Tron i praktiken

Idag kommer min predikan att handla om tron i praktiken.
Som kristna har vi läror, värderingar och traditioner som är tätt förknippade med att vara en kristen.

Vi tror på en enda Gud.
Vi tror att denna ende Gud älskar oss så mycket, att han i självutgivande kärlek, blev en människa och levde som en av oss, för att till slut ta på sig straffet för våra synder, så att vi skulle kunna komma till Gud skuldfria.
Vi tror att denna älskande Gud, leder, utrustar och styrker oss genom sin heliga Ande.

Vi tror att vi i bibeln har ett rättesnöre för hur Gud vill att vi ska leva.

Vi tror att Gud hör våra böner och vi tror att han svarar oss när vi ber.

Vi tror att vi som följer Jesus ska vara ett salt i världen.

Men vad får allt detta för uttryck i praktiken?

Vi lever i en tid då det blir frestande att forma sin tro och sina värderingar efter vad som är minst besvärligt, men som kristna ska vi inte forma Gud till vår avbild.

Som kristna ska vi istället, genom mötet med Guds gränslösa kärlek, förvandlas, formas och fostras till att allt mer likna honom.

Att vara en lärjunge är inte bara att tro att Bibeln talar sanning om Gud.
Att vara en lärjunge är inte bara att regelbundet gå till kyrkan.
Att vara en lärjunge är inte bara att för egen del bära en tro och en övertygelse.
Att vara en lärjunge är att tro på och följa Jesus i alla situationer och i alla delar av våra liv.

Vi ska läsa en text ifrån Jakobsbrevet 1:22-27
Det finns mycket mer matnyttigheter i det här brevet, men vi börjar med det här stycket.

Jak 1:22-27
Bli ordets görare, inte bara dess hörare, annars tar ni miste.
Den som hör ordet men inte gör vad det säger, han liknar en man som i en spegel betraktar sitt eget ansikte:
han ser sig själv men går därifrån och har strax glömt hur han såg ut.
Men den som har blickat in i den fullkomliga lagen, frihetens lag, och håller sig till den och inte glömmer vad han hört utan verkligen gör något, han blir salig genom det han gör.
Den som menar sig vara from men inte kan tygla sin tunga utan lurar sig själv, hans fromhet är ingenting värd.
Men att söka upp faderlösa och änkor i deras nöd och hålla sig själv obesmittad av världen, det är en fromhet som är ren och fläckfri inför vår Gud och fader.

Jakob påminner om många viktiga saker i sitt brev.
Framför allt framhåller han, att vi måste låta det vi lärt oss från evangelierna, få forma hela vårt sätt att leva.
Det vi möter och utforskar i predikan, bibeln och bönen, måste få nå längre än våra tankar och bli till praktiska uttryck av omsorg.

Jakob framhåller också att vi inte ska låta oss färgas av omvärldens trender, så att vi helt sonika bara gör och resonerar som samhället i övrigt.
Istället ska vi genom vad vi gör, säger och prioriterar, visa på den Gud vi tror på.

Samhällens etik och människosyn varierar och svänger snabbt, men Gud är konstant.
Han älskade alla människor till den grad att han gav sig själv i vårt ställe.
Guds kärlek är gränslös och oerhörd och vi är uppmanade att älska varandra, så som han älskat oss.
Vi uppmanas att be för dem som förföljer oss och visa omsorg om människor som andra tar avstånd från, eller går omvägar runt.

I vårt land och i vår omvärld vinner högerextrema grupper mark, med argument som ofta handlar om vem som är och inte är min nästa.
Vem som angår mig och vem som inte är mitt ansvar att ta hand om.
Retoriken handlar inte sällan om att utmåla den som inte kunnat etablera sig i samhället, som en icke önskvärd och kostsam parasit.

Jimmie Åkesson talar sig varm för att vi inte har råd att hjälpa människor som flyr för sina liv.
Han talar om hur vi istället borde satsa på att hjälpa människor i deras hemländer, så att de inte behöver komma hit.
Visst är det en fin tanke, men hur hjälper man någon i sitt hemland,
om hemlandet i sig är en plats där människor dödas för sin tro, sin hudfärg, eller sin övertygelse.
Att inte ta emot människor som flyr från den sortens förtryck, är som att inte ta emot människorna som flydde undan Hitlers koncentrationsläger.

På torgen i svenska städer har vi fått se fler och fler människor, som rest hit för att tigga för sin överlevnad och debatten går hög om huruvida vi ska ta oss an de här människorna, eller låtsas att vi inte ser dem.

Tiggaren på gatan påminner oss om hur orättvist fördelade resurserna är, men innebär den orättvisan, att den som tigger är en mindre värdefull människa, än den som tiggaren vänder sig till?

Vi ska läsa ett stycke till från Jakobsbrevet

Jak 2:1-9
Mina bröder, gör inte skillnad på människor, ni som tror på vår förhärligade herre Jesus Kristus.
Tänk om det i er synagoga kommer in en man med guldringar på fingrarna och vita kläder och samtidigt en fattig man i smutsiga kläder.
Om ni då bara har ögon för den finklädde och säger till honom: ”Här är en bra plats för dig”, men till den fattige: ”Ställ dig där borta”, eller ”Sätt dig på golvet vid mina fötter” –
gör ni då inte åtskillnad och fäller orätta domar?
Hör på, mina kära bröder: har inte Gud utvalt dem som är fattiga i världens ögon och skänkt dem trons skatter och arvsrätt till det rike han har lovat dem som älskar honom?
Ändå visar ni förakt för den fattige.
Är det inte de rika som förtrycker er och släpar er till domstolarna?
Är det inte de som smädar det härliga namn som har uttalats över er?
Om ni uppfyller lagens kungsbud, det som enligt skriften lyder: Du skall älska din nästa som dig själv, då gör ni rätt.
Men om ni gör skillnad på människor begår ni synd, och lagen stämplar er som överträdare.

Vi ska som Jesu lärjungar, se på våra medmänniskor, på det sätt som han ser på oss.
Nämligen med kärlek och nåd.
Vi ska inte behandla andra väl för att de tillhör vår grupp, eller kan ge oss gentjänster.
Vi ska möta andra med kärlek oavsett status, bakgrund eller utseende, därför att det var så Jesus mötte människor.
Jakob påminner oss i den här texten, om det bud som Jesus själv framhöll som det högsta budet.
Nämligen, att vi ska älska Gud med allt det vi har och vår nästa ska vi älska som oss själva.
Börjar vi hitta sätt som gör att människor inte behöver räknas som vår nästa, har vi brutit mot just det budet.

Spännande nog är det just när vi aktivt lyder det här budet, som guds rike blir synligt och trovärdigt.
I åratal har det talats om att kyrkan förlorat sin plats i samhället och att tron inte längre är relevant.

Hur får vi då ett sekulärt land som Sverige att åter vända sitt hjärta till Gud?

Hur får vi människor att lyssna till och tro på evangeliet?

Vi gör det genom att älska Gud med hela vårt hjärta och med all vår kraft och genom att älska vår nästa som oss själva.

När vi i praktiken och av uppriktig kärlek, visar omsorg om andra människor, får det vi säger om Jesus, en helt annan trovärdighet och vikt, jämfört med om vi bara talat om Jesus i predikstolen.
När vårt lärjungaskap leder till praktiskt uttryckt kärlek, öppnar det dörren för evangeliet, även hos den som tidigare dömt ut alla troende som hycklare.

I församlingen jag tillhör i Skellefteå, brukar vi varje höst och vår, ställa upp ett tält på torget.
I det här tältet bjuder vi förbipasserande på kaffe och berättar om församlingens verksamheter och vi bjuder speciellt in till Alfakurser.
Ibland blir samtalen korta och strama och ibland förvånansvärt djupa och innerliga.

En av kvinnorna i församlingen, har en särskild förmåga att se och möta människor med en oerhörd värme.
Vi kan kalla henne Cathrine, för det är så hon heter.

En dag på torget, uppmanade hon glatt en förbipasserande kvinna att stanna på en kopp kaffe.
Kvinnan, som hade sina barn stojandes runt sig, blev stående en stund, utan att säga något.
Cathrine hade snabbt stegat fram till kvinna och fattat hennes hand.
Kvinnan tittade upp på Cathrine med tårar i sina ögon.
”Vill du… …vill du prata med mig?”
Kvinnan var en flykting som levt ett par år i Sverige, utan att ha mött minsta omsorg eller omtanke.
Helt plötsligt hade en annan människa visat intresse för henne och hennes situation.

Kvinnan, som var bekännande muslim, var så rörd av mötet med Cathrine,
att hon började besöka kyrkan på dagarna och anmälde sig till en alphakurs.
Det blev en del praktiskt att lösa runt detta, då hon var ensamstående och inte hade någon som kunde passa hennes barn under kursen.
En av församlingens medlemmar ställde upp och lekte med barnen varje kväll under hela alphakursen och barnen kände sig snabbt hemma.
Kvinnan hade lite svårt att förstå språket, men hängde ändå med hjälpligt i kursen och hon trivdes.
Hon till och med lagade maten till kursdeltagarna vid något tillfälle.
Hon lyssnade intresserat på föredragen och samtalen, men höll fast vid:
”Jag är muslim!”.

Men i slutet på kursen, kom av någon anledning, Jesu liknelse om den förlorade sonen upp, i ett samtal runt bordet och hon var synligt berörd.
När kvällen var slut, bad hon om att få prata med mig i enrum.
Hon ville få bekräftat, att Gud älskar oss lika gränslöst som pappan älskar sin son i liknelsen.
Efter en stunds samtal kom frågan:
Andreas, vad måste jag göra för att bli en kristen?

Hon hade mött omsorg i form av ett varmt samtal och en kopp kaffe och det hade burit vidare, hela vägen till en tro och en relation till Jesus.

Tänk vad en liten handling av omsorg kan leda till!

Slutligen vill jag lämna er med Jesus egna allvarliga vädjan om att låta vår tro bli till praktiskt uttryckt kärlek.

Vi läser från Matteus 25:31-40

Matt 25:31-40
När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron.
Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna.
Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster.
Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse.
Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig,
jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’
Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka?
När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’
Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’

Vi ber.

Annonser
Publicerat i Predikningar, Tro
%d bloggare gillar detta: