Apostlsdagen- Sänd mig!

Idag är det apostladagen och temat för gudstjänsten är sänd mig!

Sänd mig!

Vågar vi svara så, när Gud söker efter människor, som vill gå i hans ärenden.

När vi pratar om kallelse är det lätt att vi tänker på missionärer och predikanter, som med övertygelse och vältalighet talar om Gud, både när och fjärran. 

Den typen av människor lever absolut med en kallelse från Gud över sina liv. 

Men de som inte predikar regelbundet, eller reser världen runt med en bibel i handen, är de också kallade?

Jag tror att varje människa är kallad av Gud.

Det handlar först och främst om kallelsen att komma tillbaka till Gud, som längtar efter varenda en av oss. 

När Gud fått ta emot oss i sin famn, så har han ett uppdrag till oss.

Uppdraget är att berätta för världen att Guds famn står öppen för alla som vill komma till honom, oavsett vilket bagage vi har.

Det är ett fantastiskt uppdrag att ha. 

Vem gillar inte att komma med goda nyheter.

-Gud finns, han älskar dig, han vill förlåta dina synder och han vill att du ska lära känna honom.

Vem skulle inte vilja höra ett sådant budskap? 

Varför ropar vi då inte det här, till alla vi möter på gatan?

Det skulle bli svårt att framstå som trovärdiga, om vi ropar och tränger oss på.

Det bästa sättet att sprida evangeliets goda nyheter är inte alltid från en talarstol, eller med en megafon.

Det kan vara nog så framgångsrikt att prata om sin tro i mindre sammanhang, så som runt det egna köksbordet. 

Vi har haft en del stora predikanter genom historien, genom vilka många kommit till tro. 

Samtidigt tror jag, att nog så många, kommit till tro genom vad deras vänner och släktingar berättat för dem. 

Du är kallad att vara en lärjunge till Jesus, som visar dem som du har runt dig, på den räddning du själv fått ta del av.

Ja, men det här vet vi ju redan.

Det är ju lätt att säga att vi ska berätta om vår tro för andra, men tänk om jag är blyg då?

Eller jag kanske inte träffar så mycket folk?

Jag kanske tycker att jag är för gammal, eller för ung och oerfaren.

Det är ju lätt att känna sig liten, i skuggan av bibelns hjältar.

Det kan också vara lätt att känna sig otillräcklig i jämförelse med de som sitter bredvid oss i kyrkbänkarna. 

Fromma och goda proffskristna som vi inte kan mäta oss med. 

Men behöver man vara i rätt ålder, vara allt igenom helgjuten och ha stort självförtroende för att kunna svara; Sänd mig! när Gud söker arbetare.

Det finns en del exempel i bibeln på människor som lämnat enorma avtryck, men som själva inte tyckt att de skulle duga till de uppdrag Gud kallat dem till. 

Mose tyckte sig vara helt fel kille att leda folket ut ur fångenskapen i Egypten. 

Hur gick det med det uppdraget?

Det hängde inte bara på Mose att folket skulle släppas.

Gud skickade Moses bror Aron att hjälpa Mose och framför allt utförde Gud stora under. 

Gud kallar oss inte att själva utföra det omöjliga. 

Han kallar oss att tillsammans med varandra och med honom, hämta in skörden han förberett.

En annan av bibelns hjältar som inte trodde sig vara kvalificerad för det Gud kallade honom till var Jeremia.

Jeremia var till en början inte förtjust i att vara Guds utvalda sändebud.

Han tvivlade inte det minsta på att det var Gud som sände honom och han tvivlade heller inte på budskapet. 

Däremot var han inte särskilt säker på att han var rätt kille för uppgiften.

År 627 f.kr höll den politiska och militära kartan på att ritas om i mellanöstern.

Assyrien höll på att falla sönder och Babylon tornade upp sig som ett hotfullt och skrämmande åskmoln för små riken som Juda. 

Mitt i den stora omvälvningen talade Gud till en 20 årig kille i Juda. 

Vi ska läsa hur Jeremia upplevde den kallelsen.

Jer 1:4-10 

4Herrens ord kom till mig:

5Innan jag formade dig i moderlivet

utvalde jag dig,

innan du kom ut ur modersskötet

gav jag dig ett heligt uppdrag:

att vara profet för folken.

6Men jag svarade: ”Nej, Herre, min Gud, jag duger inte till att tala 

– jag är för ung!” 

7Då sade Herren till mig:

Säg inte att du är för ung

utan gå dit jag sänder dig

och säg det jag befaller dig!

8Låt dem inte skrämma dig,

ty jag är med dig

och jag skall rädda dig,

säger Herren.

9Och Herren sträckte ut handen, rörde vid min mun och sade:

Jag lägger mina ord i din mun.

10I dag ger jag dig makt

över folk och riken.

Du skall rycka upp och vräka omkull,

förstöra och bryta ner,

bygga upp och plantera.

Gud själv talar med den unge Jeremia och ger honom ett uppdrag.

Hur tar Jeremia det hela?

Man kan ju tycka att naturliga reaktioner vore att antingen svimma, eller hoppa högt av glädje och stolthet över att bli utvald på det sättet.

Jeremia varken hoppar högt eller faller avsvimmad till marken.

Han börjar invända mot Guds rekryteringsfärdigheter.

Jeremia uttrycker tydligt att han är för ung och saknar den pondus som en profet borde ha.

Han säger till och med att han inte duger till att tala till folket, av just denna anledning. 

Vi kan nog känna igen oss i Moses och Jeremias reaktioner på att bli kallade. 

När vi läser missionsbefallningen och förstår att den är riktad till oss personligen, kan vi lätt börja skruva på oss.

Visst är det Goda nyheter att Jesus dött för våra synder och genom uppståndelsen öppnat vägen bortom döden för oss. 

Men vad har lilla jag för kvalifikationer att förmedla detta.

Jag som inte är hälften så bra som många andra.

Men hur handskades Gud med Jeremias invändning.

Sa han: OK du har rätt, jag borde vända mig till någon med bättre kvalifikationer.

Nej Gud svarar som han brukar i  Jer 1:7-8

7Då sade Herren till mig:

Säg inte att du är för ung

utan gå dit jag sänder dig

och säg det jag befaller dig!

8Låt dem inte skrämma dig,

ty jag är med dig

och jag skall rädda dig,

säger Herren.

”Jag är med dig” och ”jag är med er”, är något Gud noga påpekar när han kallar oss. 

Han sa det till Jeremia och Jesus sa det till lärjungarna när han gav dem missionsbefallningen och han säger det till dig.

Jag är med dig!

 

Vi är alla kallade att bjuda in till Guds rike.

Men vi har alla olika förmågor och resurser.

Detta gör också att vi alla bidrar i olika uppgifter.

Så var det också i den tidiga församlingen.

Vissa jobbade praktiskt.

Andra bidrog med ekonomiska resurser.

Några upplät sina hem som mötesplatser.

Församlingens medlemmar bar allt från omsorg av änkor, sjuka och fattiga till missionsresor, bönesamlingar och bibelundervisning tillsammans.

Kanske viktigast av allt var att man bar varandra i bön och kärlek.

Vi kan alla bidra någonstans till att ta in skörden av människor som vi är kallade till. 

Vi står inte ensamma i detta. 

Gud själv är med oss och vi får bära varandra, med våra böner och de gåvor som Gud lagt ner i var och en av oss.

Det finns inga oviktiga arbetare i Guds rike. 

Vi har alla funktioner som vi kan fylla på ett unikt sätt. 

Uppgifterna kan variera under livet, men i alla omständigheter, är vi kallade att bära in människor i den varma Gudsfamn, som bär oss.

Det spelar ingen roll vem du är, eller vilka förutsättningar du har.

Dina böner och dina insatser har betydelse.

Gud själv gör det stora arbetet och vi får berätta om det på det sätt som vi bäst kan.

Ett medkännande öra, kan säga nog så mycket om Guds kärlek, som en predikan. 

Ett samtal med en som är ensam, kan bära undertonen av Jesu varma blick.

Att förlåta någon man har all rätt att inte förlåta, kan ge tyngd åt orden om en Gud som är gränslös i sin vilja att försonas.

Att vara sänd av Gud kan innebära långa missionsresor.

Men för de flesta av oss, är det att leva som lärjungar mitt i vardagen.

Det är att låta Jesus få färga vårt sätt att tänka, 

vårt sätt att vara 

och vårt sätt att möta andra. 

Lever vi med Jesus i livets förgrund, kan det vara så, att vi ibland är sända som tydliga hälsningar från Gud, utan att vi själva ens vet om det alla gånger.

 

Jag har flera gånger blivit överraskad av hur Gud skickat människor till min undsättning, utan att de själva vetat om det. 

Vore det inte fantastiskt, om vi som kristna fick ha Jesu kärlek så klar för oss, att den återspeglades till människorna vi möter. 

Vore det inte underbart om vi trotts våra brister och invändningar, fick vara sända till människor, som längtar efter den kärlek bara Gud kan ge.

Vore det inte gott om vi i stor ödmjukhet fick leva ut vår tro och vårt hopp, på ett sådant sätt, att människor tror på oss, när vi pratar om Jesus som vår personlige räddare.

Det vi fått genom Jesus:

Syndernas förlåtelse, det eviga livet och gemenskap med Gud själv.

Är för underbart och för värdefullt att hålla för oss själva.

Låt oss därför komma ihåg att be Gud visa oss, på vilket sätt han vill sända just dig och just mig, just idag.

Innan vi ber tillsammans vill jag läsa dagens psaltartext låt den inspirera dig:

Ps 40:6-12

6Stora är de ting du har gjort,

dina under, Herre, min Gud,

och dina planer med oss.

Ingen kan mäta sig med dig.

Jag vill tala och berätta om dem,

men de är fler än jag kan räkna.

7Slaktoffer och matoffer önskar du inte,

du har lärt mig att lyssna.

Brännoffer och syndoffer begär du inte,

8därför säger jag: Jag är här.

I bokrullen står vad jag skall göra.

9Gärna gör jag din vilja, min Gud,

jag har din lag i mitt hjärta.

10Jag bär bud om din trofasta hjälp

till den stora tempelskaran.

Jag håller inte tillbaka mina ord,

det vet du, Herre.

11Jag tiger inte om din hjälp,

att du är trofast och räddar förkunnar jag.

Jag döljer inte din godhet och trohet

för den stora tempelskaran.

12Du, Herre, håller inte tillbaka

din barmhärtighet mot mig,

din godhet och din trohet

skall alltid bevara mig.

Vi ber.

Annonser
Publicerat i Predikningar, Tro
%d bloggare gillar detta: