Tredje söndagen efter trefaldighet- Förlorad och återfunnen

Idag kommer min predikan att utgå ifrån berättelsen om den förlorade sonen. För de flesta av er är det nog en välkänd berättelse. 

Den har använts i allt från Rembrants tavlor till modern populärkultur och till och med en Iron Maiden låt. 

Vi börjar med att läsa berättelsen om en förlorad son som Jesus berättar i Lukas 15 kapitel.

Luk 15:11-32

11Han sade: ”En man hade två söner. 

12Den yngste sade till fadern: ’Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min.’ Då skiftade fadern sin egendom mellan dem. 

13Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar. 

14När han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. 

15Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. 

16Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något. 

17Då kom han till besinning och tänkte: ’Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. 

18Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. 

19Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.’ 

20Och han gav sig av hem till sin far. Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom. 

21Sonen sade: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.’ 

22Men fadern sade till sina tjänare: ’Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. 23Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. 

24Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’ Och festen började.

25Men den äldste sonen var ute på fälten. När han på vägen hem närmade sig huset hörde han musik och dans. 

26Han kallade på en av tjänarna och frågade vad som stod på. 

27Tjänaren svarade: ’Din bror har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven därför att han har fått tillbaka honom välbehållen.’ 

28Då blev han arg och ville inte gå in. Fadern kom ut och försökte tala honom till rätta, 

29men han svarade: ’Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. 

30Men när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven.’ 

31Fadern sade till honom: ’Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. 32Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’”

Visst har vi hört den här berättelsen förut.

Den dyker upp tillsammans med liknelsen om det förlorade fåret och liknelsen om det förlorade myntet. 

Vet ni i vilket sammanhang Jesus använder de här liknelserna?

Jesus använder de här liknelserna i samband med att han blivit kritiserad av fariséerna för att han umgicks med människor som var orena och omoraliska.

Fariséerna var en grupp med stort inflytande som ansåg att människor som inte levde efter Mose lag var orena och förkastliga.

Jesus visar genom liknelsen om den förlorade sonen hur Gud förhåller sig till dem som vare sig lyssnat eller brytt sig om honom.

Den här liknelsen rymmer så mycket och det finns så mycket vi kan hämta här. Vi börjar med att se på vilka karaktärer som finns i berättelsen.

Vi har fadern som i liknelsen representerar Gud.

Vi har också de två sönerna.

Den äldre som var trogen sin far och som hade en stark känsla för rättvisa.

Sedan har vi den yngre sonen som förolämpar sin far och förskingrar hälften av vad fadern ägde, men som ändå var välkommen hem.

Jag tänker mig att fariséerna kände igen sig i den äldre brodern som värderade ära, rättmätig lön och rättmätiga straff.

Många av de som kom till tro på Jesus kände nog igen sig mer i den yngre brodern, som bränt all rätt att få kalla sig för sin faders son och ändå blir älskad av sin far.

Tänk er att ni finns med vid köksbordet när berättelsen tar sin början.

Familjen är samlad till måltid.

På bordet finns bröd, kött, mjölk och grönsaker från det egna jordbruket.

Familjen hade alltid vad de behövde, ja till och med ett överflöd, så att de kunde ha anställda som jobbade på gården. 

Fadern och bröderna hade satt sig ner efter en lång arbetsdag ute på fälten när den yngre brodern sätter ord på något som han tänkt länge.

Han hade längtat efter att se sig om i världen och han ville uppleva alla de upplevelser som familjens pengar kunde användas till. 

Han hade planerat och drömt om allt han kunde göra, om han inte var bunden till fadern och livet på gården. 

Så kommer den förfrågan som måste ha krossat hans fars hjärta.

Sonen kräver ut sin del av arvet innan fadern dött. 

Med andra ord visar sonen att han vill ha det som fadern kan ge honom i form av ett arv, men han är inte intresserad av sin far.

Sonen säljer allt han fått av sin far och beger sig till ett annat land där han kan finna flest nöjen att lägga pengarna på. 

Storebrodern såg vad hans lillebror gjort mot fadern och han måste ha blivit besviken, arg och bitter på sin bror. 

Den yngre brodern anlände så småningom till ett nytt land med mycket pengar på fickan och alla möjligheter låg öppna för honom.

Han hade mer pengar än de flesta och han var självständig, fri och oberoende. Livet hemma på gården var nog bara ett svagt minne. 

Det fanns inget han inte kunde köpa sig och inga problem hans pengar inte kunde lösa. Han kunde också hänge sig åt nöjen och fester som var allt annat än måttliga. Men så kom en dag när hans pengar tagit slut. 

Landet han bodde i drabbades av hungersnöd och han kunde inte få mat på bordet ens som svinvaktare. All trygghet som hans pengar gett honom var borta. Lyckan han trodde sig kunna finna i det nya landet hade bytts mot ett förnedrande jobb och en tom mage. Inget av det han skaffat sig genom att lämna sin far och sin bror var kvar. Allt var borta och förlorat.  

Han förstod att han inte skulle kunna klara sig själv längre. 

Men hur skulle han kunna resa hem efter det han gjort mot sin far? 

Hur skulle han kunna se sin far i ögonen? 

Han förstod att han inte längre förtjänade att vara sin faders son, men kanske kunde han få jobba som en av gårdens anställda och i alla fall få mat på bordet. 

Han visste att han förmodligen skulle bli avvisad och med all rätt, men han hade ingen annan stans att ta vägen. 

Så reser han hem, med en klump av skam i magen och ångest över bröstet. 

När han närmar sig gården får hans far syn på honom.

Fadern ser en härjad och sliten figur dyka upp på vägen mot huset. 

Den han ser är hans son. 

En son han fruktat var död men som återvänt till honom. 

Pappan släpper det han har i händerna och rusar fram till sin son kramar om honom med all sin kraft. 

Sonen försöker få fram talet han övat på hela resan. 

’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.’ 

Längre än så hinner han inte innan fadern avbryter honom med att ställa i ordning den största välkomstfest som gården någonsin sett. 

Han ser till att sonen får på sig nya fina kläder och bjuder på den bästa mat gården har att erbjuda.

 

Hur tror ni att den hemvändande sonen kände sig?

Jag tror att han överväldigades av att hans far kunde älska honom så mycket trotts allt han gjort mot honom.

Men när festen pågått ett tag kommer den äldre sonen hem.

Hur reagerade han när han fick veta varför det firades på gården?

Han lät sin bittra besvikelse skina igenom. 

Han kunde inte förstå hur hans bror som gjort så mycket ont kunde få ett sådant välkomnande, då han själv aldrig fått en sådan fest, fast han stannat hemma och hjälpt sin far med allt. 

Han ställer också sin far mot väggen, men fadern svarar lugnt: 

’Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’

Genom det svaret lär Jesus oss att vi alla är lika värdefulla och älskade i Guds ögon, oavsett om vi jobbat hårt för att förtjäna det, eller om vi på alla sätt gjort bort oss. 

Guds kärlek och frälsning erbjuds alla. 

Det avgörande är om vi vill återuppta kontakten med vår skapare eller inte.

Överför vi berättelsen på oss själva så är vi nog, oftare än vi vill erkänna det, sonen som säger till Gud att vi inte behöver honom och klarar oss bättre själva. 

På samma gång tror jag att vi nog så ofta kan vara brodern som förkastar den vi tycker handlat mycket illa och då glömmer vi lätt att Guds kärlek och nåd riktas just till oss som har fel och brister.

För Gud är glädjen över en människa som söker sig hem långt större än vi anar. Även om vi dömer ut oss själva som ovärdiga att vara Guds barn, även om andra skulle se på oss med förakt, även om vi ser på oss själva med med smärta och besvikelse, så är det inte så Gud ser på oss. 

Han ser sina barn som han älskar och längtar efter. 

Jesus umgicks med människor som andra tog avstånd från, människor som förbrukat andras förtroende. 

Människor som dömdes ut för sina handlingar eller sin grupptillhörighet tog inte Jesus avstånd ifrån.

Han visar på Guds kärlek genom att förlåta och försonas med oss som inte egentligen förtjänar det. 

Det är det som kallas nåd. 

Den nåden får sitt yttersta uttryck när Jesus går i döden, så att en mänsklighet som tagit avstånd från Gud, skulle ha möjligheten att vända hem igen. 

Även om vi på det mest magstarka sätt tagit avstånd från Gud vill han välkomna oss hem.

  

Det är allt för lätt att glömma Gud och för all del oss själva, i jakten på tillfällig lycka och tillfällig trygghet. 

Det är så lätt att glömma det eviga och bestående, när vi är mitt uppe i det vi kan uppnå själva för stunden.

När vi lever i välstånd kan det vara frestande att tro att vi klarar oss själva, att vi är starka och självständiga.

Men vad kan vi skaffa oss för trygghet som är garanterad och bestående?

Vi kan förlora, relationer, hälsa, tillgångar och till och med oss själva.

Vi kan uppnå mycket och lyckas med relationer, karriär och personlig utveckling. 

Men allt detta är oerhört skört och livets förutsättningar är inte rättvisa. 

Vare sig vi är lyckade eller misslyckade på dessa områden har 

livet sin beskärda del av sorg och glädje. 

Vi kan inte undvika att vi är sköra och dödliga. 

Vi lyckas inte med allt. 

Vi lever här en kort tid och när vi dör har vi ingen glädje av allt vi samlat. 

Då blir det eviga viktigt för oss. 

När vår vardag går sönder, när vi upptäcker att vi inte räcker till, då kan även den som inte tyckt sig behöva Gud vända sig till honom för hjälp. 

Hur möter då Gud den människa som i desperation söker honom?

Är man välkommen hem även om man sedan länge sagt upp bekantskapen med Gud och kanske till och med förnekat hans existens?

Stänger Gud dörren och säger skyll dig själv?

Nej. 

Han rusar fram till den som vänder hem till honom och omfamnar det barn han så längtat efter.

Vi ber.

Annonser
Publicerat i Predikningar, Tro
%d bloggare gillar detta: