Andra söndagen efter trefaldighet- kallelsen till Guds rike

Idag kommer predikan att handla om kallelsen till Guds rike. 

Den kallelsen kan summeras i den uppmaning och inbjudan som Jesus riktar till sina lärjungar.

Den är kort och kärnfull.

”Följ mig!”

Den här uppmaningen riktas också till dig.

Oavsett om du ser dig som en kristen eller inte, så är orden ”följ mig” inget du kan stå likgiltig inför.

För många av oss innebär uppmaningen och utmaningen, att ta nya steg och fördjupas i vår relation med Jesus, så att vi fortsätter formas och färgas av honom.

För andra kan det handla om att för första gången slå följe med Jesus och kliva in i ett nytt liv med honom.

När vi uppmanas av Jesus att följa honom kan vi ibland slå det ifrån oss.

Men kan det verkligen gälla mig?

Jesus låter knappast vem som helst följa honom?

Jag är inte den religiösa typen?

Jag är inte någon som Jesus skulle ha nytta av i sitt rike?

Andra invändningar kan ha att göra med att fortsätta att följa Jesus.

Jag är ju redan trygg och väl förankrad i min tro, vad mer kan jag behöva?

Att följa Jesus är en möjlighet vi alla får ta del av om vi bara vill.

När vi väl slagit följe med Jesus finns det ständigt nya upptäckter att göra.

Vi får följa Jesus in i en fördjupad relation till honom, men vi får också följa hans steg fram till andra som behöver honom.

Dagens evangelietext är hämtad från Markus 2:13-17

Mark 2:13-17

Och han gick längs sjön igen. Alla människor kom till honom, och han undervisade dem. När han gick där fick han se Levi, Alfaios son, sitta utanför tullhuset, och han sade till honom: ”Följ mig!” Och Levi steg upp och följde honom.

När Jesus sedan låg till bords i hans hus var det många tullindrivare och syndare som låg till bords tillsammans med honom och hans lärjungar, för det var många som följde honom. När de skriftlärda bland fariseerna fick se att han åt med syndare och tullindrivare sade de till hans lärjungar: ”Äter han med tullindrivare och syndare?” Jesus hörde det och sade: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.”

Jesus blir ifrågasatt av skriftlärda och fromma fariséer. 

Han blir gång på gång hånad för att han har samröre med fel sorts människor. För en och annan farisé var det nog också just detta som gjorde det omöjligt för dem att tro på Jesus. 

Han uppförde sig inte på ett sätt som fariséerna ansåg fromt. 

Fariséerna ägnade stor möda på att undvika alla som man ansåg vara orena eller mindre fromma än dem själva. 

De förespråkade hårda straff för dem som bröt mot lagen och ansåg sig själva värda Guds kärlek, eftersom de tyckte sig vara så mycket frommare än andra. 

De väntade sig också att Messias skulle komma och upprätta en självständig Judisk stat. 

De väntade sig att Messias skulle skipa rätt och straffa alla som brutit mot Guds bud. 

Märk väl att fariséerna ansåg sig vara kapabla att inte bryta mot några bud, det var alla andra som var orena syndare i varierande grad. 

Så dyker det upp en kringvandrande man som skulle kunna vara Messias, om än han inte ännu på bred front förknippats med titeln. 

Men den här märkliga mannen beter sig inte på ett sätt som fariséerna kan ta till sig.

Han bjuder hem sig till människor som var omoraliska, orena, föraktade och inte minst syndare. 

Levi som Jesus bjudit hem sig till i texten sågs nog av fariséerna som en svikare och en förrädare. Tullindrivare var inte populära av flera skäl. 

Dels var de en påminnelse om att man levde under romersk ockupation, 

men värst var nog att tullindrivarna gjorde sig pengar på sina landsmäns bekostnad. 

Att Jesus inte tog avstånd från tullindrivarna och till och med bjöd hem sig till sådana människor stack i ögonen på en och annan. 

En rättfärdig människa skulle inte omfamna ockupanternas hantlangare på det sättet.

Jesus är medveten om kritiken och ger också svar.

”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. 

Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.”

Jesus har kommit för att kalla syndare att följa honom.

Vilka är då dessa syndare som får ta emot den här inbjudan?

Alla.

Det finns ingen som är rättfärdig av egen ansträngning.

Både flitiga kyrkobesökare och de värsta kåkfararna har fått samma inbjudan.

Vi behöver alla nåd och hjälp på vägen.

Därför kan heller ingen av oss ta oss rätten att säga att någon inte skulle ha rätt till Jesu kallelse.

Vad var det nu Jesus sa till tullindrivaren Levi?

Han sa ”Följ mig!”

Vad hände efter det?

Levi steg upp och följde honom.

Samma erbjudande låg öppet för de lärda och fromma fariséerna, men istället för att göra som den föraktade tullindrivaren och följa Jesus, så tar fariséerna gång på gång avstånd från Jesus, bland annat på grund av vilka han omger sig med.

Vad tror ni är avgörande för att få följa Jesus? 

Är det att vi är perfekta och duktiga innan vi får komma till honom?

Eller är det att vi följer honom när han kallar på oss?

Levi hade inte ägnat sitt liv åt att bli en så god och moralisk människa som möjligt. 

Han hade inte ens sökt sig till Jesus, utan det var Jesus som hittade Levi. 

När så mötet mellan Levi och Jesus sker är det inte Levis rykte eller överträdelser som Jesus tar hänsyn till.

Jag tänker mig att många av människorna som var med rynkade på nästa åt förrädaren som satt utanför tullhuset. 

Jag tänker mig också att en och annan förväntade sig att Jesus skulle fördöma mannen som tjänade pengar på deras bekostnad. 

Men istället säger Jesus ”följ mig” och inte nog med det, Levi reser sig och följer honom.

Sedan går Jesus hem till tullindrivaren Levi och bekantar sig med alla hans vänner, som inte heller hade något anseende bland folket.

Betyder det här att Jesus anser att det är OK att göra sig pengar på moraliskt tveksamt sätt?

Betyder det att Jesus inte bryr sig om synd och överträdelser vi gör mot Gud och varandra?

Nej, men det betyder att Jesus älskar alla oss syndare. 

Vår synd och våra överträdelser har det höga priset att det skiljer oss från Gud. 

Men Jesus gav sitt liv för att betala för våra överträdelser och därför har vi alla möjligheten att liksom tullindrivaren Levi få resa oss och följa Jesus vidare från den punkt där vi idag befinner oss. 

På den resan får vi se våra liv och värderingar förvandlas på grund av Jesu närvaro.

Vi är kallade att följa Jesus och därmed är vi också kallade till människorna vi har runt oss. Vi är kallade att bära budskapet om hur Jesus säger ”följ mig” till alla människor, oavsett om vi tycker oss förtjäna det eller inte.

Men lilla jag, inte kan ju jag göra någon större insats. 

Hur skulle jag kunna sprida evangeliet på det sättet?

Orsakerna till sådana resonemang kan vara många. 

Kanske har du blivit besviken på Gud av olika anledningar.

Kanske har du mött svårigheter och tyckt att Gud varit frånvarande.

Kanske har du omständigheter runt dig som gör att du känner att du inte kan göra något av värde för Guds rike. 

Eller kanske anser du bara att du är för ung eller för gammal.

För obetydlig eller för svag.

I Domarboken får vi möta en ung man som tyckte att Gud övergett folket och  såg inte någon möjlighet till att förändra en hopplös situation. 

Själv var han yngst i en familj tillhörande det han ansåg vara den minsta och obetydligaste stammen i folket.

Den unge mannen hette Gideon.

Dom 6:7-16 

När israeliterna ropade till Herren och klagade över midjaniterna sände han en profet till dem som sade: ”Så säger Herren, Israels Gud: Det var jag som förde er ut ur Egypten, förde er ut ur slavlägret. Jag räddade er från egypterna och från alla andra som förtryckte er. Jag drev undan dem för er och gav er deras land. Jag sade till er: Jag är Herren, er Gud, ni får inte dyrka de gudar som dyrkas av amoreerna, i vilkas land ni bor. Men ni lyssnade inte på mig.”

Herrens ängel kom till Ofra och satte sig under terebinten som tillhörde aviesriten Joash. Gideon, hans son, höll just på att tröska vete i vinpressen för att midjaniterna inte skulle komma åt det. Herrens ängel visade sig för honom och sade: ”Herren är med dig, tappre krigare!” Gideon svarade: ”Men, herre, om Herren är med oss, varför har då allt detta drabbat oss? Var är alla de under som våra fäder talade om när de berättade hur Herren förde oss ut ur Egypten? Nu har Herren svikit oss och gett oss i midjaniternas våld.” Herren vände sig till Gideon och sade: ”Gå, och bruka den kraft du äger till att rädda Israel ur midjaniternas våld. Det är jag som sänder dig.” Gideon svarade: ”Men, herre, hur skulle jag kunna rädda Israel? Min ätt är den ringaste i Manasse, och själv är jag den yngste i min familj.” Herren sade: ”Jag skall vara med dig. Du kommer att slå midjaniterna som om de vore en enda man.” 

Gud är med oss alla dagar och med hans hjälp kan vi liksom Gideon få sträcka oss utanför våra egna omständigheter och förutsättningar till andras hjälp.

När vi visar kärlek och praktisk omtanke om andra, då har Guds rike genomslag. 

När vi älskar Gud mer än allt och vår nästa som oss själva, då följer vi Jesus. När vi ger av vårt överflöd till den som behöver, då följer vi Jesus. 

När vi förlåter någon som står i skuld till oss, följer vi Jesus. 

När vi hjälper den hjälplöse, följer vi Jesus. 

När vi ber för andra, följer vi Jesus. 

När vi på olika sätt använder våra resurser i tjänst för Gud, följer vi Jesus. 

När vi i nån mån lever våra liv med Jesus på det här sättet är det inte för att vi själva presterat det utan därför att vi av nåd och kärlek får växa och förvandlas i Jesus sällskap. 

Gud väljer ut den som tycker sig vara för svag, för ung, för gammal eller för obetydlig och ger dem nycklarna till Guds rike.

I första Korinthierbrevet kan vi läsa om det här.

1 Kor 1:26-31

Bröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud. Genom honom finns ni i Kristus Jesus, som har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet. Som det står skrivet: Den stolte skall ha sin stolthet i Herren.

Oavsett vilka förutsättningar vi har med oss är vi alla inbjudna att följa Jesus. 

Vi behöver inte vara perfekta och det blir vi heller inte, men längs vägen får vi utifrån våra gåvor och sammanhang vara till nytta för Guds rike. 

Jesus uppmanar oss hela tiden att följa honom vidare in i hans förvandlande kärlek och nåd. Skulle vi av någon anledning kommit på avvägar eller blivit stillastående så får vi åter igen mötas av Jesu varma blick och uppmaningen ”följ mig!”

Vi ber.

Annonser
Publicerat i Predikningar, Tro

Hjälparen kommer

Predikans rubrik är idag, hjälparen kommer. Den betoning som kyrkoåret lägger på den här söndagen, har med väntan att göra.
Lärjungarna väntade på att hjälparen, som Jesus lovat skicka, skulle komma.

Vi kan börja med att gå till Apostlagärningarna.
Apostlagärningarna är fyllt av stora och mirakulösa händelser och är därför spännande läsning.
Texten vi ska läsa idag är inte fullt så spektakulär.

Apg 1:12-14
Då återvände de till Jerusalem från det berg som kallas Olivgårdsberget och som ligger bara en sabbatsväg från staden. Och när de kom dit gick de upp till det rum i övervåningen där de höll till, Petrus, Johannes, Jakob och Andreas, Filippos och Tomas, Bartolomaios och Matteus, Jakob, Alfaios son, Simon seloten och Judas, Jakobs son. Alla dessa höll ihop under ständig bön, tillsammans med några kvinnor, Maria, Jesu mor, och hans bröder.

När jag och Emmy gick igenom den här texten inför dagens gudstjänst, sa Emmy något intressant.
”Den här texten är ju bara som en transportsträcka i berättelsen”.

Det är precis vad det rör sig om.
Jesus har just lämnat lärjungarna och nu befinner de sig i tiden mellan att Jesus lämnat dem och att den helige Ande ska komma.
De har upplevt påsken och inväntar pingsten, då Hjälparen ska komma.
Vi rör oss med andra ord i utrymmet mellan det stora och minnesvärda.
Utrymmet där saker och ting mest är som vanligt.

Är då de här verserna från Apostlagärningarna oviktiga?

Hade man lika gärna kunnat stryka dem ur Bibeln?

Varför inte?

Livet som kristen är som livet i allmänhet och inte alltid fyllt av stora upplevelser och milstolpar.
Livet rymmer faktiskt en hel del transportsträckor.
Tid som är mellan sådant som hänt och sådant som kommer.

Om vi går till folk i Skellefteå 2014, hur är det med vår vardag?

Vissa befinner sig nu i transportsträckan fram till semestern.
Andra väntar på att få återse vänner och vårdar minnet av det senaste mötet.
Många av oss har upplevt hur långa nio månader kan vara, när vi väntar barn.
Sedan har vi ju den där tiden som utspelar sig mellan det att löningen tog slut och att den nya kommer.

Någon gång om sänder, får vi de stora och härliga upplevelserna, men för det mesta rör vi oss i tiden mellan livets milstolpar.
Betyder då det att vardagen är obetydlig och något vi helst kunnat snabbspola förbi?

Givetvis inte.

Det är i vardagen vi lever våra liv. Det är där vi odlar våra relationer och det är där vi omsätter det vi tror och tänker i ord och handling.

Så är det också med trons vardag.
Nu och då får vi vara med om de stora och underbara gudsingripandet. Påsken och pingsten i våra egna liv.
Men ofta har troslivet en mer vardaglig karaktär.
Att relationen till Gud inte alltid är markerad av de stora känsloyttringarna betyder inte att Gud är på avstånd.
I bästa fall har han bara blivit en så naturlig del av vår vardag, att han liksom bara finns där vid frukostbordet, eller på bussen.
Alltid tillgänglig för småprat om stort och smått.

Vardagen som lärjunge kan komma in i en bekant och trygg lunk, men med viktiga hållpunkter.
Lärjungarna samlades och höll ihop runt bönen i tiden som skulle kunna ses som en transportsträcka.
Bönesamlingarna hjälpte dem att hålla ihop och att förberedas för det som väntade.

Jag tror att vi genom våra vardagliga trosyttringar, genom våra bönesamlingar och våra gudstjänster, förs samman som grupp, men också att en aktiv vardagstro rustar oss för att hantera framgångar och motgångar, på det andliga och mänskliga planet.

Vad är det då som får den här vardagstron att fungera och hålla?

Hjälparen, den helige Ande.
Det är genom den helige Ande vi förstår och tar till oss tron.
Det är genom den helige Ande som vi får vägledning, klarsyn och kraft att leva i Jesu fotspår, en grå tisdag, likaväl som en härlig söndag.
Det är genom den helige Ande som vår blick dras till Kristus.

Det var också den helige Ande som lärjungarna väntade på, de där dagarna i övre salen.
Lärjungarna hade fått ett löfte som de nu väntade på att få se uppfyllt.

Löftet var detta:
Joh 16:12-15
Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta. Allt vad Fadern har är mitt; därför säger jag att det är av mig han tar emot det han skall låta er veta.

Här får vi veta en del om den helige Ande och vad han gör gentemot oss. Anden hjälper oss att höra, se och förstå Jesus.
Anden vägleder oss också i vår vardag likaväl som när vi hör en predikan.

Men hur blir det om vår vardagstro går knackigt.
Vad blir det av vår gudsrelation när vi känner oss besvikna och trötta, både på Gud och människor?
Vad blir det av oss när inget blev som det var tänkt och vi upplever Gud som allt annat än närvarande?
Är troslivet dödsdömt om luften gått ur vår tro och vårt hopp?

Om jag saknar kraften att få fart på vardagstron igen, är jag då dömd till att bli sittande där jag är och sakta tyna bort som kristen?

Profeten Elia hade en tuff uppgift.
Han var en av få, om inte den ende profeten, i hans samtid som verkade för Gud i nordriket Israel. Kungahuset och stora delar av folket hade börjat tillbe andra gudar och hade övergivit den Gud som verkligen kunde hjälpa dem.
Vid en tidpunkt utmanade Elia 450 baalsprofeter för att visa vilken Gud som faktist hör böner. Ni känner nog till hur baalsprofeterna länge bad om eld utan att något hände och hur Gud satte eld på Elias altare trots att det var dränkt i vatten. Det hela slutade med att baalsprofeterna miste livet.
Man kan tänka sig att det här skulle ha varit en stor seger för Elia.
Händelserna hade dock förnedrat kungahuset och särskilt drottningen som ivrigt understött offrande till Baal.

Isebel, drottningen i Israel utlovade därför att Elia skulle dödas.

Hur tror ni att den store profeten Elia hanterade det hotet?
Tog han det med en axelryckning?

Han var ju ändå Guds smorde profet.

I första kungaboken 19 får vi svaret.

Första Kungaboken 19:3-8
Elia blev rädd och flydde för sitt liv.
Han kom till Beer Sheva i Juda, där han lämnade kvar sin tjänare.
Själv gick han vidare en dagsled ut i öknen, och efter vandringen satte han sig under en ginstbuske och önskade sig döden.
»Det är nog«, sade han, »ta mitt liv, Herre, jag är inte bättre än mina fäder.« Han lade sig ner och somnade där under ginstbusken.
Då kom en ängel och rörde vid honom och sade: »Stig upp och ät!«
När Elia såg upp fick han se en glödkaka och ett krus med vatten vid huvudgärden; han åt och drack och lade sig att sova igen. Herrens ängel kom en andra gång och rörde vid honom. »Stig upp och ät«, sade han, »annars orkar du inte hela vägen.« Elia steg upp och åt och drack, och måltiden gav honom kraft att gå i fyrtio dagar och fyrtio nätter, ända till Guds berg Horeb.

Elia vandrade både bokstavligt och andligen genom öknen.
Han hade varken hopp eller kraft att klara vandringen.
Han hade lagt sig under en buske och gett upp.
Det står att han till och med önskade sig döden.
Så uppgiven och rädd var den stora profeten Elia, som nyligen upplevt Guds stora ingripande.

Men mitt i hans uppgivenhet och hopplöshet, får han mat och kraft från en annan källa.
Gud uppmuntrar Elia och ger honom det han behöver för att ta sig igenom öknen. Gud klev in och hjälpte Elia, så att han skulle orka fram till nästa milstolpe. För när Elia väl tagit sig genom öknen och fram till berget, möter Gud honom där. På berget får Elia se Gud visa sin kraft och Elia får uppmuntrad, på nytt gå ut i tjänst för sin Gud.

Under lång tid före de här händelserna hade det varit svår torka i Israel, men när Elia stått upp mot baalsprofeterna kom regnet som aldrig förr.

I perioder då vi känner att det är väl långt mellan regnen i våra andliga liv, kan det kännas torrt och vi kan sakna och längta efter frodigare tider.
I sådana mellantider, då troslivet är tungrott, får vi hjälp på traven.
Gud är nämligen närvarande även då, genom sin helige Ande.

Han möter och uppmuntrar oss i bönegemenskapen, i gudstjänstlivet och i bibelläsningen. Därför är det viktigt att vi håller fast vid gemenskapen med andra kristna, även i perioder då våra andliga liv upplevs vara stillastående.
I den gemenskapen blir vi genom den helige Ande burna och uppmuntrade av varandra. Det samma gäller den enskilda bönen.
Även om jag ibland bara ber av vana, så är det lika fullt böner Gud hör och de blir tillfällen för Gud att stötta upp mig när jag behöver det.

Tron är en gåva som inte är beroende av mina skiftande sinnesstämningar.
Den är nyckeln Gud gett mig, till den nåd och kärlek, som bär mig både genom livets milstolpar och transportsträckor.

Augustinus, den gamle kyrkofadern, sa något klokt runt detta i en kommentar till dagens psaltarpsalm:

”Vi behöver inte hoppas på vår egen styrka, men på hans nåd.”
Det är alltså inte vår egen kraft som håller liv i vår tro och vårt evighetshopp.
Det är inte orken eller tiden vi har för stunden som är avgörande.

Texten Augustinus kommenterade är denna:

Ps 33:18-22
Men Herren vakar över dem som fruktar honom, över dem som hoppas på hans nåd, han räddar dem från döden och håller dem vid liv i hungertid. Vi sätter vårt hopp till Herren, han är vår hjälp och vår sköld. I honom har våra hjärtan sin glädje, vi förtröstar på hans heliga namn. Herre, låt din nåd vila över oss, ty vi hoppas på dig.

Det är alltså inte jag som bär tron, utan tron som bär mig.

Vi ska också påminna oss om att vår vandring i tron inte ser lika dan ut hela tiden. I perioder växer det så det knakar och i perioder upplever vi att vi bara väntar otåligt och uppgivet. Stundtals brottas vi med tron och stundtals är tron vår enda trygghet. Ibland är tron bara en del av vår vardag och ibland överväldigas vi av den helige Andes genomslag.

En period av torka i troslivet betyder alltså inte att regnet aldrig mer kommer.
Precis som med trissreklamen, ”plötsligt händer det”.

Hjälparen, den helige Ande har kommit och är tillgänglig för oss.
Alla har vi tillgång till honom, både då vi upplever livets stora milstolpar och när vi bara behöver kraft att ta oss genom en period av torka.
Genom den helige Ande, bär tron vår vardag, oavsett hur den för ögonblicket ser ut.

Vi ber.

Publicerat i Predikningar, Tro

Påskens vittnen

 

ANDRA SÖNDAGEN I PÅSKTIDEN – Påskens vittnen
Jag börjar min predikan med att läsa om Tomas.
Vad skulle ni säga att lärjungen Tomas är känd för?

Tomas tvivlaren, skulle nog många av er säga.
Lärjungen som hade svårt att tro på uppståndelsen innan han sett den med egna ögon.
Nu och då blir Tomas synonym med trossvaghet och villrådighet.
Han får orättvist framstå som opålitlig och svag i sin övertygelse.

När vi kommer in i texten har Jesus uppstått och visat sig för de flesta av lärjungarna.
Alla utom en.

Jag läser från Johannesevangeliet 20:24-31

Joh 20:24-31
En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom.
De andra lärjungarna sade nu till honom: ”Vi har sett Herren”, men han sade: ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.”
En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med.
Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid åt er alla.”
Därefter sade han till Tomas: ”Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!”
Då svarade Tomas: ”Min Herre och min Gud.”
Jesus sade till honom: ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.”
Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn.
Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.

Vi backar bandet en liten stund.
Vad var det Tomas hade varit med om, innan den här händelsen?

Tomas var en lärjunge till Jesus.
Han hade varit med och bevittnat Jesu under och undervisning.
Han hade liksom de andra lämnat allt för att följa Jesus.
Vid ett tillfälle försöker lärjungarna avråda Jesus från att gå till området runt Jerusalem på grund av riskerna.
I det läget är Tomas den som förespråkar att de ska följa Jesus även in i en riskabel situation.
I joh 11:16 säger Tomas till och med ”Låt oss gå med för att dö med honom.”
Tomas var med andra ord mycket lojal och trogen Jesus.
Han var så tillgiven Jesus att han till och med var beredd att följa honom in i livsfarliga situationer.

Var då Tomas en människa, som oreflekterat rycktes med i allt som hände runt Jesus?

Nej, den bild jag får av Tomas är att han vill pröva och reflektera över det han ser och hör.
Han ställer följdfrågor och vill förstå vad Jesus säger till honom.
Tomas var inte någon vindflöjel som kastades hit och dit, han var fast rotad i sin tro och tillit till Jesus.
Tomas inte bara hörde vad Jesus sa, han ville också förstå vad Jesu undervisning på djupet innebar.

Så vi vet att Tomas var hängiven, trogen och övertygad i sin tilltro till Jesus.
Tomas hade varit övertygad om att Jesus var den utlovade Messias.
Han hade lämnat allt för att följa den smorde, som skulle upprätta ett gudsrike på jorden.
Tomas hade hört Jesu undervisning, brottats med den och kommit fram till att den var sann.
Han hade fått se Jesus göra oerhörda under och tecken.
Tomas hade i Jesu närhet fått se hur det omöjliga inte var omöjligt.
Han hade sett hur Jesus upprättat och mött människor som ingen annan. Jesus hade, gång på gång, visat sig vara vägen framför andra och Tomas ville följa den.
Tomas hade goda grunder för att tro på Jesus och runt Jesus var det tydligt att ett nytt och annorlunda rike bröt in.
Tomas, som levde i ett ockuperat land där de troende var mer upptagna av renlärighet än medmänsklighet, fick se hur Jesus visade på ett annat sätt att vara.

Så vad hände, som fick Tomas att förlora hoppet?

Korsfästelsen.

Lärjungarna hade följt Jesus på ett tre år långt segertåg, där fler och fler slutit sig till Jesus.
Frågan var bara vad Jesu nästa fantastiska drag skulle vara.
Jesus hade flera gånger förvarnat lärjungarna om att han skulle lida och dö, men de kunde aldrig ta till sig detta.
Att mästaren skulle tas ifrån dem var allt för otänkbart.
Inte minst efter hyllningarna Jesus mottagit när han red in i Jerusalem.
Något stort var helt klart på gång Tomas och de andra kunde känna det i luften.

Men det som sedan hände var förkrossande för Tomas.
Jesus, som Tomas satt allt sitt hopp och all sin tilltro till, fördes bort av beväpnade män.
Jesus som visat kärlek och barmhärtighet mot alla människor, möttes av hat och förakt.
Han som förlåtit och helat, misshandlades, dömdes, bespottades och dödades.
När Jesus lades i graven hade också något i Tomas dött.
Ljuset och hoppet hade släkts av brutalt och obevekligt våld.
Dagarna gick och Tomas måste ha varit chockad, vilsen och förtvivlad.
Vad hade det blivit av allt det han trott och hoppats på?
Hur hade detta kunnat hända och vad skulle det bli av honom och de andra lärjungarna.
Att de också skulle förnedras och dödas var helt klart ett sannolikt senario.

Så nås Tomas av ryktet, graven är tom och hans vänner säger att de mött Jesus livs levande.
Det är ju fantastiska nyheter, men Tomas kan inte ta det till sig.
Jesu död och sättet han dog på, hade knäckt Tomas.
Han ville inget hellre än att tro på de goda nyheterna, men sorgen och hopplösheten var för stor.
Hålet Tomas rasat ner i, när Jesus dog, var för djupt, för att han skulle kunna ta sig ur det, bara baserat på vad andra sa till honom.

Han behövde själv få se och ta på Jesus, innan han kunde tro att Jesus verkligen uppstått.
Han kunde se sina vänners glädje och lättnad, men han kunde inte dela den.
En tid senare fins han bland sina vänner och plötsligt är Jesus där.
Han står där mitt framför Tomas och önskar dem frid, vilket är något Tomas inte känt sedan Jesus fängslades.
Tomas vill säga så mycket, men han får inte fram ett ljud.
Jesus vänder sig till Tomas och säger: ”Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!”

Mörkret Tomas famlat i är borta och sorgen och rädslan släpper sitt grepp om honom.
I mötet med den uppståndne Jesus, återuppstår också Tomas tro och hopp. Lika lättad som lycklig, utbrister då Tomas: ”Min Herre och min Gud.”

Kan du känna att Tomas är någon du kan relatera till?

Har du någon gång kämpat med din tro?

Vi kan bli besvikna på oss själva och varandra, vi kan undrar var Gud höll hus när vi behövde honom och vi kan uppleva det jobbigt när andra uppvisar glädje och tilltro.

Jag tror att vi under våra liv i perioder känner oss som Tomas på olika sätt.
Vi kan liksom Tomas bevittna mänsklig grymhet och hjärtlöshet, som får oss att tvivla på att en god Gud har sista ordet.

Liksom Tomas kan vi också ha drabbats av tragedier, som släcker allt det hopp, som en gång fyllde våra liv.

Vi kan ha stunder då vi kämpar med vår tro.
Då är det gott att veta att även den trogne lärjungen Tomas tvivlade och kämpade för att tro.

Liksom Tomas kan vi också plötsligt få mötet med Jesus, som vi så längtat efter och nästan inte längre vågat hoppas på.
Plötsligt står han bara där och vår oro, vårt tvivel och vår rädsla försvinner.

De dagar då vi kämpar med tvivel, får vi vända oss till Jesus och till våra vänner i Kristus, för att få stöd och uppmuntran, till dess vi är på fötter igen.
Tomas övergav inte sina vänner, fast än han hade svårt att tro och hans vänner övergav inte honom.
Det är oerhört viktigt att den som tvivlar, eller på annat sätt kämpar med sin tro, får känna sig välkommen och trygg bland sina trossyskon.
Det var också mitt bland dessa vänner som Jesus mötte Tomas.

Att tro på Jesus innebär inte att man aldrig har det svårt, att man aldrig sörjer, tvivlar eller lider.
Däremot är vi aldrig ensamma och vi har alltid ett hopp.
Jesus är faktiskt med oss alla dagar.
Även de dagar då vi undrar om han övergivit oss.

Det var mitt i Tomas sorg, mitt i hans vilsenhet, mitt i hans tvivel som Jesus mötte honom.

Jesus skällde inte ut Tomas för att han tvivlat, han gick istället Tomas till mötes och stillade hans ångest och oro.

Det jag känner är så starkt i mötet mellan Jesus och Tomas, är att även tvivlaren Tomas får bli ett trovärdigt vittne om Jesus kärlek, död och uppståndelse, som öppnade vägen till tro, räddning och gemenskap med Gud.

Påskens under är Guds öppna famn riktad till oss alla oavsett om vår tro för stunden är stark eller svag.

 

Kanske är det så att du har människor runt dig som tror på Jesus, men du har aldrig själv vågat ta steget.
Eller kanske var tron en gång en stor del av ditt liv, men inte längre.
Till er vill jag säga:
Matt 7:7-8
Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas.
Den som söker, finner!

Vill du hitta Jesus, så är han närmare än du anar.

Han vill varken döma eller avvisa dig.

Han vill trösta, upprätta och leda dig.

Vi har skäl att vara glada, vi har skäl att hoppas och vi har skäl att tro.

Vi som har den erfarenheten har också något som är värdefullt att dela med vår omgivning.

Jag avslutar min predikan idag med orden från första Petrusbrevet, låt dem bli till uppmuntran för dig.

1 Pet 1:3-9
Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader.
I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda,
till ett arv som inte kan förstöras, fläckas eller vissna och som väntar på er i himlen.
Ty Guds makt beskyddar er genom tron fram till den frälsning som finns beredd att uppenbaras i den sista tiden.
Därför kan ni jubla, även om ni just nu en kort tid skulle få utstå prövningar av olika slag,
för att det som är äkta i er tro – och detta är långt dyrbarare än det förgängliga guldet, som dock måste prövas i eld – skall ge pris, härlighet och ära när Jesus Kristus uppenbaras.
Ni har inte sett honom men älskar honom ändå; ni ser honom ännu inte men tror på honom och kan jubla i outsäglig, himmelsk glädje
då ni nu står nära målet för er tro: era själars räddning.

Vi ber.

Publicerat i Predikningar, Tro

Hoppets tid

Rubriken på insamlingen vi idag är med och bidrar till är hoppets tid.
Det är ju minsann inte vilken rubrik som helst.

Vem vill inte leva i hoppets tid?

Det känns ju både upplyftande, tryggt och fridsamt.
Men det är också en rubrik som inte självklart får genklang hos mig.
Den ger mig först en olustig känsla när jag ställer mig en följdfråga.
Vad finns det för hopp i den tid vi lever i?

Svält drabbar fattiga, människor flyr sina hem och barn lämnas utan föräldrar.
Krig rasar, människor dukar under i sjukdomar, som med små medel kunnat botas.
De girigas hunger berövar generationer allt hopp och tro på framtiden.

I en värld med så mycket hopplöshet, så mycket utsatthet, så mycket lidande, vad har vi att komma med i en tid som denna?

Det är när jag ställer den frågan som insamlingens rubrik åter känns riktigt bra och relevant.
I en värld där vi bara tycker oss höra dåliga nyheter finns det goda nyheter.
Inte vilka nyheter som helst, utan de godaste nyheter som någonsin nått människan.
De goda nyheterna att Gud själv kliver in mitt i vår värld och vardag, för att förlåta, upprätta, leda och förvandla människor.

Räddaren har kommit och han låter i Lukasevangeliet 4:16-20 profeten Jesajas ord beskriva dessa goda nyheter.

Luk 4:16-20
16Han kom till Nasaret, där han hade växt upp, och på sabbaten gick han till synagogan, som han brukade. Han reste sig för att läsa,
17och man gav honom profeten Jesajas bok. När han öppnade den fann han det ställe där det står skrivet:
18Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet
19och förkunna ett nådens år från Herren.
20Han rullade ihop boken och gav den tillbaka till tjänaren och satte sig.

Vi lever i en tid där Guds nåd fått genomslag i form av det rike som sprids över vår värld när Jesus får plats och rot i människors hjärtan.
Jesus kom för att ge oss syndernas förlåtelse, ett glädjebudskap till de fattiga, för att ge befrielse till den fågne, syn till den blinde, för att ge den förtryckte frihet och förkunna ett nådens år från Herren.

Det bästa och det viktigaste vi har att förmedla är Jesus Kristus.
För där han får möta människors hjärtan förvandlar det inte bara individen som kommer till tro, utan hela sammanhanget den människan finns i.
Det betyder inte att vi bara ska möta omvärldens behov med en kärleksfull blick och nöja oss med det.
Vi behöver sträcka oss längre än så.

I vår närhet och vår omvärld finns enorma behov av mat för både själ och kropp.
Enorma behov av inre frid och yttre fred.
Stora behov av själens räddning, men också fysisk räddning undan krig och förföljelse.

I Jakobsbrevet 2:16 står det
16vad hjälper det då om någon av er säger: ”Gå i frid, håll er varma och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver?

Det är naturligt för oss i egenskap av Jesu efterföljare att möta omvärldens behov så gott vi kan, det gör också vårt tal om Jesus Kristus så mycket mer trovärdigt om vi handlar i linje med hans vilja.

Behoven finns både i vår närhet och långt borta.
Att samla in medel för att hjälpa människor på långt avstånd är inget nytt.
Redan Paulus anordnade en stor hjälpinsamling för att hjälpa den så utsatta församlingen i Jerusalem.
Vi hittar en av hans uppmaningar att samla in nödhjälp i 2 Korinthierbrevet 9:1-15

2 Kor 9:1-15
1Egentligen är det onödigt att jag skriver till er om hjälpen till de heliga.
2Jag känner ju er goda vilja, och inför makedonierna skryter jag med er och säger: ”Achaia har förberett sig sedan i fjol.” Er iver har sporrat de flesta här. 3Men jag har skickat bröderna, för att det jag sagt om er i det här sammanhanget inte skall framstå som tomt skryt, och för att ni skall visa er redo, så som jag sade.
4Annars får jag – för att inte tala om er själva – stå där med skam i den här saken, om några makedonier följer med mig och finner att ni inte är förberedda.
5Därför har jag ansett det nödvändigt att be bröderna resa till er i förväg och redan nu ordna med den rikliga gåva som ni har utlovat, så att den kan ligga färdig och visa att ni ger rikligt och inte motvilligt.
6Kom ihåg: den som sår snålt får en snål skörd, och den som sår rikligt får en riklig skörd.
7Var och en skall ge som han har beslutat i sitt hjärta, inte med olust eller av tvång, ty Gud älskar en glad givare.
8Gud förmår ge er allt gott i överflöd, så att ni alltid har allt vad ni behöver och själva kan ge i överflöd till varje gott ändamål.
9Det står ju skrivet: Han strör ut, han ger åt de fattiga, hans rättfärdighet varar i evighet.
10Han som ger säd att så och bröd att äta, han skall ge er utsäde och mångdubbla det och låta er rättfärdighet ge god avkastning.
11Ni blir rika på allt och kan visa en gränslös frikostighet, som framkallar tacksägelser till Gud när jag förmedlar gåvan.
12Den tjänst som ni fullgör med denna insamling fyller inte bara de heligas behov utan får också tacksägelserna till Gud att överflöda.
13När ni genom denna tjänst visar er pålitlighet kommer de att prisa Gud för att ni följer er bekännelse till Kristi evangelium och frikostigt delar med er till dem och till alla.
14De kommer att be för er och längta efter er på grund av Guds överväldigande nåd mot er.
15Gud vare tack för hans oerhörda gåva.

Och med det sagt behöver jag inte hålla ett kollekttal idag.

Vi har i Sverige länge gett av det vi har, till mission och bistånd till människor som lever på avlägsna platser på vår jord.
Vi har sänt ut missionärer och arbetare för att Guds rike skulle få genomslag långt borta.
Det ska vi fortsätta med, då behovet av Jesus Kristus är minst lika stort idag som det var för länge sedan.
På senare år har vi också fått se hur människor börjar resa den andra vägen.
I Predikaren 11:1 kan vi läsa.

Predikaren 11:1
1Sänd ditt bröd över vattnet,
en dag får du det åter.

Idag kan vi se hur människor kommer hit från fjärran länder, bärandes på en stark och livskraftig tro på Jesus Kristus, som de frimodigt vill dela med sina nya bekantskaper.
De här är människor som är en gåva till vårt land.
Människor som bär med sig en glöd och en livskraft i tron som vårt land verkligen behöver.
Idag händer det att människor kommer från länder där missionärer från Sverige arbetat och bär med sig livets bröd tillbaka till Sverige.
Men det kommer också hit människor som först i vårt land får möjlighet att höra talas om Jesus och dessa människor är vi också kallade till.

Mission är en oerhört viktig investering som bidrar till förvandlade liv och en förvandlad värld.

Vad är då det förvandlande budskapet som vi vill få ut över vår värld?

Vi finner det i Joh 3:16-17

Joh 3:16-17
16Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.
17Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.

Gud älskar oss fast vi inte är en förtroendeingivande skara.
Trotts att vi krigar, förstör, ljuger, bedrar och på otaliga sätt vänder Gud ryggen, så anser han att vi är värda att rädda.
Fast vi långt ifrån alltid ser oss själva som speciellt värdefulla, så ser han oss som ovärderliga.
Fast vi kan se otaliga anledningar att inte bry sig om oss, så bryr han sig i alla fall.
Oavsett om vi sitter i högmodets eller i självömkans träsk så älskar han oss.
Han gav inte sitt liv för oss för att vi är en from, duktig och syndfri skara.

I romarbrevet 5:8 står det
Rom 5:8
8Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.

Den kärleken Gud visar på i korset är oerhört goda nyheter, som är mer värdefulla att sprida, än något annat budskap, eftersom det bokstavligen räddar och förvandlar liv.

De här budskapet är inte bara något gott vi får del av för egen del, vi har också fått i uppdrag att personligen göra vad vi kan för att evangeliet ska nå ut.
Det här ska vi inte bara göra för att jag säger det utan för att Jesus själv ger oss uppgiften.
I Matteus 28:18-20 läser vi.

Matt 28:18-20
18Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden.
19Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn
20och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”

Vi lever i en tid där vi behöver ingjuta och dela hopp.
Vi lever i en tid där vi också kan se hur de insatser vi gör här, får verkan nära och långt borta.
Vi lever i en tid då vi också hoppas på och längtar efter skörd.
Skörden kanske tycks avlägsen i tid och rum, men jag säger lyft blicken.
Skörden är mogen både på missionsfältet i fjärran länder, men också här i Skellefteå, därför vill jag avsluta med en text från Johannes 4 som starkt ljudit i mitt inre den senaste tiden.

Joh 4:35-36
35Ni säger: fyra månader till, så är det dags att skörda.
Men jag säger er: lyft blicken och se hur fälten redan har vitnat till skörd.
36Den som skördar får sin lön, han bärgar grödan till evigt liv, så att den som sått och den som skördar kan glädja sig tillsammans.

Vi lever i hoppets och skördens tid.

Vi ber.

Publicerat i Predikningar, Tro

Jesu dop

​Jesu person och verksamhet utgör ett centrum i mänsklighetens historia.
​I ca tre år undervisade Jesus folket och lärjungarna.
I tre år vandrade han runt och utförde under.
I tre år utförde han sitt uppdrag.

Dessa tre år av verksamhet har lämnat ett avtryck i historien som saknar motstycke.
​Över hela världen berörs människor av Jesu gärningar och undervisning. Över hela världen förvandlas människors liv på grund av denna man från Galileen.

En oräknelig skara har kommit till tro, tagit emot frälsningen, blivit döpta och påbörjat lärjungaskapet.
Tre korta år av verksamhet förändrade en hel värld.

​Idag ska vi titta på startskottet för denna verksamhet.
Nämligen då Jesus lät döpa sig i Jordan.

Vad vet vi om Jesu dop och vad innebär det för oss att han lät döpa sig?

Samtliga synoptiker alltså Matteus, Markus och Lukas tar upp Jesu dop.
Dagens evangelietext som är hämtad från Markus är kanske inte den mest utförliga skildringen av Jesu dop.
Markus är sin vana trogen när han berättar om Jesu dop och är kortfattad, men ser till att få med det viktigaste.
Han behöver inte mer än tre verser för att berätta.
Jag läser från Markus 1:9-11

Mark 1:9-11
9Vid den tiden kom Jesus från Nasaret i Galileen och döptes i Jordan av Johannes.
10När han steg upp ur vattnet såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva.
11Och en röst hördes från himlen: ”Du är min älskade son, du är min utvalde.”

Vad är det som händer här?

Vilka är närvarande?

Vad var det för ett dop Johannes döparen erbjöd?

Rituella reningsbad var inget nytt i den Judiska miljön vid den här tiden.
Det som var speciellt med Johannes Döparens dop var att det inte behövde upprepas och att det i samband med människors omvändelse renade från synd.
Därmed gav det också den döpte en nystart med Gud.

Så långt är det ju inga konstigheter.

Men varför behövde Jesus döpa sig?

Han hade ingen synd som behövde förlåtas och ingen omvändelse han behövde göra.
Om han själv är Gud och helt rättfärdig, varför behöver han då ta emot Johannes omvändelsedop?

I Matteusevangeliets mer utförliga skildring, ser vi att även Johannes döparen undrade varför han skulle döpa Jesus.

I Matt 3:14 står det:
Men Johannes ville hindra honom och sade: »Det är jag som behöver döpas av dig, och nu kommer du till mig.

Det är som att Johannes säger.
Sakta i backarna, det här blir ju helmärkligt.
Jag kan ju inte döpa dig som är själva måttstocken för rättfärdighet.
Det borde ju hellre vara jag som behöver döpas av dig.

I vers 15 får vi också höra Jesu svar på frågan:
« Jesus svarade: »Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten.« Då lät han det ske.

Jesus behövde inte döpas för rening och omvändelses skull.
Han döptes för att han delade våra förutsättningar fullt ut och tog del av det människor behövde göra, även om han själv kunnat avstå i egenskap av den han var.
När Jesus kliver ner i Jordanfloden och låter döpa sig tillsammans med människor som söker syndernas förlåtelse, rening och nystart med Gud, visar han på hur hans självutlämnande kärlek, får honom att ställa sig axel mot axel med oss syndare.
Det är ingen liten omsorg det.

Men mer än bara ett tecken på Jesus villighet att dela våra omständigheter, så var Jesu dop tillfället då han klev in i sitt uppdrag och sin verksamhet.
Dopet blir en milstolpe i Jesu liv.
Dopet markerar att hans förberedelse tid är slut och på samma gång är det startskottet på hans verksamhet.

Han blir med Guds röst bekräftad som Guds son och den helige Ande sänker sig över honom, som för att smörja honom för det uppdrag han hade framför sig.
Här har vi hela treenigheten närvarande för att markera det stora som händer.
Det visar och bekräftar också att han var kallad att vara Messias(den smorde).

Hans dop i Jordan utgör starten på hans verksamhet, men ett annat slags dop utgör fullbordandet av hans uppdrag.

Han nämner det i Luk 12:50
Men jag har ett dop som jag måste döpas med, och jag våndas innan det är över.

Det han talar om är döden på korset och den tomma graven.
Det är just dessa händelser som vårt dop knyter an till.
I dopet dör vi med Kristus och uppstår till ett nytt liv med honom.
Detta slår också igenom fullt ut, den dag vi står inför evigheten.

Jesus behöver inte döpas för att bli rättfärdig, men det är genom hans död och uppståndelse som dopet, vi fått del av, har sin kraft och betydelse.
I dopet får vi begrava vår gamla människa och uppstå till ett nytt liv i Kristus.
Utan hans död och uppståndelse vore dopet utan mening.

Folket väntade otåligt på Messias, den smorde räddaren.
Vissa trodde att kanske Johannes Döparen var den utlovade Messias, Johannes försäkrade att han själv inte var den som skulle komma, men att det skulle komma en efter honom som skulle döpa i helig ande och eld.

Denne någon hade nu kommit.
Nu var han här mitt bland folket, som en av dem.
Den efterlängtade Messias var äntligen här.
Han var bekräftad som Guds son och från och med den stunden levde han i sin tjänst, mitt bland folket som en konkret och tillgänglig räddare.

Han mötte och upprättade alla slags människor och upprörde en del på grund av vilka han var beredd att ha gemenskap med.

Han var Messias, den smorde räddaren, men han kom inte som någon krigare, inte som någon kung eller dignitär.

Han kom som en av folket.

En räddare som kliver ner i Jordan mitt bland vanligt folk som sökte Gud.
Han klev in i hem, som finare folk gick omvägar runt.
Han såg, mötte och upprättade dem som var osynliga för de flesta.
Han tvättade sina lärljungars fötter.
Han visar i sin undervisning och sina handlingar på den självutgivande kärlek som utgör Guds rike.
Slutligen gav han också sitt liv för oss, så att vi skulle ha en öppen väg till Gud.

Vid Jesu dop uppenbaras han som Messias.
Men hur blir han uppenbar som Messias i vår tid?

Jag tror att Jesus låter sig finnas av alla som söker honom, men var ska de leta?

Det finns många sökare i vår stad och vårt område.
Vad kan vi göra för att hjälpa den som söker, att hitta Jesus?

Vi kan börja med att fundera på vilka vi har i vår närhet som inte mött Jesus än.
Vi kan sedan lyfta de här vännerna i bön.
Vi kan också se till att vår egen gudsrelation får näring och utvecklas.
För spenderar vi tid med Gud, i bön, gudstjänst och bibelläsning så påverkar det oss på ett sätt som ger avtryck i våra liv.
Om Jesu kärlek får genomslag i våra liv så blir det också lättare för andra att tror oss, när vi talar om en kärleksfull Gud.

Det för oss också in på något som i onödan får många troende att kallsvettas.
Att tala med andra om sin tro.

Tänk om jag upplevs som konstig.
Man vill ju inte besvära andra.
Tron är ju ändå en privatsak eller hur?

Tron är ingenting vi ska behålla för oss själva.
Vi är alla kallade att gå ut och göra lärjungar.
Vi är kallade att vara Jesu utsträckta händer till en värld som går under utan honom.

Alla är inte predikanter, alla är inte missionärer.
Men du kan nå din arbetskamrat på ett långt mer naturligt sätt än någon präst eller pastor.

Tron på Jesus är inte en etikett, en kulturell tillhörighet, ett försanthållande av Guds existens eller en orsak att vara snäll.

Tron på Jesus Kristus är inte en del av livet, utan livets grund och mål.

För mig blev Jesus uppenbar genom att en annan människa berättade om sin tro och sina erfarenheter av Guds omsorg, på ett sätt som jag kunde relatera till mitt eget liv.

Du kanske inte tycker dig ha så mycket att dela, men det kan vara så att just dina erfarenheter av tron på och livet med Jesus, är det som leder en annan människa till tro.

Trettondagstiden som vi nu är inne i, kallas också för epifania, som betyder uppenbarelse, utifrån hur Jesus blir uppenbarad.

Jag vill lämna dig med en spännande och oerhört betydelsefull möjlighet.

Du kan, i och genom din vardag, låta Jesus bli uppenbarad!

Vi tar det igen.

Du kan, i och genom din vardag, låta Jesus bli uppenbarad!

Vi ber.

Publicerat i Predikningar, Tro

FÖRSTA SÖNDAGEN I ADVENT – Ett nådens år

20131201-184815.jpg

FÖRSTA SÖNDAGEN I ADVENT – Ett nådens år

Gott nytt år!

Nu tänker kanske några av er: ”Sakta i backarna nu pastorn, än är det en hel månad kvar till nyår.”

De har du helt rätt i, men idag firar vi den första söndagen på ett nytt kyrkoår.
Kyrkoåret inleds med adventstiden och som bekant är det första advent idag.

Vet ni vad ordet advent betyder?

Advent betyder ankomst.

Är det kanske tomtens ankomst vi uppmärksammar, eller möjligen mellandagsreans?

Vems ankomst är det vi firar så här års?

Jesus.

Jesus kom för två tusen år sedan och vi har fortfarande helgdagar spridda över året för att påminnas om att han vandrade bland oss.

Vad var det som var så speciellt med Jesus, att han lämnat så starka avtryck?
Långt, långt innan Jesus föddes profeterades det om Messias som skulle komma.
Det finns norr om 300 profetior om Messias i gamla testamentet.
Folket längtade efter den utlovade befriaren.
En smord och utvald som ensam kunde befria och ställa till rätta.

En av dessa profetior hittar vi hos den gammaltestamentliga profeten Sakarja.

Sak 9:9-10
9Ropa ut din glädje, dotter Sion,
jubla, dotter Jerusalem!
Se, din konung kommer till dig.
Rättfärdig är han, seger är honom given.
I ringhet kommer han, ridande på en åsna,
på en ung åsnehingst.
10Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim,
alla hästar i Jerusalem.
Krigets vapen skall förintas.
Han skall förkunna fred för folken,
och hans välde skall nå från hav till hav,
från floden till världens ände.

Profetior av det här slaget var i förgrunden hos det Judiska folket, som levde under ockupationsmakten Rom.
Man längtade efter en befriare.
En gudasänd räddare som skulle upprätta och rädda.
Folket längtade efter att få ta emot den smorde räddaren, med Jubel och glädjerop.
Men precis som vi läser bibeln genom våra egna glasögon, så gjorde även det Judiska folket det vid tiden för Jesu ankomst.
Många förväntade sig att Messias skulle vara en militär ledare som med vapen och våld skulle befria folket.
Profetiorna talar om en segrare, men också om ett offerlamm.
De talar om en fredens furste.

I en av dagens texter läser Jesus om sig själv utifrån profeten Jesajas ord och låter det bli programförklaringen för hans verksamhet.

Luk 4:16-23
16Han kom till Nasaret, där han hade växt upp, och på sabbaten gick han till synagogan, som han brukade. Han reste sig för att läsa,
17och man gav honom profeten Jesajas bok. När han öppnade den fann han det ställe där det står skrivet:
18Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga.
Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet
19och förkunna ett nådens år från Herren.
20Han rullade ihop boken och gav den tillbaka till tjänaren och satte sig.
Alla i synagogan hade sina blickar riktade mot honom.
21Då började han tala till dem och sade: ”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.”
22Alla prisade honom och häpnade över de ljuvliga ord som utgick ur hans mun. Och de frågade: ”Är det inte Josefs son?”
23Då sade han till dem: ”Snart kommer ni med talesättet: Läkare, bota dig själv! och säger: Allt som vi har hört att du har gjort i Kafarnaum, gör det här i din hemstad också.”

Jesus läser profeten Jesajas ord som en programförklaring för det han kommit för att göra och han omnämner också, genom texten, sig själv som den smorde, alltså Messias, som betyder den smorde.

Jesus kom för att frambära ett glädjebud till de fattiga.
Han kom för att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda.
Han kom för att ge de förtryckta frihet och för att förkunna ett nådens år från Herren.

Allt det här gjorde han också.
Jesus gick hem hos de fattiga och han identifierade sig med dem långt mer än med de rika och välbärgade.
Han mötte och lyfte människor som ingen ville ta i med tång.
Han befriade människor från synder och gav bokstavligen de blinda sin syn tillbaka.
Hans budskap kunde summeras i att han kom för att uppfylla Guds löften om nåd, hjälp och räddning.

Allt detta gör han också på många plan och inte alltid på det sätt folket hade väntat sig.

Befrielsen var inte begränsad till en nation och den uppnåddes inte genom väpnad revolt mot Rom.
Jesus ger hopp till de modlösa, botar sjuka och upprättar dem som kuvats av livet och sina medmänniskor.
Allt det här kan vi ju kalla nåd och befrielse.
Det var många som fick sina liv förvandlade i och med att Jesus mötte dem.
Alla detta är stort.
Men det största är att Jesus inte nöjer sig med det.
Hans mål är större och når längre.
Hans rike är inte en nationalstat, utan ett rike där mötet med honom befriar och förvandlar människor, oavsett vilket land de kommer ifrån, eller var de befinner sig på statusstegen.
Det är ett rike vars medborgare får leva om de än dör.
Ett rike vars medborgare har en Kung som är med dem alla dagar och bär dem de dagar de inte själva orkar och ger dem kärlek och kraft att bära varandras bördor.

När Jesus kom till världen var det inte för att befria ett folk från Romarna utan för att befria alla folk ur syndens grepp.
Han kom för att bryta dödens och skuldens makt över människor.

Vad är då synden och varför har Jesus någon betydelse för mig?

Jag är ju en hygglig människa, som är snäll och klarar mig bra själv!
Jag behöver ju inte någon förlåtelse av Gud.

I romarbrevet 3:23 står det:

Rom 3:23
23Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud,

Ingen enda av oss har levt så rättfärdigt och rent att vi skulle kunna kliva fram inför Gud som är helig och rättfärdig.
Vi har många gånger och på olika sätt gjort det som är ont gentemot Gud, varandra och oss själva.
Vi har tänkt och sagt saker om varandra som inte är OK.
Vi har gjort saker som vi inte är stolta över.
Vi har stått passiva när andra farit illa.
Vi har inte alltid älskat Gud över allt annat och vi har inte alltid älskat vår nästa som oss själva.

Allt det här skiljer oss från gemenskapen med Gud.
Vi är alla syndare som inte i egen kraft kan uppnå någon som helst rättfärdighet som skulle hålla inför Gud.

Jag förtjänar inte att få leva i gemenskap med Gud.
Jag förtjänar inte att få vara ett Guds barn.
Jag förtjänar inte att få bli buren ända in i evigheten.
Liksom David förundras jag över att Gud sätter något värde på en så bångstyrig och självupptagen varelse som mig.

Det stora i att Jesus gör entré, är att han gör det, just för att visa att Gud har en oerhörd omsorg om mig och om dig.
Han älskar mig så mycket att han valde att bli en människa, att dela mina villkor, min sorg och min glädje.
Och störst av allt är att han älskar mig så mycket att han ger sitt liv för mig.
Han tar på sig all min skuld, all min skam, allt det jag tänkt, gjort och valt som skiljt mig från Gud.
Allt det tar han på sig och lider i mitt ställe på korset.
Det betyder att jag blivit friköpt från en skuld jag aldrig hade kunnat betala själv.

Vi fortsätter att läsa nästa två verser i romarbrevet.

I romarbrevet 3:24-25 står det:

Rom 3:24-25
24och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus.
25Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror.

Jesus vinner slaget om din själs räddning genom att lida och dö i ditt ställe.
Han öppnar också dörren till det eviga livet genom sin uppståndelse från det döda.
Dina synder är förlåtna, din livsvandring får vara i gemenskap med Jesus.
Mötet med honom förvandlar och befriar dig.
Denna oerhörda julklapp är din och på kortet står det:

Joh 3:16-18
16Så älskar Gud dig att han gett dig sin ende son, för att du som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. 17Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma dig utan för att du skulle räddas genom honom. 18Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende sons namn.

Det här är den största och viktigaste gåva en människa kan ta emot.
Det enda som krävs är just detta enda, att du i tro väljer att ta emot den.

Du som redan tagit emot denna enorma gåva, låt den förnya och förvandla dig varje dag.
Du som inte redan tagit emot den gåva, som Jesus räcker dig, vill jag uppmuntra att göra det.
Det finns ingen godare gåva att få än den och det finns inget viktigare beslut än att ta emot den.

Som avslutning på min predikan vill jag läsa om hur Jesus red in i Jerusalem och folket tog emot honom som den utlovade och efterlängtade Messias.

Vi läser från Matteusevangeliet, det 21 kapitlet och den första till den nionde versen.

Matt 21:1-9
1När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar
2och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem.
3Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.”
4Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas:
5Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl.
6Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem.
7De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp.
8Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen.
9Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: ”Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!”

Låt adventstiden få påminna dig om att Gud den allsmäktige inte lämnat dig åt dit öde, utan valde att i ödmjukhet möta dig i ögonhöjd, för att i kärlek ge sitt liv för dig.
Allt detta för att han älskar dig och vill att du ska lära känna honom.
Han som är din räddare.

Vi ber tillsammans.

Publicerat i Predikningar, Tro

Allhelgona

20131106-103337.jpg

Det här är en helg då vi tänker extra på de som gått före oss.
Det kan vara en helg som på många sätt väcker saknad och sorg inom oss.
Det kan också vara en helg då vi påminner oss om det evighetshopp vi äger.
Det ena behöver inte heller utesluta det andra.

Om än vi äger hoppet om evigheten, så kan vi ju sakna de som inte längre finns hos oss.
Då vi tänker på nära och kära som fått hembud finns blandade känslor.
Vi kan känna tacksamhet för fina minnen och stunder, vi kan finna inspiration i goda föredömen.
Andra känslor så som saknad och sorg följer också med denna helg.
Därför är den här helgen något bitterljuvt.
Det bor saknad, smärta och sorg i denna helg, men det finns också värme från goda minnen och hoppet om ett återseende.

Det är också hoppet som jag vill lyfta idag.

Vad är det att hoppas?

Att hoppas är att längta efter något och tro att man kommer att få det man längtar efter.
Den längtan vi i första hand ger uttryck för i den här byggnaden är längtan efter gemenskap med Gud.
Här och nu har vi genom tron en försmak av den gemenskapen, men vi når den i sin fullhet först på den yttersta dagen.

Vårt hopp är att vi genom tron på Jesus blir rättfärdiggjorda.
Den rättfärdigheten är något vi av nåd får ta emot.
Vi tror att Jesus tog straffet för våra synder och öppnade vägen till gemenskap med Gud för oss och därmed också en dörr som leder bortom döden.
Vi tror allt det här och hoppas därför på en evighet.

Hoppet hänger inte på vad vi vet och har sett, utan det hänger på Guds löften.
Ett exempel på ett sådant löfte är

Joh 11:25
25Då sade Jesus till henne: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör

Det var ju ett stort löfte.

Frågan är bara om vi kan lita på den som avger löftet?
Den Jesus talade till i versen jag nyss läste var en av Lasaros systrar efter att Lasaros avlidit.
Jesus säger detta till henne och sedan ställer han en fråga till henne i vers 26.

26och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?”

Utifrån situationen kan man tycka att det är en magstark fråga att ställa.
Man hade ju kallat på Jesus medan Lasaros fortfarande var i livet med hopp om att sjukdomen skulle botas.

Jesus hade inte skyndat sig dit och den allmänna stämningen var att det var kört för att Jesus haft för dålig responstid.

Lasaros syster Maria har nu fått denna fråga ställd till sig mitt i sorgen över sin broders bortgång.

Tror hon att Jesus är den han säger sig vara även mitt i sorgen?

Så kommer hennes svar i den 27 versen:
27Hon svarade: ”Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.”

Vilken styrka hon visar på.
Hennes tro tog inte stryk av omständigheten.

Och vad hände sedan?

Någon som vet?

Gud är trofast.
Det är i alla fall min upplevelse.
Tittar vi i våra biblar finner vi många exempel på människor som satt sitt hopp till Gud.

David satte sitt hopp och sin tillflykt till Gud.
Psalm 23 är ett utmärkt exempel på det:

Psalm 23
1 En psalm av David. HERREN är min herde, mig skall intet fattas,
2 han låter mig vila på gröna ängar; han för mig till vatten där jag finner ro,
3 han vederkvicker min själ; han leder mig på rätta vägar, för sitt namns skull.
4 Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig; din käpp och stav, de trösta mig.
5 Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn; du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över.
6 Godhet allenast och nåd skola följa mig i alla mina livsdagar, och jag skall åter få bo i HERRENS hus, evinnerligen.

David hade det inte alltid så lätt men han litade på att Gud skulle leda honom rätt och hoppades på att få bo i Herrens hus evinnerligen.

En annan som litade på Gud var Abraham.
Abraham litade på Gud och drog iväg till ett nytt land som Gud lovat honom.

I hebreerbrevet finns en uppräkning av människor som i tro litat på Gud

Heb 11:1-16
1Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se.
2För sin tro fick fäderna Guds vittnesbörd.
3I tro förstår vi att världen har formats genom ett ord från Gud och att det vi ser inte har blivit till ur något synligt.
4I tro bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain och fick vittnesbördet att han var rättfärdig – Gud vittnade själv om hans offer – och tack vare tron talar han ännu, fast han blev dräpt.
5I tro togs Henok härifrån så att han inte behövde se döden. Man fann honom inte mer, ty Gud hade tagit honom härifrån. Dessförinnan fick han vittnesbördet att han hade funnit nåd hos Gud.
6Utan tro kan ingen finna nåd hos honom. Ty den som vill nalkas Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom.
7I tro byggde Noa, uppfylld av helig fruktan, en ark för att rädda de sina, sedan han hade fått en uppenbarelse om det som ännu inte kunde ses. Därmed blev han till en dom över världen och fick själv del i den rättfärdighet som kommer av tro.
8I tro lydde Abraham när han blev kallad. Han drog bort till ett land som skulle bli hans, och han drog bort utan att veta vart han skulle komma.
9I tro slog han sig ner i det utlovade landet som i ett främmande land och bodde i tält liksom Isak och Jakob, som hade fått del i samma löfte.
10Ty han väntade på den stad med fast grund som Gud själv har planlagt och byggt.
11I tro fick han kraft att avla en son, fast han, liksom Sara, var överårig. Han litade på den som hade gett löftet.
12Därför fick han, denne ende man som dessutom var så gott som död, en avkomma talrik som stjärnorna på himlen och de oräkneliga sandkornen på havsstranden.
13I tro dog alla dessa utan att ha fått vad de hade blivit lovade. De hade bara sett det i fjärran och hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden.
14De som talar så visar att de söker ett hemland.
15Och om de hade tänkt på det land som de lämnat kunde de ha återvänt dit.
16Men nu längtade de till ett bättre land, ett i himlen. Därför skäms inte Gud för dem, utan de får kalla honom sin Gud; han har ju grundat en stad åt dem.

Hur var det då med löftet till folket om ett land här på jorden?

Det Judiska folket har från Abraham ett förbund med Gud.
Folket har inte alltid hållit sin del men Gud har visat sig trofast.

Man skulle kunna tro att löftet till Abraham inte höll då folket så småningom hamnade i Egypten.
Till en början hade de en god tillvaro där, men de kom att förtryckas av en Farao som såg folket som ett hot.

Hade Gud glömt löftet till Abraham?

Då folket var som mest utsatta talade Gud till Mose.
Mose tyckte inte att han var rätt kille för jobbet men han litade på Gud och gick till Farao för att kräva folkets befrielse.
Inget talade för att folket skulle släppas men Gud visade sin styrka.
Gud kom ihåg sitt löfte till Abraham och genom Mose skulle folket åter vandra mot landet Gud utlovat.
Mose hade tvivlat på att han skulle klara uppgiften Gud gett honom.
Men vart är det Mose slutar sina dagar?

Då Mose slutade sina dagar var det vid tröskeln till det förlovade landet.
Målet nås slutligen av Mose efterträdare Josua.
Gud visar genom detta folk att han går att lita på.
Han håller vad han lovat.

Det Judiska folket har gång på gång drivits från det land som Gud lovat dem.
Stora militärmaskiner har gång på gång försökt att förinta folket som Gud slutit ett förbund med.
Gång på gång har det judiska folket överlevt och gång på gång har de fått vandra in i landet som Gud lovat dem.

Det Judiska folket har förföljts och förtryckts så oerhört mycket och få hade nog trott att det någonsin mer skulle finnas en Judisk nation i det förlovade landet.
Inte minst då förintelsen nådde sin kulmen.
Ändå finner vi att det inte dröjer länge efter andra världskriget för än staten Israel utropades.

Gud håller vad han lovar!
Gud håller vad han lovat Abraham och han håller också löftet om frälsning som vi får ta emot genom Kristus.
Det Jesus lovar är något han också kan hålla.
Jesus har auktoritet att leda sina får till det eviga livet och ingen kan ta frälsningens gåva från hans får. Det bekräftar han själv i Johannes 10:27-30

Joh 10:27-30
27 Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig.
28 Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand.
29 Vad min Fader har gett mig är större än allt, och ingen kan rycka dem ur min Faders hand.
30 Jag och Fadern är ett.”

Avslutningsvis går vi till hebreerbrevet 6:13-20 som väl sammanfattar vad jag ville säga med dagens predikan

heb 6:13-20
13Då Gud gav Abraham löftet svor han vid sig själv – någon högre kunde han ju inte svära vid – 14och sade: Ja, jag skall välsigna dig och göra din ätt talrik.
15Abraham fick också efter tålig väntan vad Gud hade lovat.
16Människor svär vid en som är högre än de; eden blir en säkerhet som tystar varje invändning.
17Då nu Gud särskilt ville bevisa för dem som hans löfte gällde hur orubbligt hans beslut är, gick han i borgen för det med en ed.
18Hans avsikt var att genom två orubbliga utfästelser, i vilka han som Gud omöjligt kan ha ljugit, ge oss en stark uppmuntran, oss som har tagit vår tillflykt till det hopp som ligger framför oss.
19Detta hopp är vår själs ankare. Det är tryggt och säkert och når innanför förhänget,
20dit Jesus öppnade vägen för oss då han blev överstepräst för evigt, en sådan som Melkisedek.

Gud är trofast och därför får vi genom Kristus hoppas på evigheten.

Vi ber.

Publicerat i Predikningar, Tro
%d bloggare gillar detta: