det är där vi omsätter det vi tror och tänker i ord och handling.

Så är det också med trons vardag.
Nu och då får vi vara med om de stora och underbara gudsingripandet. Påsken och pingsten i våra egna liv.
Men ofta har troslivet en mer vardaglig karaktär.
Att relationen till Gud inte alltid är markerad av de stora känsloyttringarna betyder inte att Gud är på avstånd.
I bästa fall har han bara blivit en så naturlig del av vår vardag, att han liksom bara finns där vid frukostbordet, eller på bussen.
Alltid tillgänglig för småprat om stort och smått.

Vardagen som lärjunge kan komma in i en bekant och trygg lunk, men med viktiga hållpunkter.
Lärjungarna samlades och höll ihop runt bönen i tiden som skulle kunna ses som en transportsträcka.
Bönesamlingarna hjälpte dem att hålla ihop och att förberedas för det som väntade.

Jag tror att vi genom våra vardagliga trosyttringar, genom våra bönesamlingar och våra gudstjänster, förs samman som grupp, men också att en aktiv vardagstro rustar oss för att hantera framgångar och motgångar, på det andliga och mänskliga planet.

Vad är det då som får den här vardagstron att fungera och hålla?

Hjälparen, den helige Ande.
Det är genom den helige Ande vi förstår och tar till oss tron.
Det är genom den helige Ande som vi får vägledning, klarsyn och kraft att leva i Jesu fotspår, en grå tisdag, likaväl som en härlig söndag.
Det är genom den helige Ande som vår blick dras till Kristus.

Det var också den helige Ande som lärjungarna väntade på, de där dagarna i övre salen.
Lärjungarna hade fått ett löfte som de nu väntade på att få se uppfyllt.

Löftet var detta:
Joh 16:12-15
Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta. Allt vad Fadern har är mitt; därför säger jag att det är av mig han tar emot det han skall låta er veta.

Här får vi veta en del om den helige Ande och vad han gör gentemot oss. Anden hjälper oss att höra, se och förstå Jesus.
Anden vägleder oss också i vår vardag likaväl som när vi hör en predikan.

Men hur blir det om vår vardagstro går knackigt.
Vad blir det av vår gudsrelation när vi känner oss besvikna och trötta, både på Gud och människor?
Vad blir det av oss när inget blev som det var tänkt och vi upplever Gud som allt annat än närvarande?
Är troslivet dödsdömt om luften gått ur vår tro och vårt hopp?

Om jag saknar kraften att få fart på vardagstron igen, är jag då dömd till att bli sittande där jag är och sakta tyna bort som kristen?

Profeten Elia hade en tuff uppgift.
Han var en av få, om inte den ende profeten, i hans samtid som verkade för Gud i nordriket Israel. Kungahuset och stora delar av folket hade börjat tillbe andra gudar och hade övergivit den Gud som verkligen kunde hjälpa dem.
Vid en tidpunkt utmanade Elia 450 baalsprofeter för att visa vilken Gud som faktist hör böner. Ni känner nog till hur baalsprofeterna länge bad om eld utan att något hände och hur Gud satte eld på Elias altare trots att det var dränkt i vatten. Det hela slutade med att baalsprofeterna miste livet.
Man kan tänka sig att det här skulle ha varit en stor seger för Elia.
Händelserna hade dock förnedrat kungahuset och särskilt drottningen som ivrigt understött offrande till Baal.

Isebel, drottningen i Israel utlovade därför att Elia skulle dödas.

Hur tror ni att den store profeten Elia hanterade det hotet?
Tog han det med en axelryckning?

Han var ju ändå Guds smorde profet.

I första kungaboken 19 får vi svaret.

Första Kungaboken 19:3-8
Elia blev rädd och flydde för sitt liv.
Han kom till Beer Sheva i Juda, där han lämnade kvar sin tjänare.
Själv gick han vidare en dagsled ut i öknen, och efter vandringen satte han sig under en ginstbuske och önskade sig döden.
»Det är nog«, sade han, »ta mitt liv, Herre, jag är inte bättre än mina fäder.« Han lade sig ner och somnade där under ginstbusken.
Då kom en ängel och rörde vid honom och sade: »Stig upp och ät!«
När Elia såg upp fick han se en glödkaka och ett krus med vatten vid huvudgärden; han åt och drack och lade sig att sova igen. Herrens ängel kom en andra gång och rörde vid honom. »Stig upp och ät«, sade han, »annars orkar du inte hela vägen.« Elia steg upp och åt och drack, och måltiden gav honom kraft att gå i fyrtio dagar och fyrtio nätter, ända till Guds berg Horeb.

Elia vandrade både bokstavligt och andligen genom öknen.
Han hade varken hopp eller kraft att klara vandringen.
Han hade lagt sig under en buske och gett upp.
Det står att han till och med önskade sig döden.
Så uppgiven och rädd var den stora profeten Elia, som nyligen upplevt Guds stora ingripande.

Men mitt i hans uppgivenhet och hopplöshet, får han mat och kraft från en annan källa.
Gud uppmuntrar Elia och ger honom det han behöver för att ta sig igenom öknen. Gud klev in och hjälpte Elia, så att han skulle orka fram till nästa milstolpe. För när Elia väl tagit sig genom öknen och fram till berget, möter Gud honom där. På berget får Elia se Gud visa sin kraft och Elia får uppmuntrad, på nytt gå ut i tjänst för sin Gud.

Under lång tid före de här händelserna hade det varit svår torka i Israel, men när Elia stått upp mot baalsprofeterna kom regnet som aldrig förr.

I perioder då vi känner att det är väl långt mellan regnen i våra andliga liv, kan det kännas torrt och vi kan sakna och längta efter frodigare tider.
I sådana mellantider, då troslivet är tungrott, får vi hjälp på traven.
Gud är nämligen närvarande även då, genom sin helige Ande.

Han möter och uppmuntrar oss i bönegemenskapen, i gudstjänstlivet och i bibelläsningen. Därför är det viktigt att vi håller fast vid gemenskapen med andra kristna, även i perioder då våra andliga liv upplevs vara stillastående.
I den gemenskapen blir vi genom den helige Ande burna och uppmuntrade av varandra. Det samma gäller den enskilda bönen.
Även om jag ibland bara ber av vana, så är det lika fullt böner Gud hör och de blir tillfällen för Gud att stötta upp mig när jag behöver det.

Tron är en gåva som inte är beroende av mina skiftande sinnesstämningar.
Den är nyckeln Gud gett mig, till den nåd och kärlek, som bär mig både genom livets milstolpar och transportsträckor.

Augustinus, den gamle kyrkofadern, sa något klokt runt detta i en kommentar till dagens psaltarpsalm:

”Vi behöver inte hoppas på vår egen styrka, men på hans nåd.”
Det är alltså inte vår egen kraft som håller liv i vår tro och vårt evighetshopp.
Det är inte orken eller tiden vi har för stunden som är avgörande.

Texten Augustinus kommenterade är denna:

Ps 33:18-22
Men Herren vakar över dem som fruktar honom, över dem som hoppas på hans nåd, han räddar dem från döden och håller dem vid liv i hungertid. Vi sätter vårt hopp till Herren, han är vår hjälp och vår sköld. I honom har våra hjärtan sin glädje, vi förtröstar på hans heliga namn. Herre, låt din nåd vila över oss, ty vi hoppas på dig.

Det är alltså inte jag som bär tron, utan tron som bär mig.

Vi ska också påminna oss om att vår vandring i tron inte ser lika dan ut hela tiden. I perioder växer det så det knakar och i perioder upplever vi att vi bara väntar otåligt och uppgivet. Stundtals brottas vi med tron och stundtals är tron vår enda trygghet. Ibland är tron bara en del av vår vardag och ibland överväldigas vi av den helige Andes genomslag.

En period av torka i troslivet betyder alltså inte att regnet aldrig mer kommer.
Precis som med trissreklamen, ”plötsligt händer det”.

Hjälparen, den helige Ande har kommit och är tillgänglig för oss.
Alla har vi tillgång till honom, både då vi upplever livets stora milstolpar och när vi bara behöver kraft att ta oss genom en period av torka.
Genom den helige Ande, bär tron vår vardag, oavsett hur den för ögonblicket ser ut.

Vi ber.

Annonser
Publicerat i Predikningar, Tro
%d bloggare gillar detta: